SIS-index var snabba på pucken och nu på lördagsförmiddagen har det exploderat i Twitteranvändare som registrerat sig på SIS-index Twitterportal.
Men inget index är meningsfullt om inte så många som möjligt faktiskt använder det och registrerar sig så jag uppmanar alla att gå till SIS och signa upp. Det roliga (som dock @fuffenz påpekade liknar lite spam) är att du bara behöver klicka på knappen och twittra att du lägger till dig på indexet. Viral marknadsföring, enkel registrering och communitykänsla i ett enda musklick.
Självklart är det väl kanske inte riktigt så att det verkligen är nummer 10 miljarder men det visar ändå att Twitter knappast är någon liten udda sak som man kan negligera. Själv tog jag ju en liten tripp igår genom att brejka 30000 tweets.
Jag bad min vän Per Madsen skriva en gästpost om sin upplevelse i helgen av hur sociala medier kan vara till stor hjälp när en katastrof sker. För oftast är det vi sociala medie-experter som analyserar flödet lite utifrån. Styrkan ligger självklart i snabbheten men fr a att vi genom vårt behov av att kommunicera också hjälper varandra – filtrerar informationen, adderar relevans och enkelt går det att skapa en dashboard med total tillgång till nästan allt som sker. Det är det sociala som är styrkan i sociala medier – primärt. Snabbheten och mängden och bredden av informationen – densiteten – är mervärden.
I texten nämner Per mig. Det jag gjorde var att snabbt göra ett antal sökningar och ge tips om strömmande media. Resten kunde Per sköta själv. Vår primära kanal var Facebook.
Det som slår mig i texten är att jag för första gången inser hur oerhört stort Facebook är – och hur snabbt Twitter är. Jag följde flöden för att vara backup för Per tills han fick tag på Vero och jag kunde verkligen se att än en gång lätt slog användargenererade medier de traditionella. Det är något att tänka på när människor gärna marginaliserar exempelvis Twitter eller fortfarande försöker påskina att Facebook bara handlar om ”vad man åt till frukost”.
När jag lämnade Santiago kände jag en viss oro. Jordbävningar brukar sällan komma ensamma och Hahiti kändes väldigt nära, speciellt när man betänker att Chile redan hade 3 jordbävningar på topp 10. Men sin vana trogen så tänker man bort det hela. När jag stod där på flygplatsen och längtade tillbaka innan jag hade åkt och vinkade till min 6 måndars lillkille och min älskade fru så vill jag inget hellre än att stanna. Jag landade hemma i Sverige och började räkna ned tills de skulle komma hem, telefonkontakt varje dag och sms höll modet upp.
Så en morgon händer det som man inte vill ska hända, Jordbävning med stort J. Min syster kom och väckte mig och jag började genast ringa och skicka sms. Men jag kom inte igenom. Hjärnan gick igång, slog på tvn och cnn samt datorn.
Som tur var hade Niclas Strandh vaknat och kunde hjälpa mig med blixtens hastighet förstå Twitter och ge mig hjälp att göra sökningar på statusuppdateringar på Facebook. Det där lugnade mig något då jag såg att Santiago stod kvar. Flödet som lyckade ta sig ut talade om Jordbävningen och jag kände mig välinformerad. Svärfar ringde igenom och meddelade att de levde, mer förstod jag inte, ja att huset stod kvar och sånt. Min fru hade varit hos sin syster och 70 försök senare fick jag tag på min hjältinna.
Jag kunde förmedla en bild som getts via internet till min fru, en bild som de som var i landet inte kunde få eftersom det mesta låg nere.
Sen började sökandet. Genom Google Person Finder, Facebook osv. Jag kände mig som om jag sprang runt i en digital vrakspillra. Bilderna fladdrade förbi. Det var liksom inte över än, 120 efterskalv på 2 dygn vad jag förstod och den största på 6,2 RS.
Jag började skicka signaler över Facebook till folk jag kände och en av de saknade kusinerna som Veronica inte lyckts få kontakt med hade en Facebooksida, så jag chansade. Natten mot tisdag hade hon fått igång sin uppkoppling och kunde meddela oss att hon var ok. Hennes bror som bodde mitt i smällen hade fått kontakt med Veronica så vi kunde förmedla att han levde till andra via Facebook.
