Jag och Brit Stakston har varit i Göteborg och hållit två (eller fem) dragningar om sociala medier. Dels på GP och dels tre timmar på MiGs Marknadsföringens dag. Den sistnämnda dagen delade vi bland annat med Fredrik Olsson från Miami Guerilla Advertising, Peter Ingman från Newsdesk, Thomas Brunegård som är VD för Stampen och sen Aveny Productions – ett lokalt filmproduktionsbolag.
Det är intressant att göra såna här gig. Båda handlar mycket om vår önskan om att faktiskt vara en del av den utveckling som sker idag, det handlar om att faktiskt evangelisera och hjälpa företag om insikter om ett nytt sätt att tänka på sin marknadsföring, ett nytt sätt att förhålla sig till sina kunder – och att det handlar om att mycket mer använda sina egna värden, gåvor och anställda.
Detta var något som Thomas Brunegård tog upp och några saker var intressanta att inse när han stod på scenen. När man lyssnade på honom fick man inse att traditionella media har en annan världsbild och verklighetsuppfattning än den som sociala medier idag skapar. En insikt som både oroar och roar.
Tidningarnas utmaning ligger i att fortsätta vara katalysator
Brunegård menade att utmaningen för tidningar idag är det faktum att företagen idag vill prata direkt med sina konsumenter och hoppa över tidningen som katalysator. Det är något som han menade var en inte alltför positiv sak rent generellt och tidningarna måste hitta nya sätt att fortsätta vara intressanta som filter och som kontaktyta mellan läsare och företag. Det hotar affären för tidningar och indirekt därmed hotar det kvalitetsjournalistiken.
Så förstod jag honom i alla fall och det var lite förvånande då jag upplever att andra delar av mediavärlden insett att den tiden när journalisten och tidningen var bärare av sanningar liksom att företagen just vill ha en direktkontakt med sina kunder för att kunna konversera med dem – inte genom ett ombud. Jag tror att det är ett farligt sätt att se på sig själv om man vill fortsätta vara relevant och viktig när det handlar om framtidens medialandskap. Journalistik kan inte vara hänvisad till ett pressleg eller till en specifik utgivningsstruktur, eller att se sig själv som den med någon extra superkraft som gör tidningen till bärare av sanningen.
Det är bara journalister som kan granska
En annan sak som Brunegård tog upp var att många journalister uppenbarligen menar att Barack Obama, genom att använda sig av sociala medier är en president som inte blivit genomlyst av media. Det var enligt Brunegård intressant att man idag kan ta sig till världens mäktigaste politiska ställning utan att ens liv blivit “genomgranskad”. Direkt påpekades det på Twitter att Obama måhända inte blivit granskad av media (vilket ju faktiskt inte är sant) men av alla andra genom sociala medienärvaron. När detta påpekades för Brunegård så förklarade han att människor är inte de bästa granskarna utan journalister har en speciell kunskap att göra det.
Det är onekligen en märklig självbild. Precis som jag tidigare sagt så är det knappast så att journalistik nödvändigtvis utförs av journalister. Utan det handlar om möjligheten och viljan att berätta om ett skeende utifrån ett antal olika aspekter. Självklart bör den etiska bakgrund som journalistik av god kvalitet har genomsyra alla som vill göra ett bra journalistiskt arbete men det är knappast något som bestäms av att vara ett traditionellt media.
Möjligheten för tidningarna är att vara ett filter
Framtidens journalistik handlar, precis som nu, om att filtrera information. Men det handlar om att göra det på ett mycket mer transparent och brett sätt. Mindparks nya arbetsroller i framtidens mediavärld är intressant som en bild av hur ett framtidens mediahus kan behöva se ut. Den filtrering som görs kommer kräva mycket mer insikt om att det inte är utifrån tidningens nyhetsbedömning som mediaprodukten ska skapas utan utifrån mediakonsumentens egna val. Helt enkelt: jag som konsument skapar min egen tidning utifrån en mängd olika källor och det journalistiska arbetet handlar om att skapa ett antal kanaler, ett antal inslag som är valbara men aldrig tvingande.
Jag tror att den stora utmaningen inte bara för företag utan verkligen för tidningshus och mediaföretag är att sluta se sig själva som exklusiva nyhetstjänster och se strukturer och själva yrkesrollen som bestämmande av kvalitet: när det sker kommer insikten om att journalistik är ett förhållningssätt som delas av många fler än de personer som finns inom mediahusen. Då kan dessa producenter börja att se sig själva som filter och bygga samarbeten som ger mediekonsumenterna ett större mervärde.
Att få komma till GP och se vad de ändå gjort, och att de har en mycket kunnig teknikredaktör ger ändå tillförsikt om att det finns personer som inte vill att traditionella medier och journalister ska gå samma väg som andra yrken som blivit obsoleta på grund av teknikutveckling och dålig insikt om hur världen förändras.