Brottet och Facebook

Facebook har av någon outgrundlig anledning alltid fått mycket kritik – och är det företag som har minst nöjda användare. Blir man inte beroende av det (något som redan diskuterades 2007) eller tär det inte på företagens effektivitet så sker brott via det. Senaste mordet i Phuket har självklart kopplingar till Facebook – förövarna letade upp offret genom att använda plattformen. Ungefär som man annars använder en telefonkatalog. Men det är ju lite mindre sexigt att påpeka.

Ändå är Facebook en självklar del av vår vardag som få vill vara utan. Det är inte bara att säga ”men lämna bara Facebook då” eftersom mycket av ens sociala liv finns där. Så självklart är det ett problem om man upplever sig otrygg på plattformen. Frågan är då om det är plattformens fel.

Efter Norge skrev jag en postning: ”Internet är en kniv” som tog upp den kritik som kom runt Norge. Nu har SVD valt att släppa sin artikelserie som ska behandla sociala medier som brottsplats och då verkar särskilt Facebook vara i centrum: att polisen inte har tillgång till datorer, att anonymiteten är något som gör att Facebook är farligt. @jocke har skrivit bra om det redan så läs mer där efter en diskussion med artikelförfattaren. Att det heller inte är sant som påpekas på olika platser: att polisen har koll på vad som behövs gör det hela oroande. Varför väljer man att köra skrämseltaktiken? Internet är en del av vardagen. Inget annat. Facebook är en stor del av Internet – alltså en del av vardagen det också.

När vi började att titta på det kommande året så anade jag att vi skulle se en backlash: Internet och fr a sociala medier har kommit till en så pass stark ställning att det på allvar hotar ett antal strukturer liksom att man nu peakar i hypekurvan och tittar man på Bell curve börjar vi hamna långt in i att sociala medier är en vardagssak för en stor majoritet:

 

Möjligheten vi nu har är att faktiskt skapa något riktigt bra – det är tid för implementering och att skapa riktigt solida strategier nu, vilket jag bland annat skrev i min årskrönika. Allt från små företag till stora statliga organ måste hitta sätt att förhålla sig och hantera Internet. Målgruppen använder det på många olika sätt och som företag eller organisation kan man inte längre komma undan med att ”informationen finns på vår hemsida”. En av de viktigaste förändringarna är från ”pull” till ”push” som i generell mening handlar om att skapa innehåll och närvaro där målgruppen finns (och på Facebook finns 4,3 miljoner svenskar aktiva) och har chansen att plocka upp informationen – inte att förvänta sig att målgruppen ska gå och leta reda på den: det kräver ett högt incitament som få varumärken har – oavsett om man är ett företag eller organisation – eller ens en statlig myndighet. Men det handlar lika mycket om att lära sig att lyssna: spana, lära sig mer och på det sättet kunna finna bättre interaktioner, bättre och mer relevant informationsgivning. Det är den stora utmaningen.

Internet är som vilken mellanmänsklig arena som helst – det är en gata, ett café, ett torg. Där sker goda möten, där sker brott men det beror inte på att det just är en gata, ett café eller ett torg utan att människor är människor. Internet är helt enkelt en förlängning av varje tidigare teknik för interaktion. Jag tror det är mycket viktigt att påminna sig om. Facebook innehåller inte något unikt utan bara synliggör mellanmänskliga interaktioner. Där vissa är kriminella.

Det är tråkigt att behöva säga det men det vi just nu ser är nyhetsjournalistik som skapas för att driva en tes. Som kommer att innebära att många människor blir rädda utan att behöva bli det. Det skapar ett ansiktslöst hot trots att Facebooks själva tekniska lösning helt enkelt gör det säkrare än många andra ställen. Det är vad vi kan kalla FUD: genom att utnyttja människors djupast liggande rädslor, tro på media och undersökningar liksom på experter så skapas en bild av verkligheten (i det här fallet av Facebook) som inte är speciellt objektivt sann men som kommer att reglera hur människor möter verkligheten: det har vi sett i samband med olika undersökningar om oprovocerat våld liksom runt andra varningsartiklar för produkter och beteenden. Om vi läser i tidningen att många brott sker på kvällstid i parken så undviker vi att gå i parken – även på dagtid.

Det viktigaste – och det ansvar som vi alla får ta – är att faktiskt utbilda och ge varandra hjälp att använda Internet på det bästa sätt och därmed förminska möjligheterna till eventuella brott som ändå sker. Företag bör jobba med medvetna regelverk och bra moderation på sina Facebooksidor, de som känner sig osäkra – eller de som blir utsatta för olika påhopp – ska få stöd och hjälp av oss andra.

För även om det kommer att komma ännu en våg av stängningar av tillgången fr a till Facebook (vilket är ett slag i luften då det är oerhört många som redan idag använder sin mobil för ex.vis Facebook) – eftersom det då skulle skydda människor så är det viktigare än aldrig förr att inse att en bättre öppenhet, en delaktighet och att se det som en viktig del i varje företags, organisations och myndighets vardagliga arbete innebär att plattformen blir en tillgång.

 

Edit: Efter diskussioner valde jag att ta bort inledning eftersom jag inte nödvändigtvis anser att det är SvD som utnämner Facebook som ondskefullt. Jag är mer intresserad av att diskutera sakfrågorna respektive att se saker konstruktivt.