Nu saknas ett antal i familjen ännu. Men jag kan inte beskriva lättnaden som uppstår när man får kontakt. Tårarna kommer så fort dom där tankarna går in i huvudet. Man brukar säga att information är a och o i sådan här lägen och jag måste bara hålla med. Utan kontakterna och nyhetskanalerna som Facebook, Twitter, sms, bloggar och CNN förstås hade jag nog mått mycket sämre. Att veta att frun och barnet måste lämna huset två gånger i timmen för efterskalv känns inte bra men jag var sysselsatt. Samtidigt var det många i släkten som undrade hur det var och de kollade min Facebook där jag hela tiden uppdaterade vad som hände. Även de vill veta och vi svenskar är ju kända för att inte vilja störa, (korkad traditon, hade hellre haft dom här dygnet runt) så deras svar fanns på fejan.
Facebook och Twitter, bloggar och stremade nyhetsändningar har gjort att man kännt att man haft kontroll på något man inte kan kontrollera, och känslan var viktig. Jag har kunnat rapportera tillbaka via telefon eftersom de inte har internet där Veronica är nu, förmedla kontakter. Idag fick jag också kontakt med en chilensk vän i Australien via Facebook och kunde meddela att han bästa kompis familj var ok.
Jag uppskattar dock CNN som hela tiden i sändning gav länktips och annat hur man kunde söka på internet och hur man kunde meddela sig med omvärlden. Aftonbladet var snabba med att få igång sändningar direkt från Chile för att inte tala om Ustream som har alla nyhetskanaler.
Sociala medier är underskattat bland makthavare och politiker. Även media verkar inte riktigt fullt förstå den psykologiska och mentala kraften som finns i att ha direkt information. Det ger människor makt och mer trygghet trots det stora informationsflödet. Det är i en kris mycket viktigt och det visade sig nu.
Jag är visserligen trött nu men jag har lärt mig väldigt mycket de senaste dagarna. Tack vare både traditionella och sociala medier kan jag känna mig trygg eftersom jag vet att min kära fru och minsta son är i säkerhet och kan hjälpa till att vidarebefordra goda nyheter. Det är något nytt och fantastiskt.
Jag håller på att lägga om en mängd aggregerade flöden. Diskussionen om att aggregera sin blogg till andra plattformar är ständigt närvarande. Hittills har jag utnyttjat Friendfeed som en sorts ”aggregeringshub” men efter hand har det känts som en onödig omväg.
Friendfeed blir mindre och mindre intressant efter att just Facebook köpt upp tjänsten. Det kommer bättre och bättre plugins för att aggregera Wordpress direkt till Twitter så det blir till slut mest en ekokammare att aggregera bloggar via Friendfeed. Anledningen nu är också att mina Kortbloggat löpt amok på grund av ett fel mellan Wordpress 2.9.1 och den plugin jag använder – vilket direkt visat på problemen med FF-kopplingen.
Ska man aggregera?
Jag tycker det. Många gånger är det ändå så att ens followers på Twitter inte är precis samma personer som är ens Vänner på Facebook, och alla läser inte ens blogg (fr a så är ju användandet av RSS-läsare oerhört litet och många väljer att utnyttja sina andra flöden som prenumerationer). Självklart blir det ibland eko-varning – men jag brukar tänka att det faktiskt inte är ett så stort problem för mig som valt att följa en person på flera ställen.
Det kommer säkert krävas en del skruvande framöver för att få allt att fungera och jag kommer – när jag är nöjd att göra en postning med ett flödesschema över hur jag valt att aggregera och distribuera min närvaro på sociala webben.
Uppdatering: Tänkte faktiskt inte på det förrän efteråt men det här är en intressant diskussion som Lennart H tog upp och som Dr Spinn besvarade i ett maratonlångt inlägg.
Jag har testat Google Buzz. Jag tror inte att det kommer ta speciellt mycket marknadsandelar av vare sig Twitter eller Facebook. Jag menar att det är ännu ett Friendfeed men instängt i ett mailgränssnitt som i sig själv håller på att sakta men säkert bli obsolet och divergerat.
