Både Aftonbladet och Expressen har idag släppt nyheten att de väljer att stänga ner sina bloggportaler (undrar varför de fortsätter att låta folk skapa nya bloggar ändå?). Sedan fem år eller något liknande har du som användare kunnat starta en blogg på dessa portaler: gratis eller snarare – du har som bloggare hjälpt till att driva trafik och inkomster till den reklam som man lagt in i systemet.
Båda portalerna låg på ett system som inte var speciellt bra ens när det kom och det har inte blivit mycket bättre. Så om ingen väljer att göra som skedde med Metrobloggen: att ett företag tog över driften och la över det på en WordPressinstallation så kommer vi se ett antal bloggar försvinna inom kort. Samtidigt är det flera andra tidskrifter och tidningar som fortsätter att erbjuda bloggar till gemene man.
Håller bloggandet på att dö ut? Knappast. Bloggen har sagts vara döende i tre-fyra år nu (Annica Tiger myntade kanske begreppet). Det har inte hänt. Vi i Sverige har en livskraftig bloggosfär (på Devote hade över 18000 blogginlägg postats under gårdagen). Börjar du att leta runt bland bloggar och söka på Twingly eller liknande så ser du att det är många som skriver om sitt liv, sina intressen och liknande. Jag skulle säga att bloggandet är starkare än förut.
Men bloggandet är idag mainstream. Det är inget som är konstigt och udda att hålla på med. Bloggen är en del av både vårt medialandskap och vår vardag. (och alla bloggare dog inte)
Fler och fler företag väljer att utnyttja bloggens kraft för att samla ihop sin kunskap, för att bygga en plattform som både ger sökmotorsmässiga fördelar liksom fördelar genom att man kan beskriva, fördjupa och bygga sin kunskapsplattform och sin image där. Bloggandet handlar lika mycket om marknadsföring som om intern affärsutveckling – om man tillåter sig det.
Bloggosfären håller också på att professionaliseras. Först ut var politiska bloggandet som blev självmedvetet. Sedan har vi modebloggarna vars fixstjärnor lever på sina bloggar. Nu har vi inredningsbloggar och matbloggar som går åt samma håll. Professionalisering handlar dels om att pr-branschen fått upp ögonen för bloggare som ett media som vilket annat media, dels för att vissa bloggar nåt en insikt om sitt eget värde (ibland verkar vissa dock övervärdera sig själva) vilket innebär att både innehåll, marknadsföring av sin egen blogg liksom relationer mellan PR-företag och bloggare blir mer på en professionell bas.
Själv har jag bloggat sedan 2001, innan dess handlade det om reloading och innan dess dagböcker på BBSer. Min första professionella blogg, Researcher, kom till 2003 (egentligen 2002) och sedan dess har jag bloggat mycket. Precis som många andra. Idag vet vi inte riktigt hur många bloggar som finns men det är oerhört många som är mer eller mindre aktiva. Samtidigt ökar antalet bloggar som är knutna till olika tidningar: krönikörer blir bloggare liksom att man hittar bra bloggare och de får blogga under tidningens namn.
Självklart har både Twitter och Facebook skapat en ny förutsättning för bloggandet. Fler gör sina korta inlägg på Twitter, konversationerna har flyttat från kommentarsfälten till Facebook. Men bloggen blir en del av den triptyk som sociala medier nu målar upp på ett sätt som genomsyrar det offentliga samtalet.
Bloggandet går in i en mer vuxen form som fenomen. Det innebär att enkla, dåliga system inte längre är lika attraktiva. Många vet att man gratis kan sätta upp en WordPress.com-blogg, eller använda sig av Googles bloggplattform Blogger. Eller så blir man en del av det gigantiska systemet Blogg.se, eller skaffar en blogg på någon av de portaler som fortfarande finns kvar – och arbetar med högre kvalitet på plattformarna.
Jag är övertygad om att bloggar kommer fortsätta ha en självklar plats i en sociala mediestrategi – och i många hänseenden har bloggandet förändrat synsättet på vanliga människors (dvs folk som inte är journalister) vilja att uttrycka sig. Det har förändrat det politiska livet, bloggandet har förändrat medierna i grunden. Bloggen har varit en demokratiserande kraft. Att det nu förändras är inget att oroa sig för: att mena att bloggandet dör eftersom det inte är som det var förut – det är att vara konservativ och inte förstå hur en utvecklingsprocess alltid sker.