Johannes Åhman har skrivit en signerad ledarkrönika som är ett upprop för att börja ta betalt för onlinenyheter. Hans grundläggande syn är densamma som ett antal tidningsföretagare har och som grundar sig i ACAP-förslaget om att stänga ute sökmotorer. Dock tar Åhman och Financial Times Lionel Barber ett steg längre och menar att nyheter ska kosta och söker sig tillbaka till en tid där alla tidningar satt bakom sina egna väggar.
Åhman menar att att om alla gör samma sak så kommer det ordna sig:
Skulle nyhetsbranschen agera samordnat eller i alla fall ungefär samtidigt kan dynamiken bli en annan. Alternativen för den nyhetsintresserade surfaren blir då så mycket sämre att betalningsviljan ökar. Skulle många nyhetsföretag agera samtidigt finns också stordriftsfördelar. Priset för betalningssystemen kan pressas, och om många företag använder samma system blir det också lättare för användarna.
Det Åhman missar, eller struntar i, precis som att både Barber och hela ACAP-förlaget, är länkandet – den nya tidens samtal med referenser:
- Länkekonomin. Att sätta sina nyheter bakom lås och bom innebär att ingen kommer att länka till dem. Inte bloggar, inte delande på Facebook och liknande sociala nätverk och på Twitter, vars utveckling går mot att vara realtidsnyhetstjänst. Länkandet, re-tweetandet och ständigt pågående diskussioner om nyheter förloras när nyhetsmedierna online sätter sig innanför sina egna väggar.
- Google är din hemsida. Att stänga ute Google innebär rent faktiskt en död sida. Självklart kommer en del välja att fortfarande gå direkt till en viss tidningssajt – av gammal vana, i samma logik som när det gäller prenumerationsmedia. Dock förändras den logiken snabbt genom ett ökat användande av onlinetjänster.
- Användaren är social. En ny ComScore-undersökning över brittiska onlineanvändare visar att alla åldersgrupper idag använder olika sociala nätverk i mycket hög grad: från de unga där siffrorna visar på närmare 90 % till de äldsta åldersgruppernas 65 procentiga användande. Det innebär att samtalet om aktuella händelser ständigt pågår online – och att människor i ett samtal använder nyhetslänkar, tips och referenser för att öka sin personliga credd, förklara och bevisa sina teser.
- Synkroniciteten mellan traditionell journalistik och gräsrotsjournalistik: möjligheterna att öka värdet på innehållet liksom att öka transparensen runt det journalistiska arbetet.
Det som är svårt för traditionella medier att inse är att det inte finns någon enkel väg. Det som Financial Times, ACAP-förespråkare och DNs Åhman försöker att göra är att hitta backväxeln. I det längsta försöker alla alltid att blunda för faktum att det är ett paradigmskifte – och att gamla affärsmodeller inte alltid går att översätta till den nya verkligheten. För det är alldeles för svårt att ta in sådant som Adam L. Penenberg säger i sin essä:
What’s the solution? There isn’t one. We are in the midst of a paradigm shift. The big media companies with huge legacy costs pertaining to gathering, printing and distributing information either will adapt or die. That means getting a lot smaller — and fast.
Så frågan handlar inte om gratis eller inte, det handlar om distribution. Det som ACAP till viss del, och Barber och DN i synnerhet, väljer är att försöka trycka in en gammal affärsmodell: prenumerationen i en ny verklighet. Prenumerationen var självklar och logisk som affärsmodell när nyheterna levererades i en färdig atombaserad förpackning: exemplarförsäljning – eller då utbudet var reglerat och tablåbaserat (marksänd eller kabelsänd TV). I en verklighet där Internet är oöversiktligt, där alla har tillgång till allt och vant sig vid det så är inte prenumerationen eller tablåbestämningen som generell modell möjlig att gå tillbaka till.
Traditionella mediahus håller på att göra precis samma felslut i sin diskurs om framtiden som musik- och filmindustrin gjorde. För de senare innebar det att de nu får strida mot ett vida uppbyggt piratnätverk, sälja ut sin själ till politiker för att få till ACTA, IPred och liknande lösningar för att skydda sina misstag. De är också omkörda av andra företag – de företag som förstått Internet – när det gäller legala alternativ eftersom de valde att satsa på sin traditionella distributionsväg.
Jag menar att tidningshus och mediaföretag måste på ett helt nytt sätt ge sig in i en utveckling av mikrobetalningar som inte stänger ute men som gör det meningsfullt att faktiskt betala för innehåll. Liksom att journalister måste inse att deras arbete inte handlar om själva journalistiken utan om den kvalitet de faktiskt levererar.
Uppdatering: Strömberg är som vanligt briljant.