Paul Frigyes skriver om ”instagram-generationen” (onekligen är det korta generationer vi har nuförtiden) och att det bara är egna bilder som gäller för att bevisa att något hänt. Han förklarar än en gång sin skepsis mot sociala medier och tar fram Sontags i min mening lite bakvända resonemang runt fotografiet som skuggande verkligheten.
Samtidigt så kan jag förstå honom: jag kan fascineras av alla fotografier som tas men alla tittas knappt på: vi köper fortfarande dyra kameror, större och större minneskort, och tar mängder av bilder. Vi har kameror i alla våra telefoner och de blir bättre och bättre. För att göra saker mer intressanta kan vi testa 3D-fotografering eller timelapse-filmning. Men i grunden är bilderna precis som förut: snapshots av saker som vi är med om. Saker vi vill minnas – och en bild är mer dokumentär än en text. (Det är antagligen en av anledningarna upprördheten är stor över den fuskande naturfotografen – förutom att han ljugit).
Som gammal diafotograf kan jag sakna det fokus som man behövde som ung amatörfotograf när man visste att varje bild kostade ett par spänn att ta. Då gjorde man valet innan man tryckte på avtryckaren: idag gör man valet när man tömmer minneskorten på tusentals bilder. Det är ungefär som förändringen som det digitala gett när det gäller text: förr handlade det ”om” något var skrivet i ett ämne – idag gör man filtrering av en mängd material för att hitta det som är värdefullt.
Frigyes börjar sin text i att prata om foton på bröllop men diskuterar sedan delandet och att fr a Instagram blivit så populär. Det är två saker han tar upp: ett bröllop är vad man inom beteendevetenskap kan kalla ”hack i tiden”: en händelse som är utanför vardagen och som i individens tideräkning blir en milstolpe oavsett om det är ens egen eller någon annans. ”När Maggan gifte sig så” eller ”Det var efter Kalles tolfte födelsedag”. Bilderna blir visuella hållpunkter för händelser som fungerar som kapitel i den pågående historien för varje individ och dess sociala omkrets. Det är en sorts historieberättande bilder.
Instagram, en Iphoneapp som dels är kopplad till ett eget socialt nätverk: som användare väljer du att följa andra Instagramanvändare men också sammankopplat med allt från Twitter och Facebook, till lokaliseringstjänsten Foursquare och den något svårdefinierade tjänsten Tumblr; och bilderna läggs momentant ut även på de tjänster man väljer. Det är en annan sorts storytelling som sker där: vardagens bilder som vi tidigare möjligen berättade om i efterhand men nu låter bli en sorts flöde av visuella statusuppdateringar.
Det är ett sätt att berätta om sitt liv som knappast är nytt men som blivit tillgängligt för alla genom utvecklingen av mobiltelefonkameror, mobil data men också en beteendeförändring som började redan med Bilddagboken (numera Dayviews – vilket är ett slående namn för det här beteendet) och liknande tjänster. Jag tycker inte att det är en underlig utveckling – snarare naturlig: vårt visuella sinne och vår önskan om en mer dokumentär upplevelse (även om man med exempelvis Instagram eller Pixlr-o-matic från svenska onlinebildredigeraren Pixlr kan lägga snygga filter, ofta retroaktiga, på bilderna) än vad text kan ge har alltid funnits där. Generellt så är textbaserat bärande av verklighetsbeskrivningar mer en parentes i mänsklig utveckling.
Själv tar jag relativt lite bilder, men fascineras av att titta genom mitt instagramflöde. Om man går igenom de sk ”modebloggarna” liksom andra lifestylebloggar (mat, dryck, inredning) så är det 90% av blogginnehållet som är bilder. Oavsett hur vi vänder och vrider på det så är det tidningar som satsar på bra bildmaterial som gått och som går bra: tidningar där textmassan är tung och bred har en något mindre läsekrets. Twitter har valt att lägga till bilder som en del av sin tjänst liksom att Facebook är störst på bilduppladdning.
Jag tror inte på att vi missar något bara för att vi tar bilder – att uppleva något genom en lins innebär inte att man upplever saker mindre: det finns inga bevis (och går inte att bevisa) utan handlar mer om en sanning som bara skapats för ett sökande efter ordning och reda – och att tekniken upplevs som skapande distans. Jag tror att bilder, även om vi aldrig tittar på dem igen fungerar som hjälp till minnet: det man tagit en bild på fäster sig i minnet mer än ett kontinuerligt flöde av intryck.
Bilder är bra storytelling och för ett varumärke är det en ytterligare möjlighet att berätta om sig själv, skapa både en känsla och ett minne av sig själv. Vi kan bara se hur viktiga logotyper faktiskt kan vara för igenkänning och identitetsskapande både för företaget men också för den som skapar en relation till varumärket och företagets produkter. Logotypen är varumärkets nav för hela storyn i många fall.
Men alla bilder som ett företag väljer att använda innebär en del av berättelsen om varumärket: vad man vill vara, vem man är och den story som man vill berätta. Frågan är då – berättar er bildbank verkligen er story? Jag tror att de flesta ärligt skulle säga nej. Dels för att vi väljer att lägga ut bilder som sällan skapar någon känsla: figurativa och beskrivande snarare än berättande. Dels för att bilder som faktiskt berättar varumärkets story innebär att man måste släppa på kontrollen, låta betraktaren också se vardagen.
Ett företag skulle mycket väl kunna skapa sig ett instagramkonto för sitt varumärke och låta personer både i företaget men utanför företaget berätta varumärkets story. Ett kontinuerligt flöde vars värde både ligger i att man kommer att förstå sitt varumärkes själ mycket bättre – men också låta varumärket bli en del av den stora visuella berättelse om verkligheten som pågår hela tiden. Låta bilderna bli en del av den konversation som man söker i sina relationer. Bilder bär kunskaper som ibland kan vara svårt att dela i text, känslor som ofta är nästintill omöjliga att beskriva – och bilder öppnar upp för betraktaren att vara en del av skapelsen av ett varumärkes berättelse. Är det en bra berättelse så kommer man dela med sig av den.
Självklart är det utmanande för många – både individer och företag. Men sociala varumärken måste helt enkelt våga att låta sin storytelling delas av många fler än reklambyrån och ledningsgruppen. Bilderna är en viktig parameter i det.
(Ps. Visst är det ironiskt att jag väljer att posta den här utan en enda bild :) Ds.)
Uppdatering: Kolla in några kampanjer som använt Instagram via kompisarna och konkurrenterna på Tatchit.