Förbud mot länkar och att skjuta sig själv i foten

The World Wide Web (abbreviated as WWW or W3, commonly known as the Web), is a system of interlinked hypertext documents accessed via the Internet. (Wikipedia)

Att mediehusen nu börjar inse att den gamla förklaringsmodellen om att print aldrig kommer att dö, att det går bra att stoppa huvudet i sanden helt enkelt inte längre håller innebär att vi nu ser en våg av nya inte helt genomtänkta förslag på hur alternativa intäktsmodeller ska fungera. Senaste veckans nyheter från mediavärlden känns som en tillbakagång till den tid då Same Same But Different skapades.

Forbidden By Law

Veckans mest fantastiska uttalande står TUs VD Jeanette Gustafsdotter för i Journalisten:

– Det är inte fel att den här frågan väcks. Tidningar och upphovspersonerna ska få betalt för sitt arbete. Länkandet är ett ofog, rent ut sagt

Kontexten handlar om att Tyskland tittar på ett lagförslag för att förhindra fri aggregering dvs. att sajter (ex.vis Google News) plockar in själva innehållet rensat från reklam. Problemet är helt enkelt att TUs VD inte riktigt förstår skillnaden mellan länkar och aggregering. Dock har vi i veckan också sett hur irländska utgivareföreningen ställer sig bakom försök att få betalt för länkar från organisationer som länkat till artiklar som handlar om dem själva. Detta fick även Journalistförbundets jurist Olle Wilöf att notera att länkar helt klart kan vara en alternativ inkomstkälla för media.Detta genom att hävda att länkande är tillgängliggörande (och refererar till det minst sagt märkliga domslutet där en person länkat till feeds av hockeymatcher). Konsekvensen är att företag därmed inte kan skapa sina pressrum med länkar till publiceringar om varumärket utan att betala tidningarna för detta. Vi kommer också få ett rejält problem när det gäller olika tjänster som aggregerar sökningar för monitorering och mätning då det bygger på länkar.

Problemet är också att när det gäller aggregering så gör Google i princip är vad många tidningar tidigare gjort: rewrites. Men skillnaden är att det här handlar om ett automatiserat sätt. Och att man länkar vilket tidningar tog lång tid på sig att göra. Men enligt Wilöf är det själva länkandet som är upphovsrättsintrånget – inte att man gör rewrites (sug på den logiken):

–Tanken med rewrites är ju ändå att man paketerar om det hela och är tydlig med varifrån man har fått informationen. Så jag kan inte se att det skulle bli några stora problem på det området, säger Olle Wilöf.

@nikkelin menar att konsekvensen av en hård dom mot länkar skulle innebära inget internet. För enligt det sätt som Willöf och Gustafsdotter resonerar så skulle den här postningen behöva vara utan länkar för annars skulle jag behöva betala till Journalisten, till SVD, till Mediavärlden, till Resumé och till Nikke och Sofia. Eftersom jag antagligen hellre skulle referera utan länkar och därmed massa stök med betalning, fakturor och redovisning så skulle det i sin tur innebära att de går miste om både sökvärde respektive möjlig trafik då många läsare klickar sig vidare. Vilket därmed skulle kräva att medier försöker få till en lag mot rewrites som nämner varumärket.

Själv skulle jag vilja påstå att problemet med mediabranschen är att man idag i mångt och mycket gör precis som både film- och skivbranschen gjorde: försöker försvara sin gamla affärsmodell. Försöket att kontrollera inlänkar försökte Fast Co, Sellotape m fl och Coop med för många år sen vilket knappast kan sägas varit någon större framgång. Ett hårdfört länkförbud kommer istället innebära att nya aktörer tar över mediaplanen med möjligheten till att länka och fr a att tillgängliggöra nyheter på ett sätt som konsumenter accepterar. För det man glömmer i den idoga diskursen om ”allt kan inte vara gratis” är att det i slutänden handlar om att få läsarna att betala för något som de anser vara värt att betala för. Det är nöten att knäcka – inte att skapa nya hinder för att göra saker tillgängliga eftersom det helt enkelt innebär öppningar för andra som kan göra samma saker tillgängliga – enklare, billigare och inte sällan minst lika bra.

Uppdatering: @stroemberg har skrivit (äntligen!) en lång mycket intressant postning i frågan och utreder vad den tyska frågan handlar om – och tar diskussionen just runt aggregering som den delen handlar om genom analyskvarnen (att han sen gissningsvis anser att jag är lika dum i huvudet som alla andra gör mig föga – jag är van :)). Läs den.

@jocke har dammat av ett äldre inlägg som också diskuterar frågan.

Uppdatering: Det blir liksom inte mer rätt när Jeanette Gustafsdotter försöker förklara sig:

Läser man hela artikeln ser man sammanhanget, men många har fastnat för just den lilla formuleringen att länkandet är ett ”ofog”. Jag tycker inte att länkandet i allmänhet är ett ofog. Det kan tvärtom vara positivt om det görs på rätt sätt. Det här handlar om ett lagförslag i Tyskland, om upphovsrätt och om affärsmodeller för medieföretag.

Det är inte egentligen själva frågan som är kritiken utan att du inte skiljer på länkning och aggregering. Men i längden så är det svårt att undvika att Gustafsdotter ställer sig på ungefär samma sida som de irländska tidningarna. @annatroberg skriver på Brännpunkt och menar att det behöver snarare vara så att länkandet fridlyses – länkarna blir alltså den sista striden om det gamla sättet att se på upphovsrätt.

Det är kanske inte så underligt att just Journalisten, som är Svenska Journalistförbundets eget husorgan, tar upp frågan då de tidigare försökt få länkar att vara olagliga i en stämning mot Retriever. De domslut som nämns i artikeln: Riksdag & Departement och Canal Plus handlar om helt andra saker: det är länkande till material som ligger skyddat. En genomgång av dessa två – där Wilöf fortsätter att mena att länkande egentligen är olagligt finns hos SVT.

Uppdatering: Mycket bra postning av @lexmarkus utifrån hans perspektiv som anställd på en tidning.

Uppdatering: Diskussionen fortsätter och @jocke gör en faktakoll runt Google News.