Kortbloggat:Digitalpr.se-2009/11/02

Roligt :)

Det skulle onekligen vara intressant att få höra hur Kristin Djerf argumenterar för att sociala medier kan vara till skada för ett varumärke. För ja, det är för många företag som ad hoc startar upp twitterkonton, facebookgrupper mm utan att ha en strategi och dedikerat tid och resurser till att arbeta med konversationen: men att det skulle vara till skada? Det får du faktiskt ta och förklara.

Nesbitt säger det som jag säger: några av de som är bäst på att arbeta med sociala medier är amerikanska militären. Vilket i sig sedan är ett starkt argument mot diverse företags oro över ”säkerhet” och ”informationsläckage” in i sociala medier. Kan amerikanska armén jobba med sociala medier och öppna upp egna bloggportaler för alla soldater så är det knappast så att företag inte kan öppna upp för sina anställda att använda sociala medier.

Twitter har gått in i en vägg. Ökningen av användarbasen har stoppat och verktyget utvecklas inte på samma sätt som tidigare. Samtidigt som Facebooks ökning är mer eller mindre konstant. Två implikationer: Twitter har varit dåliga på att implementera funktioner organiskt: du kan fortfarande inte göra retweets via Twitter.com och de funktioner som används i många tredjepartsapplikationer borde vara organiska men blir det inte. Nummer 2: att en tjänst går in i en fas där ökningen inte sker innebär inte att tjänsten är ointressant – det kan lika gärna innebära att den stora användarbasen måste komma ifatt när det gäller användande. Liknande skedde för Facebook senare delen av 2007 för att sedan gå in i en stabil ökning av användarbasen.

Diskussionen om sociala mediers effektivitet fortsätter och här handlar det om små bolag. Många bra inputs i kommentarsfältet men som vanligt bygger det ständigt på en utgångspunkt där man tänker sig konsumenterna som statiska mottagare – att räkna sociala medieeffekt utifrån samma effektmått som traditionell reklam är meningslöst. Så varför ska man använda sociala medier? För att den traditionella reklamens effekt minskar och konsumenterna är inte längre passiva mottagare utan aktiva publicister i allt högre grad – alltså måste konversationen vara en del av mediemixen.

Daryl Pereira tittar på IBMs Twitterstrategi och ger några bra ytterligare inputs: att separera olika funktioner på olika twitterkonton är bara meningsfullt när det handlar om större företag – att som enskild sociala medieredaktör försöka separera olika konton innebär ett oerhört stort merarbete och sällan det utfall som man kan önska. Han påpekar också svårigheterna i att vi är på väg mot en konversationsmarknadsföring – marknadsförare som är vana vid att hantera en kanal som broadcast är inte nödvändigtvis de bästa på att ge sig in i konversationer one-2-one.

Det intressanta med den här artikeln är inte diskussionen om gratis eller inte, inte heller om Thomas Engström är en heting inom kulturtidskriftsskribenterna (efter det här lär han nog inte vara det) utan den diskussion som sker i kommentarerna där ett antal personer menar att det är ok att jobba gratis eftersom de tidningar som man jobbar för inte tjänar pengar. Problemet i det här är väl snarare att det då finns ett problem: de tidningarna har inte någon efterfrågan. Var går gränsen för när det faktiskt blir ett sorts självhävdande och extremt internt i vissa media- och kulturkretsar?