Kategorier
Kommenterat Sociala medier

Politiker borde blogga mer och lyssna mindre på DN

När vi träffat politiker för att prata sociala medier har vi påpekat att sociala medier är som torgmöten – men på digital kullersten. Det är en viktig fråga.

DN har valt att göra en ”undersökning” av politikerbloggar. Problemet är att själva metodiken är väl udda. De har helt enkelt tittat på antal kommentarer och utifrån det dragit en slutsats om att ingen är intresserade av politikernas bloggar. Metodiken suger på flera sätt:

  • för att mäta ROE (return of engagement) krävs fler nyckeltal än antal kommentarer – det handlar om att balansera antal besök med antal kommentarer med antal inlänkar mm.
  • kommentarer beror på hur kommunikativ politikern väljer att vara – det är ett antal politiker som väljer att köra sin blogg som megafon med avstängda kommentarer.
  • man har medvetet struntat i att titta på Bodström, Bildt och andra stora politikerbloggar eftersom de inte nämns.
  • problemet är också att många bloggar ligger på svårhanterade interna system och har ibland krav på inloggning för att kommentera.
  • sociala medier är fortfarande i dagisåldern i Sverige. Det får gå något år innan man kan säga att det är ”ett fiasko”.

Diskussionen om bloggande politiker har skett förut – bland annat i samband med att Årets Politiska blogg respektive Stora Bloggpriset utsågs och då det skedde en lång och hård debatt om s-bloggares inställning.

Utifrån kullerstenmetaforen kan man fundera: hur många kommentarer och diskussioner förs när politikerna faktiskt är ute på gatan och pratar? Är det någon som räknat det?

Eller hur mycket värde finns det idag i en DN Debatt-sida? Ett kort inslag i Rapport? Varför ska politiker fortsätta att tolkas och hållas inom ramar av politiska reportrar? Det är något Jonsson påpekar som landstingspolitiker:

För min del är bloggandet ytterligareen möjlighet att kommunicera och nå ut. Jag når de bästa dagarna över 100 människor i dagsläget, det är långt fler än vad jag som landstingspolitiker någonsin har haft möjlighet att nå regelbundet tidigare. Därför med många ganska små ringar kan politiken från olika håll nå fler, ofiltrerat från tidningarnas ledarsidor och nyhetssidor – dessutom!

Självklart vore det mycket bättre om alla politiker hade kommentarer men det som DN glömmer bort är att engagemang och diskussion inte kommer av sig själv. Det kräver eget engagemang. Och ett personligt tilltal. Precis som Sigge Eklund kommenterar i SVD-artikeln.

Några enkla råd som jag och Brit Stakston alltid ger när det gäller bloggande:

  • var personliga och skriv om det som intresserar dig själv – balansera hela tiden utifrån den person du faktiskt är. Ingen gillar en tråkmåns eller någon som aldrig berättar något personligt.
  • skriv öppet och bjud in till kommentarer genom att vara aktiv i det egna kommentarsfältet, genom att de facto avsluta med att fråga ”vad tycker du?” för att bjuda in till eget tyckande
  • länka ut till andra – såväl artiklar som andra bloggare – var en del av bloggosfären precis som man är en del av politikersfären
  • kommentera på andra bloggar – fr a de som diskuterar det som du skrivit men också andra som diskuterar de frågor som du är intresserad av
  • lägg upp länkar till egna bloggen i egna Facebook-kontot och låt det bli en ytterligare plattform för konversation bland de som följer dig
  • aggregera till Twitter och Bloggy för att skapa ett större avtryck och större möjlighet till kommentarer både på Twitter/Bloggy men också på bloggen. Spenatmamman ger ett exempel på hur diskussionen kan ske på ett annat ställe än bloggen men ha bloggen som utgångspunkt.

Åsa Mitt-i-världen har gjort en post som borde fungera som en sorts lathund för politiker som vill öka närvaron.

