Som de läsare som följer den här bloggen vet kommer nästan varje dag en postning som heter DigitalPR Omvärldsanalyserar. Tanken med dessa är att göra korta inspel utifrån det jag läser på nätet. Varje länk ska ha en kommentar och jag försöker att inte bara skriva ”intressant läsning” utan det ska helst vara något mer matnyttigt. Självklart handlar det om att både ge vidare – sharing is caring – men också sätta min kunskap i relation till det som skrivs. Jag blir genom kommentarerna ofta både ett filter men också en innehållsskapare.
Det är flera av oss som gör ungefär samma format: Jocke Jardenberg kanske är den som är mest känd.
Så här har jag byggt upp mitt system:
Jag använder sen många år Google Reader som RSS-hubb. Fördelen ligger idag mest att den är väl spridd, jag kan använda den på båda mina datorer och på min Iphone (med programmet Mobile RSS-reader) respektive att det finns funktionen ”Dela med anteckning” vilken är grunden för mitt upplägg. Jag skriver min kommentar i anteckningsfältet och delar sedan länken i Google Reader. Det innebär dels att de som följer mig direkt i Reader kan se min kommentar och kommentera där respektive att den finns kvar i databasen som en enhet.
När jag delat i Google Reader har jag sedan länge valt att låta det delas ut i Friendfeed. Friendfeedpostningen delas sedan till mitt Twitterkonto och mitt Facebookkonto. En del har ifrågasatt detta och menat att det är en onödig omväg men att jag gjort så är på grund av att jag faktiskt vill att man läser mina kommentarer till länkarna som syns i Friendfeed men som inte skulle synas om länken direkt delades till Twitter.
Ungefär en gång per dag går jag sedan till bloggen och publicerar en sammanställning av de senaste länkarna som hämtas in av WP-pluginet SharedItems2WP. Förut gick det automatiskt men sedan WP2.8 har det inte fungerat att skapa CRON-jobbet (om jag förstått det rätt). Pluginet skapar en postning på bloggen som sedan aggregeras till Twitter och Facebook via Twitpress-pluginet.
Formen är inte ultimat men det är just nu det bästa vi har att tillgå. Valen att både aggregera varje enskild kommenterad länk respektive att skapa en postning där alla länkar samlas bygger på tanken om att vi genom internet både söker information i realtid men också som ondemand. I det här upplägget handlar realtid om de enskilda delade länkar som jag skickar ut medan ondemand blir sammanställningen i bloggposten. Det är upp till mottagaren att välja och fr a – missar man något i realtid så kan man ta igen det ondemand. Andra gör på andra sätt.
Självklart kan jag oroa mig för att det här upplägget både kan bli en ekokammare eller att jag skapar väldigt mycket vitt informationsbrus. Men hittills känns det som om det är fler som uppskattar upplägget än som blir irriterade på det.
Det vore oerhört kul att höra från er som läser: vad tycker ni?
Min 40-årsdag spenderades i London. Intentionen var att vara AFK. Det var ju bara fyra dagar. Alltså tog jag inte med mig någon dator. Det enda tekniska jag tog med mig var min Iphone och en kamera. Självklart kan jag med en smartphone som Iphone eller en Android eller en WP7-bestyckad mobil klara mig långt. Men jag tog inte takt och steg att kunna surfa billigt genom att köpa inhemska kontantkort – jag behövde det inte.
Trodde jag.
Nu föll det sig så att en vulkan hostade till och förändrade förutsättningarna markant.
Ett antal saker jag noterade i samband med den minst sagt annorlunda situation som vi hamnade i då vi blev tvungna att stanna kvar flera dagar extra, skaffa biljetter för hemresan igen var följande:
Att kunna hålla sig informerad
En sån här gång blir roamingkostnader väldigt irriterande. Vi blir fler och fler med smartphones, och fler och fler använder sig av datatrafik via mobil – ett enklare och mer ekonomiskt sätt att nyttja sin mobil i utlandet. Och oavsett var du befinner dig så är det mobiltelefonbolagen, precis som förut ISPerna, som är det största hindret för en fullödig mobila webben utveckling.