Googles nya tjänst Google Buzz lanserades förra veckan och det blev rätt mycket “buzz” om den. I vissa kretsar av sociala medie-tyckare, early adopters och Googlefan(atic)s. Självklart var det en helt ok lansering – även om det onekligen än en gång känns som en betaversion som Google lanserar i stil med Googlewave och andra tjänster som sedan sällan blir något mer än en god beta.
Många blev till sig i trasorna – Jason Calcanis valde att hylla tjänsten bara efter att ha använt den några minuter – menade att Google nu snott halva Facebooks värde. Andra menade att han var galnare än vanligt. Och det är onekligen ett antal punkter där han inte bara säger emot sig själv utan där man kan ifrågasätta hans omdöme. Jyri Engström, som startade det av många älskade Jaiku och sålde det till Google, och som sedan valde att sluta på Google, ser likheter med hans gamla tjänst men ger också ett antal förbättringsförslag. För en del av kritiken är just att Buzz inte känns färdig. Buzz fungerar visserligen mycket bra som webapp och när det gäller geo-taggningen men det är knappast någon USP.
Jag tror att vi mer och mer kommer att se att när det gäller vanliga användare så tröttnar man på att Google lanserar tjänster “skarpt” som andra skulle se som tidiga betaversioner. Release early and release often fungerar för start-ups och företag som lirar i en liga av passionerade men ännu inte speciellt vinstdrivande företag. Google har varit där och de har lyckats att länge hålla sig som ett lovemark och med känslan av att vara David mot det stora Goliat. Idag är det ingen som tror på det. Google är ett företag som snarare bygger sitt eget imperium och Michael Zachrisson slår huvudet på spiken. Den senaste tiden har Google onekligen haft motlut och att släppa Buzz hjälper dem knappast. Redan i somras påpekade Anil Dash detta.
En oerhört skarpkritik, till och med en FTC-anmälan, har varit att Google väljer att helt enkelt koppla ihop dina privata mailadresser och kontakter med Buzz och visa upp det för alla. Till och med Googlepositiva höjer ögonbrynen. Axel Andén påpekar att det är rent av en livsfarlig situation och en fara för källskyddet när det gäller journalister.
Användarmässigt är det invecklat – exempelvis finns inte något sätt att enkelt hitta andra buzz-användare utanför sin kontaktlista. Integritetskritiken tog Google till sig relativt snabbt men själva tjänsten har inte tweakats att öppna upp mer separerat från ens mail även om det finns tankar på att erbjuda tjänsten separerat från mailtjänsten.
För det är just kopplingen till mailen som jag tror i längden är problemet. Till skillnad mot andra som ser det som en USP så tror jag helt enkelt att man gör ett misstag utifrån hur användandet av mail förändras. Generellt är e-post fortfarande det vanligaste användningsområdet när det gäller Internet. Men statistik visar stora skillnader mellan digitala immigranter och digitalt infödda. De senare använder inte mail (det här är ett intressant exempel). Nordicoms undersökning visar på stora skillnader:
Frågan är då: kommer Google Buzz driva digitalt infödda till eposten (och då Gmail) eller kommer tjänsten endast vara relevant för de digitala immigranter som ser e-posten som en självklar tjänst? En parameter att ta med i beräkningen är insikten om att personer som är vana och där sociala medier är en självklarhet, det som jag och Brit Stakston väljer att kalla digitalt vana med digitala värderingar, styrs mycket mer av var de sociala strömmarna finns: Buzz måste helt enkelt konvertera stora delar av deras sociala nätverk för att lyfta. Incitamentet att förflytta sig ligger i var mitt sociala nätverk är – inte om en tjänst är tekniskt överlägsen, mer hypad eller ”kommer vara grejen i framtiden”.
Jag tror också att man måste se vad som sker när det gäller hur man väljer att använda olika format: e-post blir mer och mer relaterad till arbete och skola, medan man väljer att använda andra plattformar för sitt mer privata sociala liv – och få kommer att vilja använda samma tjänst för de båda. Jag tror säkert att vi kommer att söka att koppla ihop vår närvaro på olika plattformar – men att det blir någonstans som faktiskt ger oss hjälp att separera det privata och arbetet. Eller att hantera det utifrån att nivellera det på ett bättre sätt.
