Stowe Boyd on new spatialism: how to make social media more social.
Kanske den session som så här i efterhand har funnits kvar längst i min skalle. För den utmanade hårt det som man tror på och sagt – och jag är inte säker på att jag helt igenom håller med Stowe i allt men han har ett antal punkter som är extremt intressanta när det gäller sociala mediernas utveckling. För min del handlar det mycket om att se de olika nätverken som nivåer av socialitet – och det viktiga blir att koppla ihop dem med varandra och på så sätt aggregera och distribuera en högre grad av social interaktion mellan creators och public, liksom mellan commenters kan på ett annat sätt bli skapare (se Forresters Ladder of participation) – och kanske är det här sättet att se på sociala medier: där vi delar upp oss i skapare och publik det som bygger problemet? För han har så rätt när han påpekar att utvecklare av sociala medieplattformar tänker att de utvecklar en produkt – problemet är att en produkt alltid har en födelse och en död medan ett socialt nätverk många gånger bygger på att bli född om och om igen. Å andra sidan kan jag då tycka att egentligen är inte själva den tekniska plattformen speciellt intressant – det har vi sett när ex.vis Lunarstorm ”dog” och alla flyttade vidare för det är den sociala relationen som är drivande oavsett var du befinner dig.
Boyds presentation var också spännande då han tittar på sociala mediers utveckling, och hur den sociala webben byggs, utifrån ett urbansociologiskt och urbanarkitektoniskt perspektiv – metaforerna mellan stad och web känns mycket relevanta på många sätt (kan ju ha med att en av de roligaste kurser jag läst i min fil.kand var just urbansociologi…)
Stowe Boyds åsikt att vi som användare ska se att vi som användare har rättigheter gentemot de som ”äger” verktyget är intressant även om jag tycker det är väl ytligt och ett försök att bygga in det marxistiska teoremet i webbutveckling (means/ends). Men det är onekligen så att utan användare så kan en tjänst vara hur smart och fantastisk som helst – det är användarna som skapar värdet. Problemet blir dock i slutänden vem som då ska äga plattformarna – kan man tänka sig en sorts public service? Eller ska staten reglera det? Jag är osäker på att en intervention och reglering är något som både är görligt och önskvärt utifrån ett innovationsperspektiv.
Nedan är min liveblogg från sessionen:
Blogging is a lot of work. Blogging rhymes with slogging. The publishing metaphor is wrong?
Blogosphere is the sprawl transect – it’s strip malling the web. The failure of the blogging metaphor is that it is sort of without sidewalks – it’s an error of the design of blogs.
The system of blog is that old spatial planning. How to make transect in the blogs between the wild west and the corporate publishing idea.
New urbanism – recast the shared urban space for people. An utopian idea – assumption: caring can be built into the cities. New spatialism – recast shared web space for people. Stopped using social media instead new digital media until social media become more social. If blogging was more social we wouldn’t be leaving it. Shaping a new culture and we need new tools to do it and change the world.
New neighborhood – the streaming media: Friendfeed, Twitter, and stuff. We saw a departure from blogging to commenting and now to Friendfeed and Twitter. The law of nature – people will go where the conversation is fastest and newest. Faster and more social – and yes: when it was new there were less people. Is it possible to be social with the tools today? Social network is social but web media isn’t. Social networks are inherently social, social capital can be increased. If web media should be more social they have to learn from social networks.
The traditional media wouldn’t been in crisis if they really seen this five years ago.
Who owns the commons? Governance: how will Twitter be governed? The fix-replies question. Problem is that the service owner could crash the service and that would be ok – it’s they who own it. The analogue world has laws on how to plan a cityscape. Twitter is a product but it’s not Kleenex. It’s somewhere you go to socialize.
So the free-question. We are not paying – then we just should be thankful. Are we gonna treat the social web as commons? Collectively make the argument that we have rights. The people are what make Twitter great – not the codebase or the API. We should have a voice. Is it a tool owned by company – or is it a part of our world? Twitters world is our artifact – we invented the hashtags. They build the floor but it’s us how do the dance.
1. Developer: you’re not building Kleenex.
2. User: we have rights. We have to.