Jag skriver mer “politiskt” om det på min privata blogg men jag inser att det nu är dags för nästa stora förändring som sociala medier triggar och en revolution som konversationen driver på.
För när traditionella medier mer och mer blivit tvingade att acceptera och även adoptera sociala medielogiken – under stor vånda och med kicking and screaming så är det nu dags för nästa stora omvälvning.
Sedan FRA-frågan kom upp framförallt bland bloggarna och den sk bloggbävningen skedde har politikerna inom den traditionella partifåran försökt att adaptera sig till sociala medier: många med insikten att det är en plattform som kan ge mycket mer effekt och mycket mer möjligheter. Men samtidigt har media försökt att detronisera möjligheten och likaså många politiker som sett det som en underordnad extrakanal.
De missade att det är precis samma sak som för medierna: det är en ny politik som skapas med hjälp av de plattformar som sociala medier skapar: ett gräsrotsengagemang och ett mikroengagemang som slår sönder den strukturella logik som traditionell partipolitik byggt upp genom åren.
Sociala medier ger varje individ en röst, en plattform att uttrycka sina åsikter. Politiker inom de gamla strukturerna tror fortfarande att det är en nivellerad form av demokrati: att den gamla strukturen att partibundna politiker skapade sina kontakter med traditionella medier och på så sätt fick man ut sitt budskap. Sociala medier blir ett komplement.
Det håller på att förändras, precis som att traditionella medier fått inse att sociala medier har förändrat deras verklighet. Den Nya Politiken drivs av individer, socialt nätverkande och som använder de nya digitala plattformarna som demokratiska instrument för att operera bort det gamla sättet att tänka politik.
En del anser att jag och andra ger sociala medier för stor credd men det man då inte förstår är den styrka och drive som det faktiskt ger att varje enskild individ har möjlighet att själv bli publicist, att inte behöva försöka att få in sitt budskap i den trånga dörren hos traditionella medier.
Det är en demokratisk revolution. Det intressanta är att det är demokratins förespråkare inom gammelpolitiken som tycker mest illa om det.