Kategorier
Analys Case Gästblogg Sociala medier

Gästblogg: När särskrivningarna blev virala

Följande är en gästpostning av Lotta Olin Persson (@lottaop) som i veckan råkade dra igång en rejäl viral spridning med en bild. På slutet har jag gjort ett försök att se räckvidd för detta och diskuterat den virala aspekten.  

När särskrivningarna blev virala

Det var barnens första skoldag. Jag kom hem från jobbet och satte mig vid köksbordet. Framför mig låg den traditionella högen av papper. De där blanketterna som alltid ska fyllas i.

Jag suckade lätt. Började fylla i.

Jag har vid otaliga tillfällen fått hem brev från skolan med särskrivningar eller andra konstiga skrivfel. Jag har försökt att inte bli alltför upprörd och har förklarat för barnen att även lärare kan göra fel.

Den här gången möttes jag av en blankett som innehöll de dråpligaste särskrivningar jag har sett.

Jag fick spunk. På riktigt.

Som journalist ryggmärgsreagerar jag ofta mot särskrivningar. Just den här blanketten, från skolan om läs- och skrivsvårigheter, blev helt enkelt bara för mycket.

lottaop

Jag tog en bild. Postade på mitt Instagramkonto som har 327 följare och klickade i att jag ville posta direkt till min Twitter (runt 1000 följare) och på Facebook (571 vänner)*.

Jag är en van socialamedie-användare, och jag känner väl till hur media fungerar eftersom jag har jobbat som journalist i över 15 år. I mitt nuvarande jobb arbetar jag med marknadsföring, samverkan och utveckling. Jag har många och täta kontakter med kommunen.

Självklart förstod jag att bilden skulle få ett gäng retweets och likes. Det hade jag väntat mig. Jag var upprörd. Jag ville ha medhåll. Och ville kolla av om det inte var fler som tyckte som jag.

Jag tänkte mig för innan jag postade bilden. Valde orden noga.

”Första skoldagen. Man får hem en blankett man ska fylla i.
Från skolan. Försöker verkligen hitta en bra förklaring. Misslyckas.”

Jag står helt och fullt för postningen. Både bilden och texten.

Jag tycker inte att en skola ska dela ut blanketter med sådana uppenbara fel.

Redan i det läget hade jag bestämt mig för att se till att rätt person fick veta att det fanns en blankett som måste rättas till. Jag ville ha en förändring. Men det var inte bråttom. Blanketterna delas bara ut vid skolstart.

Hemma vid köksbordet såg jag hur Twitter vaknade. Min bild retweetades friskt. Jag tyckte att det var lite roligt. Men det tog aldrig stopp.

På Facebook var det också många som delade vidare*. Och när Sverige mot särskrivning postade mitt inlägg på sin Facebooksida med över 87000 gillare, då var det som att tända eld på fnöske.

Plötsligt var min bild överallt på nätet. Och då menar jag överallt.

Jag hade lyckats med det som är varje marknadsförares dröm. Skapa ett inlägg som fick en extrem viral spridning.

Problemet var bara att det aldrig var min ambition. I det här fallet.

Plötsligt började kvällstidningarna och tv att ringa.

Jag skrattade och tänkte: ”Men ge er nu”.

Mina barn gapade och undrade vad det var som hände.

I början ville jag inte svara på pressens frågor. Jag hade ingen lust att kasta skit på kommunen, eller skolan. Jag ville få till en förändring och bevara mina goda kontakter.

Så jag sa nej till att medverka.

Sen läste jag kommentarer på Facebook. Och förfärades.

Antalet kommentarer på Sverige mot särskrivning var ett tag uppe i över 650 stycken, nu har de minskat, vilket jag antar betyder att sidans administratör plockat bort de värsta. Skönt.

I många kommentarer fanns inte mycket utrymme för förståelse. Där dominerade det obehagliga och det onyanserade.

När jag såg spridningen, kommentarerna och insåg att ALLA stora medier kommer att höra av sig, fick jag bråttom att ta kontakt med kommunen. Jag bad ansvarig åtgärda blanketten. Jag bad också kommunen att posta förklaringen på sin hemsida så att jag hade något att hänvisa till. Det var enda sättet för mig att hantera media om jag skulle komma undan att kasta skit.

Jag postade förklaringar och länken till kommunens hemsida i alla kanaler jag kunde komma på.