Vidare: arbetet kommer att förändras, redan idag skapas sociala nätverk och interna tjänster för företag som bygger på såväl sociala nätverk (Salesforce, Socialtext, Ning…) som mikrobloggande (Yammer, och därmed blir e-posten mindre och mindre konversativ och mer och mer endast en informationsbärare.
Slutligen – first mover-advantage. Det bygger inte bara på att du är först men att du är först och gör det bäst. Google Buzz har ingen unik funktion egentligen. Det är en mashup av idéer från exempelvis Jaiku (den linjära diskussionen och det mobila tänkandet), från communityvärlden, från Friendfeed (lifestreaming – egentligen allt), från Facebook osv. Visst kan de göra det bäst: de bevisade det genom att faktiskt inte vara först på sök men att göra just det allra bäst. Men det argumentet faller om ovan nämnda invändningar är valida.
Jag tror helt enkelt inte att Buzz blir Googles sätt att äga sociala medier. De har gjort ungefär samma misstag som Friendfeed: de har skapat en tjänst som letar efter sitt behov att lösa. Jag är inte i ljuset av utvecklingen av såväl Facebook som av Twitter inte säker på att det behovet ens finns. Längre.
Frågan är om inte Google snart borde fundera om de verkligen ska försöka att bli störst även där?
Uppdatering: Diskussionen i kommentarerna har handlat om antal användare kontra frekvens. En undersökning i USA visar på en ökad frekvens av mailanvändande för de som använder sociala nätverk. Analysen av det handlar om att man kollar eftersom sociala nätverken ofta använder mail för notifieringar mm. Följaktligen är frågan om man då har incitament att gå över till Buzz, om man väljer att nyttja mail för att notifieras av de redan befintliga nätverk man är medlem i. Så jag menar att min tes kvarstår.
Jag har överlevt ännu en melodifestivaluttagning. Den här gången än en gång med hjälp av twitterfeeden: i år mer ordnad med #mel2010 (förra året föreslog jag #melfest och det kördes genom hela omgången). Den här gången hade SVT förklarat att de minsann skulle koppla på Twitter på sändningen. Via en Text-TV-overlay. Kul!
Det visade sig dock att det hela handlade om att Ebba von Sydow (@ebbavonsydow) och Annika Lantz (@annika_lantz) twitterkommenterade i ensamt majestät. Skillnaden mot de kommentatorer som används i stora finalen var att det här var textbaserat och du behövde gå in på Text-TV och knappa in rätt sida. Edit: Jag gillar Ebba von Sydow och tycker att hon förstår vad sociala medier handlar om mer än många andra och uppskattar att hon försökte att plocka in andra tweets.
Jag hoppas han har rätt när han säger att det säkert är många som hittar till Twitter – men jag håller med Jardenberg (@jocke): att välja två kändisars twittrande gör knappast att folk blir jättenyfikna.
Att välja Annika Lantz, som använder Twitter som en megafon är oerhört irriterande. Hon är ignorant och har uppenbarligen inte någon större lust att förstå konversationslogiken i Twitter. Ebba är bättre men i det här läget blir hon fortfarande bara en kommentator till det som sker.
Jag tycker det hela är nästan faran nog kontraproduktivt:
Det handlar om att helt enkelt utnyttja Twitters buzz för att enkelt skapa ännu ett envägskommentarsfält. Skillnaden mellan att hört dem kommentera direkt och att läsa vad de skriver är inte speciellt stor.
Av de cirka 4000 tweets som #mel2010 genererat (räknat via hashtweeps vid 23..30* med 408 tweets avdragna för retweets och tidigare tweets) var det 48 st som Text-TV-tittarna fick se. Cirka 1.2 % alltså. Wow.
Att välja att försöka att göra Twitter mainstream genom att släppa upp det i ett nöjesprogram är att inte ta Twitters möjligheter på allvar. Gör det här testet i samband med #partiledaredebatt eller varför inte #agenda. Då blir meningen med crowd-commenting klar och koncis.
