Korsfästelsen kommenterad

Det är roligt att min krönika verkar störa några i varje fall. Självklart är jag tacksam för alla glada tillrop också. Texten skrevs i lördags företrädesvis på en parkbänk i solen på ön.

Det har kommit en del kommentarer. Svarar på dem här i bloggen.

Per skriver:

Jag startar ett nytt företag. Jag gör här reklam för mig själv. Alla ni som vill ha mig som säger att jag är den enda som tänker nytt. Alla ni som förstår att jag är framtiden, kom till mig. Schyssssssty resumé. En personlig platsannons, helt djä… fucking gratis!

Mitt svar: Kära Per. Jag vet inte om du inser det men det är ju precis vad alla andra artiklar ofta också handlar om. Tror du att företag väljer att berätta i pressrellar om sina nya case, att de startar etc. för att de inte är intresserade av reklam? Eller att personer som skriver krönikor, insändare mm gör det utan tanke på att det kan innebära något bra för ens personliga varumärke? Well. Du är sex år och fortfarande naiv? Självklart är jag intresserad av att företag ska tycka att jag är en smart snubbe man vill ha i sitt team. Visserligen är det kul att skriva krönikor per se för Resumé, alldeles gratis. Men självklart är en av anledningarna varför man gör det för att stärka sitt varumärke. Per, får jag fråga: är du journalist på Arbetaren eller? :)

Anonym1 skriver:

Kanske missade jag något i din förra artiklel, Niclas. Men skrev du inte då att vi ska våga se oss själva som krängare? Här känns det verkligen som om du vänder helt och hållet. Och jag håller med dig i denna artikel. Mycket!

Mitt svar: Du missade att jag skriver att jag behöver känna passion och engagemang för det jag gör. Jag kan känna passion och engagemang för att kränga reklam också. Problemet jag tog upp i förra artikeln var att reklamare lätt bara vill göra det som är ”konstnärligt” och ”fint kreativt”. Och jag kan försäkra dig att det inte är så roligt alltid att jobba som egenkonsult inom digital PR och sociala medier heller. Så nej, jag ser ingen motsättning – möjligen att det är ett angreppssätt från olika håll. Kul att du håller med mig för övrigt – då finns det ju hopp för branschen.

Raoul Galli, som är socialantropolog och forskar runt reklam- och media2, skriver:

Från prästambition till guruambition och tillbaka till jesus på korset går tydligen en rak linje som förutsätter behovet och viljan att tro på… vad egentligen?

Mitt svar: Intressant kommentar som är en smula vag dock. Några grejer bara:

  1. Det var inte prästambition. Jag har jobbat som präst i flera år, bland annat som ungdomspräst i Borlänge. Vill man rota djupare i detta kan man söka på präst på min privata blogg.
  2. Tro på det man gör – jag tycker det är ganska klart i texten. För min del handlar det om att jag tror på sociala medier som en möjlighet till att förnya marknadskommunikationen. Att det ger möjligheten till en mer respektfull konversation med målgruppen.
  3. Tillbaka till? Well – pratade idag med en person som skulle försöka hitta strategier för att marknadsföra Svenska kyrkan. Jag påpekade att kyrkan borde vara världsbäst på sociala medier eftersom det som Jesus och lärjungarna gjorde var konversationsmarknadsföring, word-of-mouth och viral marknadsföring. Svenska kyrkan däremot anser det fult att göra reklam. Ridå.
  1. för övrigt verkar namnet Anonym vara det vanligaste svenska namnet om man tittar på kommentarer []
  2. måste säga att det verkar vara oerhört spännande forskningsområde som jag, som beteendevetare, kommer borra djupare i []