DigitalPR omvärldsanalyserar [2010/03/31]

Totalt lovely. Igor/Snark huntings systersajt. Bara om ord, branding. Njutning

Bra kritik av dålig research.

Malou von Siwers blir bara märkligare och märkligare… här väljer man alltså att använda ett gäng unga tjejer som bloggar för att uppenbarligen påvisa sin tes: att sociala medier är beroendeframkallande och farligt. Fine. Jag väntar på programmet där man oroar sig för att tiofikat är beroendeframkallande. Eller Nyhetsmorgon…

Det blir mycket sociala medier i Almedalen.

Facebook börjar mer och mer upplevas som rätt fientligt mot företag som vill använda plattformen. Självklart handlar det om att de skyddar sin investering: det är de som vill tjäna pengar på sina användare. Problemet är att de snart lyckats att skapa så lite intresse och möjligheter att Facebook riskerar att åter bli en walled garden.

Twitters ”Don’t be evil”-moment.

Bra och vackert skrivet.

Unga använder sociala nätverk, är väl medvetna om säkerhetsaspekter och har släppt konceptet ”gratis” kontra ”betalt”. Jag gissar att det ser ut ungefär så även i Sverige – kanske ännu högre siffror eftersom vår nätutbyggnad är mycket större.

Intressant projekt.

Två missar: att sammankoppla att man kan tänka sig att betala för en prenumererad tidning och köpa appar är lite udda av Goland. Allt handlar om nytta. Ipad kommer att fylla det behov som ingen hittills fyllt: och här är att läsa tidningen en del av det. Det är en maskin som faktiskt byggts på ett sätt som gör det enkelt att tänka sig att man kommer att använda den till just det – och därmed blir det också en självklarhet att man gör det. Tyvärr verkar Goland och många andra tänka att ”nu är det läge att dels sätta upp en prenumeration och samtidigt ta betalt för appen”. För tyvärr är det vad som kommer att ske och då faller det hela. Vidare gör han ett felslut att Ipod Touch och Iphone är en separat kanal och Ipad en annan. Det är det inte. Det är bara olika skärmytor. Den gången tidningsmakarna inser det som Google, Microsoft och Apple insett: att vi vill ha innehållet överallt – då kanske de kommer att börja att tjäna pengar. Tyvärr är enhetstänkandet starkt och det atomära i att det är själva produkten: tidningen, det fysiska, som är det viktiga sätter stora käppar i framtidshjulen. Det roliga blir den avslutande punktens analys: ingen vet vad de kommer att använda ipaden till. Innan har skribenten visat att det är en mängd saker som den kommer att användas till: det finns inte en enda nytta, ett enda behov som fylls utan många. Vilket är något väsensskilt mot hur de traditionella medierna fungerat och därför väljer en person med de glasögonen att säga att ingen vet. Det här är den stora utmaningen: att saker inte längre är i separata pipor utan hänger ihop, går in i varandra och byggs upp på nya sätt: rörligt, text, ljud, animationer är integrerat. Spelet är lika mycket en del av upplevelsen som tidningsinnehållet.

Det är sånt här som man vanligtvis ska applådera. Och självklart finns det delar som är så sanna. Men samtidigt blir det överkantring åt andra hållet: allt handlar inte om att frige Dawit, allt handlar inte om att förändra världen – det handlar lika mycket om små eller stora företag som ska hitta sin röst eller sin plats i ett nytt medielandskap. Så det finns många sarger att släppa: de som ser konversationen i vardagen som meningslös kanske också har en sarg att släppa.

Man kan tycka vad man vill om sverigedemokraterna.de-konceptet. Men Sverigedemokraternas försök att leka varumärkesägare är oerhört roande. Fr a när Nikke visar att de helt enkelt inte äger sitt eget varumärke utan varit tvungna att lägga till värdeord. Så de har faktiskt inte ett skit att komma med mer än att ännu mer visa på sin okunskap och inbilskhet i att faktiskt ta reda på fakta. De kan möjligen försöka sig på ”inarbetat varumärke” vilket i princip hänger ihop med ”hävdvunnenhet” men det är lite tidigt att lira den handen för dem. Plus att de verkar fullkomligt renons på hur internet fungerar i grunden.

Jag fattar inte riktigt vad Facebook håller på med. De gör det onekligen svårare och svårare att som företag jobba med Pages. Nu blir alltså Fan Pages – Connection Pages. Det börjar ärligt talat kännas rent ut sagt fientligt: du får inte köra tävlingar, i princip får du inte ens göra reklam för ditt företag – och nu omskapar man själva terminologin och fr a skapar stora möjligheter till att användare kommer bli förvirrade, råka bli ”connections” till sidor de inte ville vara det med osv. Korkat minst sagt.

Buzz konkurrerar inte med Twitter. Det var nog den mest konstiga och felpositionerade idé som funnits på senare tid (möjligen slagen av alla som menade att Google Wave konkurrerade med Facebook). Buzz konkurrerar möjligen med Friendfeed och har utvecklats till en rätt lågfrekvent lifestreamingtjänst. Tyvärr känns det som om Google nu måste hitta någon tjänst som faktiskt fungerar eftersom three strikes in a row inte är så bra…

Lena Mellin… lysande uttalande…

Okej… onekligen en märklig text. Av vilken anledning finns man det nödvändigt.

Intressanta stats onekligen. Europa halkar lite efter på sociala nätverksskalan – och det intressanta ligger i att det är mycket höga siffror i kulturer som (åtminstone enligt myten) är mycket sociala till sin natur. Alltså finns det ett driv att bygga sina relationer på alla de plattformar som finns tillgängliga. Lika så är det intressant att se att där vissa plattformar fått en kritisk massa användare – ex.vis Orkut i Brasilien etc så fortsätter man att vara där även om själva plattformen inte är up-to-date.