Alla som nu hurrar för det här lilla gör sociala medier till underdogs. Det här är för lite och för kontrollerat. Det här är inte positivt någonstans. Jag har själv varit den som letat efter tecken genom åren att gammelmedia ska se oss bloggare som seriösa – men det räcker nu.
Sociala medier är en de facto-kraft. Dags att vi slutar att jubla över brödsmulor och förklara att vi vill sitta vid samma bord som alla andra och vara en del av de tre medieslag som finns: reklam, traditionella medier och sociala medier. Alla kommer att tjäna på synergierna det skulle ge.
Så med risk för att jag tillsammans med Elias B blir sedd som en av de sura gubbarna på Mupplogen så tycker jag att det här är en rejäl #fail. Och hoppas att SVT lyssnar på kritiken.
Ett intressant faktum vore att fundera över hur många som mig och andra där Text-TV inte fungerar speciellt bra på grund av att vi sitter på bredband och IP-TV.
Jag förstår inte varför man då ens ska bry sig om att använda Twitter. Och det hela känns riktigt konstigt tänkt.
* Lite intressanta saker: 308 st twittrare skrev 3 tweets var medan 114 st skrev 6 st. @hammarstrand vann över mig med 58 tweets mot 55…
När det gäller tidpunkten för det hela så är det klart en sorts eruption under själva sändningen (diagram från Trendistic):
Ett briljant exempel på när kundtjänst via sociala medier vågar lite mer.
Jag har åkt mycket tåg senaste veckorna. Konstanta förseningar oerhört irriterande men jag har ändå tagit det med jämnmod och twittrat om mitt #pendlarliv. Idag var tåget i tid. Jag skrev det:
och svaret är helt klart skönt från ett företag som annars lätt varit lite svårt att få tag på:
Facebookuppdateringen där Reinfeldts presstalesman Edvard Unsgaards berättar om sitt städbolags goda service efter ett mishap i hans trapp, som Martin Gelin – journalist på SVD, lyfter fram har fåttrejältmycketuppmärksamhet. Personligen vad gäller sakfrågan tycker jag det är ganska fånigt och även om jag kan tillstå att det var ett rätt dåligt skrivet uttalande så handlar det om att lägga en oerhört märklig tolkning i uttalandet men faktum kvarstår: det har blivit en ”grej” och Fredrik Reinfeldt och moderaterna kommer att påverkas.
Det som är intressant är det faktum att Unsgaard trampade i klaveret genom att inte tänka på vad han skrev på sin Facebook – något som han inte är den förste att göra, och definitivt inte den sista. Det som händelsen sätter ljuset på är hur offentliga personer måste fundera över sin strategi både när det gäller sociala medier: vilka man väljer att vara ”vän” med och vad man då skriver i sin uppdateringar. Något som inte är helt enkelt eftersom de flesta av oss tänker exempelvis Facebook som en ganska privat sfär, trots att man har släppt in personer som man inte känt på länge eller personer som har till sin uppgift att granska dig som offentlig person.
Unsgaard har 798 vänner på Facebook. En snabb titt bland dem visar att han har en mängd journalister liksom personer som politiskt inte står honom så nära. En av hans vänner på Facebook är exempelvis Niklas Svensson som driver Politikerbloggen och som aldrig duckar för att koka soppa på en spik oavsett hur liten. Liksom en mängd andra journalister och opinionsbildare vars agenda kan vinna på en sån här diskussion.
Felet Unsgaard gjorde var att han glömde bort att hans Facebook-vänner inte bara består av hans vänner som gissningsvis på många sätt kan tänkas förstå hans uttalande utan också av personer som gärna vrider saker några extra varv eller ser möjligheten att tjäna politiska poänger på att dra en sån här sak till att handla om Unsgaards partis värderingar.
