Vi håller på att dränkas av ett gigantiskt oljud. Informationen online riskerar att i slutänden göra oss döva. Är det dags att vi börjar fundera på värdet av tystnad även online?
Jag har tinnitus. Min verklighet är ett ständigt oljud i öronen. Det brusar, småtjuter konstant. Man lär sig leva med det men det irriterar alltid. Vissa dagar är det bättre, andra dagar värre.
Vi håller på att utveckla något liknande på sociala medier. Min vän @stroemberg kallade det #twinnitus. Ett konstant ständigt närvarande brus. Återkommande uppdateringar om samma saker. Stora nyheter som alla väljer att retweeta till förbannelse. Om och om igen. De som följer många utsätts för en kaskad av textbaserat oljud som sköljer genom twitterflödet, eller som fortplantar sig i Facebook, på bloggar.
På Twitter skickas det varje minut ut nästan 100000 Tweets. 695000 statusmeddelanden skrivs per minut på Facebook. Mängder av blogginlägg skrivs. Massan text vi producerar bara på nåt år är mer än vad producerats på över tusen år. Problemet är att vi antagligen inte har mer att säga.
Vårt misstag. För det är såna som jag; internetälskare, sociala mediegurus och digitala strateger, som i vår fascination över nätets möjligheter, inte sagt ”men vänta ett tag”? Vi har istället skapat det som vi trodde var det perfekta ljudet: att enkelt kunna dela allt på alla våra platser. Som extra distortion kan man koppla ihop plattformarna. Allt mångfaldigas. Dupliceras konstant. Vi hamnar i retweetandets Armaggeddon, Add to any blir gates to hell.
Den stora bok som Nicklas Lundblad pratade om för några år sedan i sitt sommarprogram att vi alla tillsammans riskerar att bli rätt tjatig.
Okej. Jag tar i lite. En retweet kan innebära att fler får se det som är riktigt bra. En delning innebär en förflyttning av strålande innehåll till ens vänner. Tekniken skapar möjligheterna för yttrandefriheten som aldrig förr.
Men precis som att jag alldeles försent insåg att det var en dum idé att repetera trummor i en odämpad källarlokal så är frågan om vi gjorde dålig konsekvensanalys när vi sa ”men allt får ju plats på nätet, du behöver inte välja informationen som förr”. Idag har vi en accelererande signal-to-noise ratio i vår vardagliga kommunikation. Faran är inte nödvändigtvis mängden av information utan meningslösheten. Kvantiteten kan göra det hela värdelöst.
Vill man undvika ett #twinnitus behöver vi kanske ta ett steg tillbaka, sänka volymen lite och skruva bättre på innehållet. Och fundera över repetitionens värde.
En av de mest bortglömda sanningar är att i musik är tystnaden minst en lika viktig som tonerna. Utan tystnad blir musiken ett inferno. Och kommunikationen oförståbar. Att välja sina tillfällen i kommunikationen kan vara värdefullare än att retweeta urskiljningslöst.
Ps. Statistik tagen från ”60 seconds on the net” (http://bit.ly/60sekunder). Tips på ett stycke att avnjuta är John Cages ”4.33” (http://spoti.fi/fyratrettiotre) Ds.
Tidigare publicerad i Internetworld.