Senaste veckan har vi än en gång sett hur vissa försöker att skapa ett anti-Facebook-race genom att hårt spela på den undersökning som några danska forskare genomfört som säger att Facebook kostar företagen miljarder. Förutom att det onekligen är snett att skylla på Facebook när det är kaffemaskinen som kostar mycket mer är en annan sak.
Det hela bygger på två premisser:
- att arbetsgivaren betalar för din tid – inte för ditt resultat som arbetstagare.
- att det finns en klar avgränsning mellan det privata livet och arbetslivet.
De två premisserna bygger på ett industrialistiskt tänkande och enligt mitt förmenande är de inte bara människofientliga utan farliga för utvecklingen av ett modernt samhälle. De är markanta exempel på vad jag och Brit Stakston kallar ”analoga värderingar” i våra föreläsningar.
För det som en arbetsgivare de facto tjänar pengar på är inte hur många timmar som en arbetstagare faktiskt lägger ner, om man inte fortfarande lyckas att ha kunder som går på att gå på ”löpande räkning” utan de flesta produkter är idag på ett fast pris – och produktionen bygger visserligen ytligt sett på Fords gamla modell men rent generellt handlar det om att skapa resultat i slutänden – inte att räkna antal nedlagda timmar. Fr a så finns det inte avsättning för en produkt som kommer ur ett sorts ymnighetshorn. Samma sak är det med tjänsterna. Idag blir fler och fler tjänster fastprisade och produktionen av dem sker utifrån behov snarare än utifrån ett strukturerat tidsflöde.
Det här kan man självklart diskutera in absurdum. Men då kommer nästa premiss: om vi vill skapa ett nytt sätt att effektivisera och optimera framtidens arbetsliv så handlar det om att räkna in såväl den teknologiska utvecklingen och att människan använt ny teknik för att växa och bli mer autonom gentemot såväl hierarkier, behovet av att underkasta sig ett kollektiv respektive skapat sitt eget jag utan att göra det med hänsyn till alla andra. De här två (eller fem) skapar ett helt nytt samhälle och därmed förändras sättet man värderar och accepterar en arbetssituation.
För arbetsgivaren är det inte längre möjligt att enkelt skapa en binär verklighet mellan jobb och privatliv eftersom arbetsgivaren själv utvecklar sin produktion till att ge människor större ansvar, mer individuellt arbete och högre krav på optimerad effektivitet. De arbetsgivare som de kommande åren kommer att kvarhålla ett stopp för sociala medier kommer att stå utan de arbetstagare som faktiskt skapar inkomster eftersom varken den digitalt infödda, där sociala medier är samma sak som en telefon, eller digitala invandrare som börjat att vänja sig vid att enkelt kunna hålla kontakt på sina nära och kära kommer acceptera att arbetsgivare stänger av exempelvis Facebook.
Stefana Broadbent har en mycket intressant vinkel på det – man kan diskutera själva grundtesen att sociala medier demokratiserar inimiteten men hennes TedTalk borde vara obligatoriskt för alla företagsledare innan de försöker att göra det enkla och förbjuda sociala medier för arbetstagaren:
För det handlar också om att människor tar sitt eget ansvar. Om de tillåts göra det.
Den arbetsgivare som ser det här som ett problem och upplever att Facebook sänker produktiviteten har inget internetproblem – han har ett ledarskaps- och organisationsproblem.
Uppdatering: Brian Solis går igenom internationella studier runt sociala nätverk och deras impact på produktivitet. Där finns ett antal utmärkta exempel på studier som visar på hur kreativitet ökas genom paus och distraktion från huvuduppgiften – något som företag verkar glömma när de jagar minuter och tror att den viktigaste personen är Tidsstudiemannen (tack ni som påminde om den figuren).