Uppdatering: Viktigt är att vi behöver göra en hel del handpåläggning för att arkivera våra egna inlägg till Jaikuarchive eftersom Google valde att inte skapa en exporteringsfunktion. Hos @jocke kan du nu hitta hur man gör – det är lite meckigt men vill man vara med och skapa ett arkiv av en viktig del av svensk nutida medieutveckling så är det värt det.
Den svenska sociala mediescenen startade inte på Twitter eller på Facebook. Den startade på Jaiku. Att rädda det till eftervärlden handlar om att rädda en bit av svensk mediehistoria till eftervärlden.
Jaiku som var en ”runner up” mot de nya mikrobloggarna men var mer lik det gamla forumet. Jaiku som precis som Linux kom från Finland blev vi som på många sätt var pionjärer på sociala medier en samlingsplats, en utvecklingsplattform för teori och praktik – och ett torg där vi lärde känna varandra dag som natt under kanske ett år. Ett viktigt år eftersom det på många sätt faktiskt lade grunden för den utveckling av sociala medier vi sett tills idag.Google köpte upp Jaiku och som vanligt när just Google köper upp företag så försvinner det in i ”googlekoden”. Jaiku har efter det levt ett ganska undanskymt liv där de flesta gått över till Twitter och tjänsten har som aktiv tjänst gjort sitt. Men när nu Google väljer att stänga ner hela tjänsten (tillsammans med Buzz och Wave, Friend Connect mm bland annat) så inser man att det finns mycket där som kan vara värt att spara: en utveckling av en medievärld som vi i framtiden faktiskt kan använda för att förstå vad som händer och varför.
Jaiku är historia men en historia som behöver berättas.
@jocke Jardenberg valde att ta tag i det och har nu lanserat Jaikuarchive som sugit in det mesta av det som fanns på Jaiku (utom channels mm). Jag har haft möjlighet att testa lite innan lansering och det känns faktiskt skönt. Själv har jag gått igenom Deepedition och ändrat alla länkar enligt beskrivningen här – och ska ta tag i Researcher i helgen.
Man kan diskutera om saker ska sparas men jag tror att vi inte får glömma att vi idag skapar historien online, och den försvinner direkt om man inte medvetet sparar den. Förr valde munkar och upplysta personer att spara det som skrivits och skapats för att låta framtiden förstå varifrån man kommer – idag behöver vi på samma sätt säkerställa att åtminstone fragment av den värld som springer ur det digitala samtalet, den digitala kodifieringen av vår gemensamma kunskap och människors tankar. För om vi inte gör det så kommer vi lämna kommande generationer ganska historielösa.