DN tar upp Johan Linander som lägger ner tid på att prata och konversera på nätet. Det handlar inte om att alltid uppdatera men att inte heller pusha ut sin åsikt utan att öppna upp för debatten. Linander vågar också vara personlig, och vara transparent med såväl hur han ser på kommentarer precis som med annat.

Det visar också att en egen plattform är värdefull. Att fastna i ”brandade” plattformar som s-info tenderar att läsare endast är de med samma åsikter.

DN har helt enkelt gjort ett riktigt dåligt jobb. För fr a så måste de då se på sig själva – om Michael Nu påpekar:

Med samma resonemang så saknar alla DN-läsare som inte kommenterar papperstidningen eller webbplatsen alltså intresse för det som står i DN. När jag bläddrar i dagens DN begränsar sig läsarintresset till tre insändare och några nekrologer.

Fredrik Federley menar att DN är ute och cyklar:

Sedan jag kom in i riksdagen har jag skickat ett eller tva pressmeddelanden.
All annan kommunikation har i princip gatt via min blogg. Det kan handla om media smo tar direkta citat, det kan handla om andra som skriver artikel o refererar till bloggen eller debattmöjligheter som öppnas tack vare bloggen.

Tyvärr kommer den här artikeln göra det svårare för Ulrika Ingemarsdotter och andra personer inom de politiska partierna som försöker att inspirera och lära sina partiers politiker att använda sociala media. Något som lätt man kan fundera om det är DNs mening med artikeln. Som i sig är så ihålig och dålig att SVT uppenbarligen struntar i att göra något på det.

Det som DN har svårt att förstå är helt enkelt att något har hänt. När gamle bloggavogisten Rolf van den Brink själv skriver i sin blogg:

Skulle 100 trashkommentarer innebära en mer framgångsrik blogg än en högkvalificerad? Är 100 000 ströläsare bättre än 100 som ligger rakt i målgruppen?

och han fortsätter att ge goda råd runt att låta bloggen för politiker vara en testarena och träningscamp för argumentation och lyssnande.

Tyvärr visar Anne-Marie Ekström på ett gammalt sätt att se på hur kommunikation mellan politiker och väljare bör ske. Hon tycker kommentarer är rätt ointressanta för det är antalet läsare som är viktigt:

Det är väl hur många som läser bloggen som är det väsentliga. Så ser jag det i alla fall. Att få ut sitt budskap till så många som möjligt.

Hon påpekar att många kommentarer är tråkiga och inte håller med – och självklart är det inte roligt att alltid höra hur fel man har men att se till att inte släppa igenom kommentarer som bryter mot lagen respektive att genom sitt eget engagemang i kommentarerna visa vad som är ok och vad som inte är det öppnar upp för kommenterande från personer som är intresserade av dialog istället för kommentatorer som själva mest skriker med dövörat påslaget. Cecilia Sofia Arkelsten är krass och visar på det som vi säger till politiska bloggare: det är ni som äger er egen blogg och bestämmer över den:

Inget hindrar honom att skriva men varför ska han skriva här? Jag sysslar med politik. Inte terapi.

En bra analys har Mary X gjort. Läs den. Good Old påpekar att nya medier inte är gamla – och bör konsumeras på ett nytt sätt istället för på ett gammalt. Mycket bra – lite som jag brukar påpeka om Twitter: det är ett coctailparty där man går in i en konversation precis där konversationen pågår utan att behöva få en brief eller hålla koll på vad som sagts, och vad som kommer att sägas. Det som är intressant kommer att komma fram.

Brit Stakston har kommenterat det och anlägger en positiv syn – att DN faktiskt tar upp det hela. Det är onekligen illa med insikten på den tidningen om vi måste se en usel artikel som bygger på ett felaktigt sätt att verifiera en hypotes. Men själva frågan är viktig för politikerna att tänka på: hur mäter de sin framgång? I grunden så visar det här kanske att det verkligen är dags att hitta ett bra sätt att mäta ROA, ROE och fr a ROI. Tur att vi håller på med det då :)