Sen började jag svara på frågor från media. Jag har avböjt att vara med på bild. Jag har försökt styra fokus till diskussion om spridningen. Och till lösningen. Jag har vägrat säga vilken skola som delat ut lappen.

Det har gått bra. Jag tycker att medierna har lyssnat på mig.

Men då ska ni komma ihåg att jag vet precis hur det funkar på redaktionerna där ute. Så när hysterin drog i gång kunde jag förutspå ungefär vad som skulle hända.

Jag ägnade många timmar åt att se till att det blev tydligt att mitt syfte inte var att kasta skit, utan att uppmärksamma och förändra något.

Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ville raljera lite.

Men det är skillnad på att raljera, och på att dra en skola och en kommun i smutsen inför hela Sverige.

För mig har den här historien varit både lärorik och utvecklande. Och faktiskt lite rolig.

Men jag är van vid att bli publicerad, och därmed också van vid att människor har åsikter om mig, och det jag gör. Under mina år på lokalpress och TV har jag jobbat nära dem jag har berättat om. Jag har helt naturligt tagit mycket skit. Och därför också blivit luttrad.

Men jag är helt säker på att en ovan användare av sociala medier, som inte vet hur media arbetar, och inte är van att möta människors ibland hatiska åsikter, hade upplevt det annorlunda.

Så jag undrar.

  • Vad hade hänt om det hade varit någon annan än jag som postat den där bilden?
  • Hur hade rapporteringen blivit då?
  • Och hur hade den personen reagerat när Aftonbladet, Expressen, Metro, svt och lokala medier stått på kö för intervjuer? På grund av en vanlig Instagrambild.
  • Vad skulle hen ha sagt?
  • Hur hade hen mått efteråt?
  • Och var hade historien landat?
  • Vilka konsekvenser hade historien fått för den personen? För kommunen, och skolan?
  • Det där är bara några av alla de frågor som poppar upp i mitt huvud.
  • Hur skulle du ha gjort?
  • Hur skulle du ha känt?

Slutligen.

Att jag skulle nå ut längre med en ynka Instagrambild, än jag någonsin gjort med min journalistik känns lite omskakande.

Och faktiskt deprimerande.

Jag lovar. Jag har berättat om viktigare saker. Över tusen gånger. Minst.

Berättelser som förtjänat att nå ut.

Samtidigt fascineras jag över att jag som privatperson faktiskt kan nå ut så långt att i princip alla stora medieföretag ringer mig och ger mig utrymme i sina publikationer.

Så i slutänden kan jag ändå inte se det här som något annat än jäkla möjlighet.

En möjlighet som måste förvaltas med respekt.

/Lotta Olin Persson, @lottaOP (tw), @lotta_op (ig), lottaop@gmail.com

Lotta gjorde bilden publik vilket innebar att vem som helst kan se den och dela den vidare i sina flöden vilket gör att i princip hela Facebook kan dela den och se bilden. Det är därmed viktigt om man skulle vilja dela bilder men bara till vänner och vänners vänner att man har koll på den inställningen. Eller om man vill ha viral spridning att göra den publik.

The Viral Loop

Viral spridning: en halv miljon ögonpar

Lotta bad mig addera lite siffror och tankar runt bilden /Deeped.

Generellt är det ganska svårt att mäta reach på sociala medier vilket kan tyckas konstigt. Men våra metoder är i stort byggda utifrån strukturerade kampanjer. Att mäta virala kampanjer är ofta knepigt – och när det som i det här fallet är en ostrukturerad/oplanerad viralitet så är det nerve-breaking.

Dock – med stora påpekanden om den mycket ungefärliga metod som används kan vi se att det onekligen är Facebook som gett viral spridning här. Lottas egen postning på Facebook tog fart och har idag 1637 delningar, 34 likes och 42 kommentarer. Genom att gruppen Sverige mot särskrivning också postade så adderades 632 stycken delningar, 6547 likes och 573 kommentarer och eftersom vi vet att en sida når ungefär 25-35% av sina gillare har vi därmed också organisk räckvidd på 21k ögonpar bortsett från delningar, kommentarer och likes.

