Detta är en debattartikel som publicerades i DT. Återpublicerar min text och under den finns ett antal punkter varför jag börjar bli riktigt irriterad på diskussionsklimatet från lärare, teknikokunniga vuxna och generellt ludditiska beteendevetare. Som moteld ger jag ett antal bra länkar för att läsa motsidan.
Ludditerna var en rörelse som kraftigt protesterade mot att maskiner tog över arbeten som människor tidigare utfört. Idag tycker jag mig se en ny form av ludditer: olika grad av fientlighet mot sociala medier.
Jag har levt och andats sociala medier i mer än tio år. För mig är det en del av livet och älskar möjligheterna som varje ny kanal kan ge för människor att uttrycka sig och dela med sig av åsikter och erfarenheter.
I veckan släppte ett försäkringsbolag en dyr kampanj som gick ut på att utmana ”youtubers” att koppla ner vid 22. Detta med hänvisning till en tes om att skärmarnas ljus stör vår nattsömn. Jag ska inte gå in på det irrationella att dels använda sociala mediekändisar, att lansera kampanjen sent på kvällen och inte minst fundera över varför läslampor inte stör nattsömnen.
Det viktiga är snarare vad kampanjen målar för bild av sociala medier. Allt från psykologers uttalanden om mobilanvändande bland föräldrar, rasande uttalanden om hur några få unga missbrukar en viss videoapp till att ifrågasätta rätten att tjäna pengar för företagen bakom sociala medie-kanalerna skapar en bild av sociala medier som något negativt – och onödigt. (Självklart diskuteras allt detta på – sociala mediekanaler…)
Samma dag som försäkringsbolaget släppte sin kampanj la Barncancerfonden upp en film på sin Youtubekanal och sin Facebooksida om en ung kille som lider av svår cancer. Han lever ett liv som fysiskt är avgränsat, han bär en svår livshotande sjukdom. Och hans viktigaste sätt att överleva är kontakterna han har med kompisar, bekanta och andra via sociala medier.
Jag tycker ni alla som gärna anlägger en moralisk blöt filt på sociala medier ska se den. Eller ni som menar att unga inte borde vara uppkopplade utan hoppa och leka i skogen. Eller ni på försäkringsbolaget (bjud in byrån också att se den…). Fundera över vad som faktist är det viktigaste med sociala medier och social interaktion. Ett ludditiskt förhållningssätt förnekar människor möjligheten att kunna umgås med andra. Ett starkt avståndstagande är i grunden också att säga åt en sån här grabb att hans livlina är onödig. Och uppmaningar om att koppla ner anlägger ett samvete på hans vaknätter.
Sociala medier är vad vi gör dem till. Eller en metafor jag gärna använder: sociala medier är som en kniv. Du kan rädda liv eller döda med den. Eller skära en bit bröd för att äta frukost. Det är inte knivens fel vad du väljer att göra med den.
Skippa den svartvita anti-sociala mediesynen. Låt personer som grabben i Barncancerfondens film vara. Lär era barn, unga och andra att sköta sig som folk istället för att förfäras över en app eller en sociala mediekanal.
Varför går jag igång på det här? För att diskussionen är oerhört viktig. Det är både en principiellt viktig diskussion att ta, det finns mängder av myter:
Det finns så många exempel på digital luddism. Och inte minst att mobiltelefonen och skärmar fått bli den moderna tiden scape goat och ett utmärkt sätt att skylla samhällets och sina egna tillkortakommanden på.
- En skola i Uppsala väljer att göra ett experiment under skolans hälsovecka: mobilfri vecka. Ett hälsoprojekt alltså vilket signalerar att mobilen är ohälsosam. Så tröttsamt dåligt. Att hävda att barn far illa av mobiler är och förblir samma argument som tidigare om videovåld, popmusik, den farliga jazzen, dansbaneeländet, flickor som har byxor osv. Mytologi runt att barn är extra känsliga. Och att barns ”naturlighet” förminskas. Eller helt enkelt ren och jävla skär idioti.
- Ett antal skolor (exempelvis här respektive min dotters skola) tittar på att skapa ”mobilfria skolor” dvs att eleverna inte ska få ha med sig mobilen till skolan alls. Man väljer helt frankt att inte separera skoltid och lektionstid. Man väljer att förklara att det är mobilen som är problemet – inte lärartäthet, inte föräldraansvar, inte pedagogiskt underskott. Att förslaget mobilförbud under lektionstid redan sågats innebär alltså att skolor väljer att gå all in och förbjuda dem rakt över.
- En kommunal tjänsteman uppmanar frankt föräldrar att radera Periscope från barnens telefoner. Bara så där. Uppenbarligen har hon inte läst det finstilta i det här med att vara objektiv som offentliganställd. Eller en lärare som menar att appar som Periscope inte borde får finnas. Att appen sen används till mycket annat av miljoner människor har hon valt att blunda för – eller inte orkat förstå.
- Diskussionen om ”skärmtid” har skapat en sorts sanning där vården plötsligt ställer frågor till föräldrar om skärmtid. Det här börjar helt enkelt bli riktigt galet.
Föreslår att ni läser Elza Dunkels utmärkta text om skärmtid som ett mycket förlegat begrepp, Michael Ländins inlägg för mobiler i skolan, förstalärare Sara Bruun har en mer modest syn på Periscope och förslag hur man som lärare kan arbeta med diskussioner om näthat etc.
Jag tror att diskussionen är viktig: både när det gäller principer och när det gäller vilken väg vi vill att teknologi ska ta när det gäller barn och unga. Förbud och aversioner mot den kommer slå tillbaka och i grunden innebär den här väldigt märkliga inställningen att skolan än mer väljer att divergera sig från den verklighet som hon ska utbilda nya medborgare till.