Diskussionen runt Chris Andersons nya popteori “Free” har fått ny fart sedan han var i Malmö och pratade för 600 personer (jag var inbjuden som bloggare men fick förhinder). Göran Adlén, vars trendanalyser ibland känns far off och ibland helt pinpointade är kritisk och använder Chris Anderson själv som motbevis för “Free-teorin” (från hans pdf:ade nyhetsbrev):
Uppenbart rör det inte hans egen verksamhet då han på traditionellt sätt tog ut ett vanligt föreläsararvode. Ja, vanligt och vanligt, förresten. Hans prislapp lär ha legat kring en halv miljon, och biljetterna a´ 1 695:- såldes på traditionellt sätt. Det är en rätt spännande detalj med tanke på att temat var Free. Men är det verkligen så enkelt som Chris Anderson säger, att allt blir gratis?
Nej. Dels handlar det om, som Copyriot påpekade, om en generation som inte ser prislappen:
I regard “free” as a kind of threshold.
To perceive something as “free” seems to imply a kind of imaginary price tag (even if the number on it is zero).
Anything without such an imaginary price tag we just take for granted. We don’t even think about it as “free”.
That’s how I understand your talk about the generation who are “digital natives”: They do not even think that digital stuff is for free, it just is.
Det är mer intressant ur aspekten tillgängligheten. Och även om Adlén är inne på tanken på det unika materialet som sådant då han säger:
Är det inte snarare så att det alltid finns ett sug efter det unika? Precis så unik som han själv kanske är, vilket skulle förklara hans höga arvode. Eller kommer det kanske istället att utvecklas en liten elitistiskt bestsellerkultur som kan ta riktigt mycket betalt, medan den stora massan får allt svårare att tjäna pengar.
så handlar det i grunden om att det mesta blir gratis utifrån ett utbytestänkande. Om jag ger något så får jag något. Och om det jag vill ha är unikt eller väldigt värdefullt så kommer jag att tänka mig att betala för det. Om jag inte hittar det gratis. Så den lite märkliga synen på att tanken om Free skulle vara suspekt är roande sned. Det är helt enkelt upp till skaparen av en produkt eller tjänst att göra den så unik respektive nyttig respektive behovsinfriande att användarna kan tänka sig att betala för en premiumversion av den.
Det är det som Google gör. Jeff Jarvis, mångsysslaren, har skrivit en bok där den entreprenöristiska teorin bygger på Vad Skulle Google Göra? (kolla hans ppt) Hans syn på att googlefiera olika segment inom marknaderna är intressanta och bygger på de grundläggande värderingar som en digital arena bygger:
- Om du inte syns (i sökmotorn) finns du inte
- Gratis handlar om att ge – och få tillbaka
- Du kan inte kontrollera ditt varumärke – sluta att försöka utan var med och påverka det tillsammans med dina fans
- Ambassadörskapet hos dina fans är din reklambyrå – dina kunder är dina pr-konsulter
- Allt handlar om distribuerade nätverk – länkekonomin regerar
- “Small is the new big” – nischmarknaderna är framtiden och det innebär att du måste förstå rätt målgrupp.
- För att överleva – förenkla, förstå din affär, se allt i livet som i ett betastadie
Kan man se Free som att vi går mot byteshandel 2.0? Delvis. Men det handlar också om att ta betalt för det som är komplementärt respektive som är så pass unikt att det finns ett självklart värde att betala för.
Så jag tycker Adlén gör det väl enkelt för sig.