Det diskuteras ofta hur vi ska räkna räckvidd men om man gör en liten räkneövning så kan man med en mycket konservativ och försiktig översikt säga att varje delning är ”värd” ca 130 st ögonpar (genomsnittligt antal vänner är 141 st). Adderar man sedan att vi ofta ser vad våra vänner gillar och gör en ypperligt konservativ värdering att varje like innebär 30-50 st ögonpar. Sedan ser vi också våra vänners öppna kommentarer och där kan vi tänka oss ett liknande konservativt värde som likes. När det sedan gäller Twitter så har inte Lottas egen tweet en gigantisk spridning om än att den är helt ok med 48 retweets – och om vi räknar med att ett twitterkonto i genomsnitt har 208 follower så kan man göra en reach på 100 för att vara på säkra sidan . Hennes Instagramfoto i sig själv sprids inte då det inte har några hashtaggar men det har fått 45 gillningar.

Det intressanta i det här fallet är att det är svårt att spåra hur många gånger det egentligen är delat då det just är ett foto. Lotta själv har sett flera twittrare som sparat ned bilden och sedan delat den på Twitter. Liksom att vi kan addera hela spridningen av detta genom traditionella medier där artiklarna har retweetats och delats i ganska stor grad. Metroartikeln har exempelvis 277 st rekommendationer och 17 st tweets (och en hel del kommentarer men att värdera kommentarer i media ger jag mig inte på…), SVT-artikeln har 194 st rekommendationer och 26 st tweets, Aftonbladet 270 rekommendationer och 14 st tweets, Expressenartikeln 258 st rekommendationer och 10 tweets. Rekommendationer bör räknas som en delning eftersom de dyker upp som postningar i flödet och därmed ha det högre värdet.

Utgår man från ovan så ligger räckvidden på 497170** vilket är helt klart en ganska konservativ och försiktig siffra. Jag skulle säga att den antagligen ligger ett par hundra tusen över den siffran.

Självklart är det också så att det finns mängder med överlappning. Räckvidd på sociala medier är inte unika ögonpar utan med stor sannolikhet har samma personer sett samma sak.

Det vi dock i det här fallet kan se är att Facebook är en grym trafikskapare och när det gäller viral spridning är den oöverträffad så länge ämnet är mer personligt och vardagligt. Twitter är inte ens i närheten i det här fallet vilket jag ofta ser när det kommer till ”gräsrotsspridning”.

Samtidigt kan den räkneövningen bara bli intressant i ljuset av om man når sitt mål. I det här fallet så handlade det om att förändra (och sätta press för att få till den). Den kom till: Ludvika kommun reagerade snabbt och jag skulle våga gissa att ganska många kommuner kollat hur deras blanketter ser ut.

En halv miljon i räckvidd med en konservativ räkning. Det är ganska framgångsrik viral spridning. Man kan då fundera varför blev bilden viral. Jag ser ett antal viktiga punkter:

  • Historia. Särskrivningar har länge varit på tapeten. Det är ett för många grundläggande hot mot språkhantering, och ibland verkar det vara det stora hotet mot den svenska kulturen. Det får på något sätt symbolisera förflackning av samhället och så länge jag varit på nätet så har det funnits grupper som kämpat mot särskrivningar. Så självklart är det här ett skott rakt in i öppet mål då det just är orden läs- och skrivsvårigheter som är särskrivna.
  • Kontext. Att lappen kommer från skolan innebär att det blir ett högre incitament för delning och viral spridning. Skolans kvalitet är en het fråga, diskussionen om skolan är politiskt laddad (understatement) och just svenska språket som ämne står ofta som en grundläggande testbänk i detta. Lär sig inte barnen att läsa och skriva?
  • Timing. Många föräldrar suckar över alla lappar som ska fyllas i. Skolstarten innebär både förhoppningar, förväntningar och oro. Det här blir igenkänning både för situationen och alla de dåligt skrivna blanketter som man själv mött.
  • ROI. Det är en hög ROI på att dela den här. Åsikten som man delar med sig är inte kontroversiell utan en majoritetåsikt: att skolan är dålig och att särskrivningar är dåligt.
  • Teknik. Det är en bild vilket innebär att den är lätt att dela, lätt att se och får därmed mer uppmärksamhet och plats i människors flöden.
  • Humor. Det är onekligen ett bisarrt misstag vilket gör det roligt.

Generellt är det mer och mer klart att det knappast går att ”beställa” en viral spridning. Mer än att vi vet att en unik story som triggar vårt delningsbeteende faktiskt kan skapa stor spridning. Att vi vill visa oss smarta, eller roliga respektive indikera en grupptillhörighet eller visa att vi har koll på omvärlden. I det här fallet kan man säga att alla dessa triggades. 

 

** Med risk för lördagskvällsräkning :)