Ska politiker då helt undvika att finnas med på sociala mediearenan? Nej. Som min kollega Brit Stakston i flerapostningar pekat på så handlar det om att använda sociala medier på ett smart sätt. Ronnestam har valt att ge några råd på vägen. Tanken att ”hålla sig undan” från sociala medier är idag på väg att vara samma sak som att säga att man inte ska prata i telefon, att man inte ska uttala sig på torgmötet på stan eller egentligen finnas i någon sorts kommunikativ verklighet. Problemet är snarare att många politiker väljer bort sociala medier i en alltför hög grad. Sociala medier är en möjlighet att bygga sin egen plattform utan att vara avhängig av journalisters välvilja och tolkningsföreträde - liksom att sociala medier är på väg att bli fullständigt nödvändigt i modern kommunikation.
Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.
Hur ska man göra då? Förutom att faktiskt sätta sig ner och tänka igenom vad man vill, vem man vill prata med också se att de olika rollerna inte alltid kan finnas i samma kanal. När det gäller Facebook kan det handla om att välja mellan att vara vän med många och därmed utnyttja statusuppdateringar mm till sin politiska fördel, eller välja att ha det som sin privata plattform och då noggrant välja ut vilka som får tillgång till statusuppdateringar. Eller se till att hela tiden välja precis vilka som ska se varje enskild statusuppdatering (jag har skrivit om Facebooks personliga inställningar här).
När det gäller Twitter handlar det om att hela tiden inse att det är ett öppet nätverk – vem som helst kan få tillgång till dina uppdateringar om du inte väljer att skydda dem – vilket i sin tur är kontraproduktivt utifrån att utnyttja Twitter för sin politiska gärning. För bloggandet gäller att inse att det är offentligt och framförallt sökbart.
Sociala medier håller på att växa upp.
Det innebär att det gamla och det nya möts.
Det kräver balans och eftertanke – kanske är det inte så att vi kan bli ”vänner” men däremot bekanta.
Det handlar om att vara lika socialt smart som när du möter någon öga mot öga.
Det finns ingen off the record men det finns möjligheter att vara en trevlig person.
Uppdatering: Martin Gelin som drog igång hela frågan skriver om det på Expressen Debatt och jag håller med honom om att Unsgaard verkligen borde tänkt en extra gång. Försöken att hantera krisen var också minst sagt dåliga. Dock är problemet även med Gelins artikel att han, som Mary XJ påpekar, missuppfattar hur Twitter kan fungera. Genom att han gör det så måste man inse att många andra gör det – vilket ställer större krav på offentliga personer att försöka få ordning på sina uttalanden.
Martin Gelin skriver själv på USA-bloggen om ”Unsgaardgate” och det är, trots att jag fortfarande inte tycker att det skrivna är nödvändigtvis fel, bra eftersom han verkligen påpekar behovet av att politiker och tjänstemän inom företag och organisationer måste få vara personliga. Frågan är ju då – kan man som journalist (och politiskt parti/intresseorganisation) också då ge större svängrum innan man slår ner på någon som inkompetent?
Twitter håller på att bli mer och mer intressant för fler än bara journalister, PR-konsulter och politiker (även om det fortfarande är en väldigt övervägande del just såna som finns där). Tittar man på mitt lilla projekt på min personliga blogg Deepedition där jag går igenom mina followers och länkar upp deras bloggar så är det visserligen en stor del som är marcom-människor, journalister och politiker respektive personer som på andra sätt är early adopters inom webb och digitala startups men det börjar dyka upp personer som har “vanliga jobb” och fler och fler som använder Twitter både för konversation men också för information.
Själv följer jag nu 2219 twittrare. Tyvärr är det fortfarande många som inte har använt möjligheten att berätta lite mer om sig själva: Twitters biografifunktion.
Jag har också hittat företag och personer som mycket väl skulle kunna använda Twitter för sitt personliga varumärkesarbete som inte valt att skriva ut något i sin bio. Det är rätt dumt att inte använda sig av den här möjligheten. Dels handlar det om att verifiera vem man faktiskt är: tills vi alla har möjlighet till att skapa verified accounts på Twitter. Vi kommer också se hur olika tjänster som söker konton med hjälp av bio-presentationerna.
arbetar med strategier och utbildning inom sociala medier och digitala plattformar. Jobbar med varumärkesstrategi, planning och konceptualisering. Vill du veta mer?
Vill du ha kontakt med mig? niclas@digitalpr.se eller 0706480861 är de mest traditionella sätten att nå mig på.
