Facebookuppdateringen där Reinfeldts presstalesman Edvard Unsgaards berättar om sitt städbolags goda service efter ett mishap i hans trapp, som Martin Gelin – journalist på SVD, lyfter fram har fått rejält mycket uppmärksamhet. Personligen vad gäller sakfrågan tycker jag det är ganska fånigt och även om jag kan tillstå att det var ett rätt dåligt skrivet uttalande så handlar det om att lägga en oerhört märklig tolkning i uttalandet men faktum kvarstår: det har blivit en ”grej” och Fredrik Reinfeldt och moderaterna kommer att påverkas.
Det som är intressant är det faktum att Unsgaard trampade i klaveret genom att inte tänka på vad han skrev på sin Facebook – något som han inte är den förste att göra, och definitivt inte den sista. Det som händelsen sätter ljuset på är hur offentliga personer måste fundera över sin strategi både när det gäller sociala medier: vilka man väljer att vara ”vän” med och vad man då skriver i sin uppdateringar. Något som inte är helt enkelt eftersom de flesta av oss tänker exempelvis Facebook som en ganska privat sfär, trots att man har släppt in personer som man inte känt på länge eller personer som har till sin uppgift att granska dig som offentlig person.
Unsgaard har 798 vänner på Facebook. En snabb titt bland dem visar att han har en mängd journalister liksom personer som politiskt inte står honom så nära. En av hans vänner på Facebook är exempelvis Niklas Svensson som driver Politikerbloggen och som aldrig duckar för att koka soppa på en spik oavsett hur liten. Liksom en mängd andra journalister och opinionsbildare vars agenda kan vinna på en sån här diskussion.
Felet Unsgaard gjorde var att han glömde bort att hans Facebook-vänner inte bara består av hans vänner som gissningsvis på många sätt kan tänkas förstå hans uttalande utan också av personer som gärna vrider saker några extra varv eller ser möjligheten att tjäna politiska poänger på att dra en sån här sak till att handla om Unsgaards partis värderingar.
Ska politiker då helt undvika att finnas med på sociala mediearenan? Nej. Som min kollega Brit Stakston i flera postningar pekat på så handlar det om att använda sociala medier på ett smart sätt. Ronnestam har valt att ge några råd på vägen. Tanken att ”hålla sig undan” från sociala medier är idag på väg att vara samma sak som att säga att man inte ska prata i telefon, att man inte ska uttala sig på torgmötet på stan eller egentligen finnas i någon sorts kommunikativ verklighet. Problemet är snarare att många politiker väljer bort sociala medier i en alltför hög grad. Sociala medier är en möjlighet att bygga sin egen plattform utan att vara avhängig av journalisters välvilja och tolkningsföreträde – liksom att sociala medier är på väg att bli fullständigt nödvändigt i modern kommunikation.
Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.
Hur ska man göra då? Förutom att faktiskt sätta sig ner och tänka igenom vad man vill, vem man vill prata med också se att de olika rollerna inte alltid kan finnas i samma kanal. När det gäller Facebook kan det handla om att välja mellan att vara vän med många och därmed utnyttja statusuppdateringar mm till sin politiska fördel, eller välja att ha det som sin privata plattform och då noggrant välja ut vilka som får tillgång till statusuppdateringar. Eller se till att hela tiden välja precis vilka som ska se varje enskild statusuppdatering (jag har skrivit om Facebooks personliga inställningar här).
När det gäller Twitter handlar det om att hela tiden inse att det är ett öppet nätverk – vem som helst kan få tillgång till dina uppdateringar om du inte väljer att skydda dem – vilket i sin tur är kontraproduktivt utifrån att utnyttja Twitter för sin politiska gärning. För bloggandet gäller att inse att det är offentligt och framförallt sökbart.
Sociala medier håller på att växa upp.
Det innebär att det gamla och det nya möts.
Det kräver balans och eftertanke – kanske är det inte så att vi kan bli ”vänner” men däremot bekanta.
Det handlar om att vara lika socialt smart som när du möter någon öga mot öga.
Det finns ingen off the record men det finns möjligheter att vara en trevlig person.
Uppdatering: Martin Gelin som drog igång hela frågan skriver om det på Expressen Debatt och jag håller med honom om att Unsgaard verkligen borde tänkt en extra gång. Försöken att hantera krisen var också minst sagt dåliga. Dock är problemet även med Gelins artikel att han, som Mary XJ påpekar, missuppfattar hur Twitter kan fungera. Genom att han gör det så måste man inse att många andra gör det – vilket ställer större krav på offentliga personer att försöka få ordning på sina uttalanden.
Martin Gelin skriver själv på USA-bloggen om ”Unsgaardgate” och det är, trots att jag fortfarande inte tycker att det skrivna är nödvändigtvis fel, bra eftersom han verkligen påpekar behovet av att politiker och tjänstemän inom företag och organisationer måste få vara personliga. Frågan är ju då – kan man som journalist (och politiskt parti/intresseorganisation) också då ge större svängrum innan man slår ner på någon som inkompetent?