Jag bad min vän Per Madsen skriva en gästpost om sin upplevelse i helgen av hur sociala medier kan vara till stor hjälp när en katastrof sker. För oftast är det vi sociala medie-experter som analyserar flödet lite utifrån. Styrkan ligger självklart i snabbheten men fr a att vi genom vårt behov av att kommunicera också hjälper varandra – filtrerar informationen, adderar relevans och enkelt går det att skapa en dashboard med total tillgång till nästan allt som sker. Det är det sociala som är styrkan i sociala medier – primärt. Snabbheten och mängden och bredden av informationen – densiteten – är mervärden.
I texten nämner Per mig. Det jag gjorde var att snabbt göra ett antal sökningar och ge tips om strömmande media. Resten kunde Per sköta själv. Vår primära kanal var Facebook.
Det som slår mig i texten är att jag för första gången inser hur oerhört stort Facebook är – och hur snabbt Twitter är. Jag följde flöden för att vara backup för Per tills han fick tag på Vero och jag kunde verkligen se att än en gång lätt slog användargenererade medier de traditionella. Det är något att tänka på när människor gärna marginaliserar exempelvis Twitter eller fortfarande försöker påskina att Facebook bara handlar om ”vad man åt till frukost”.
När jag lämnade Santiago kände jag en viss oro. Jordbävningar brukar sällan komma ensamma och Hahiti kändes väldigt nära, speciellt när man betänker att Chile redan hade 3 jordbävningar på topp 10. Men sin vana trogen så tänker man bort det hela. När jag stod där på flygplatsen och längtade tillbaka innan jag hade åkt och vinkade till min 6 måndars lillkille och min älskade fru så vill jag inget hellre än att stanna. Jag landade hemma i Sverige och började räkna ned tills de skulle komma hem, telefonkontakt varje dag och sms höll modet upp.
Så en morgon händer det som man inte vill ska hända, Jordbävning med stort J. Min syster kom och väckte mig och jag började genast ringa och skicka sms. Men jag kom inte igenom. Hjärnan gick igång, slog på tvn och cnn samt datorn.
Som tur var hade Niclas Strandh vaknat och kunde hjälpa mig med blixtens hastighet förstå Twitter och ge mig hjälp att göra sökningar på statusuppdateringar på Facebook. Det där lugnade mig något då jag såg att Santiago stod kvar. Flödet som lyckade ta sig ut talade om Jordbävningen och jag kände mig välinformerad. Svärfar ringde igenom och meddelade att de levde, mer förstod jag inte, ja att huset stod kvar och sånt. Min fru hade varit hos sin syster och 70 försök senare fick jag tag på min hjältinna.
Jag kunde förmedla en bild som getts via internet till min fru, en bild som de som var i landet inte kunde få eftersom det mesta låg nere.
Sen började sökandet. Genom Google Person Finder, Facebook osv. Jag kände mig som om jag sprang runt i en digital vrakspillra. Bilderna fladdrade förbi. Det var liksom inte över än, 120 efterskalv på 2 dygn vad jag förstod och den största på 6,2 RS.
Jag började skicka signaler över Facebook till folk jag kände och en av de saknade kusinerna som Veronica inte lyckts få kontakt med hade en Facebooksida, så jag chansade. Natten mot tisdag hade hon fått igång sin uppkoppling och kunde meddela oss att hon var ok. Hennes bror som bodde mitt i smällen hade fått kontakt med Veronica så vi kunde förmedla att han levde till andra via Facebook.
Nu saknas ett antal i familjen ännu. Men jag kan inte beskriva lättnaden som uppstår när man får kontakt. Tårarna kommer så fort dom där tankarna går in i huvudet. Man brukar säga att information är a och o i sådan här lägen och jag måste bara hålla med. Utan kontakterna och nyhetskanalerna som Facebook, Twitter, sms, bloggar och CNN förstås hade jag nog mått mycket sämre. Att veta att frun och barnet måste lämna huset två gånger i timmen för efterskalv känns inte bra men jag var sysselsatt. Samtidigt var det många i släkten som undrade hur det var och de kollade min Facebook där jag hela tiden uppdaterade vad som hände. Även de vill veta och vi svenskar är ju kända för att inte vilja störa, (korkad traditon, hade hellre haft dom här dygnet runt) så deras svar fanns på fejan.
Facebook och Twitter, bloggar och stremade nyhetsändningar har gjort att man kännt att man haft kontroll på något man inte kan kontrollera, och känslan var viktig. Jag har kunnat rapportera tillbaka via telefon eftersom de inte har internet där Veronica är nu, förmedla kontakter. Idag fick jag också kontakt med en chilensk vän i Australien via Facebook och kunde meddela att han bästa kompis familj var ok.
Jag uppskattar dock CNN som hela tiden i sändning gav länktips och annat hur man kunde söka på internet och hur man kunde meddela sig med omvärlden. Aftonbladet var snabba med att få igång sändningar direkt från Chile för att inte tala om Ustream som har alla nyhetskanaler.
Sociala medier är underskattat bland makthavare och politiker. Även media verkar inte riktigt fullt förstå den psykologiska och mentala kraften som finns i att ha direkt information. Det ger människor makt och mer trygghet trots det stora informationsflödet. Det är i en kris mycket viktigt och det visade sig nu.
Jag är visserligen trött nu men jag har lärt mig väldigt mycket de senaste dagarna. Tack vare både traditionella och sociala medier kan jag känna mig trygg eftersom jag vet att min kära fru och minsta son är i säkerhet och kan hjälpa till att vidarebefordra goda nyheter. Det är något nytt och fantastiskt.
Per Madsen