Därför är det idag fullständigt nödvändigt att tjänster och sajter skapar automatiska övergångar till mobila webbsidor och för dessa att förstå att man som mobilanvändare är ute efter annan information än om man sitter vid en dator. Det jag kallar ”vid behovs-information” (arbetar på en postning om att separera information utifrån mottagarens nytta) är allra viktigast att få tillgång till snabbt när man är ute på resande fot. Idag är vi i en situation där några använder m.domän.toppdomän medan andra valt mobil.domän.toppdomän. Alternativt valt att strunta i att utveckla en mobilvänlig sajt.
Att kunna använda sina sociala nätverk för hjälp och tips
Personligen insåg jag snabbt värdet av mina sociala nätverk för att hålla koll. Det jag nu var utlämnad åt var traditionella medier: TV-sändningar och tidningar. Det var för lite och för sakta. Mitt sätt att använda media idag innebär att ta in mycket information från många olika ställen, följa ett flöde exempelvis via hashtags på Twitter och sedan ta beslut utifrån den information jag fått. Att förlita sig på Evening Standard och Skynews var minst sagt frustrerande. För de flesta som börjar att använda sociala medier i vardagen och som ett flöde av såväl information som för interaktion med ett nätverk blir det snabbt klart att det har en stor nytta på många olika sätt.
För min del hade det också handlat om att faktiskt fråga mitt sociala nätverk om råd. När jag behövde få tips om var man kunde köpa ungdomsböcker på svenska till barnen valde jag att slänga ut den frågan i mina nätverk och vips hade jag en mängd matnyttiga svar. Utan dessa hade vi stått utan läsning för barnen på den 40 timmar långa hemresan.
Att betala för sig
Jag hade inga problem att betala med kreditkort någonstans, och när det gällde att online jaga rätt på biljetter för att ta oss hem eftersom flygen var inställda så fungerade det på Eurostar eller Dbahn. Den senare kräver dock utskrivna biljetter vilket inte är helt ultimat. Den enda sajt som inte fungerade var SJ…
Man bör ha ett antal kreditkort med sig alternativt bör bankerna erbjuda en smartare möjlighet att betala online, helst utan att behöva lämna ut sina kontouppgifter. Här ser jag en av de stora möjligheterna för Facebook Connect vilket de nu också börjar att gå mot med sin nya idé om Facebook Credits som visserligen bygger på interna transaktioner men som – via deras övriga funktioner helt klart kan komma att utvecklas till både mikro- och helhetsbetallösningar. Oavsett så vore en säker men enklare betalningsfunktionalitet önskvärd både generellt.
Det här var de mer akuta delarna. Annat som jag tänkte på
I Stockholm och i övriga landet har jag blivit beroende av telefonens GPS- och kartfunktion. Jag har dåligt lokalsinne, och inte ett helt fullödigt spatialt sinne vilket innebär att statiska kartor sällan ger mig någon större hjälp. Nu hade jag min telefon med mig men åter handlar det om roamingavgifter: med 35 kr/mb som Telenor tar var det bara att glömma.
En resa som den här vill man kunna berätta direkt vad som händer: med roamingavgifterna innebar dock twittrande och geolokalisering oöverstigliga kostnader. Nu valde jag att inte göra det men som jag förstått av andra så är det inte helt enkelt att skaffa sig tidsbestämda abonnemang eller hitta bra prisplaner för kontantkort. Fr a så handlar det för mig om att jag använder och skulle även i detta använda mycket mer datatrafik än telefontrafik – men såväl i Sverige som utomlands är datatrafik något som man tar rundliga summor för.
Jag är tacksam för att jag köpt ett extra batteri till telefonen (och ett till kameran – en runda på Madame Tussauds tar musten ur de flesta batterier :)) – för det är fortfarande inte någon som helst självklarhet för näringsställen att erbjuda elkontakter; vare sig i Sverige eller utomlands. Wifi är något som fler och fler caféer och barer borde hitta sätt att erbjuda. Självklart kan man – om man erbjuder ett Wifi sätta en sorts deal för det med kunden, själv skulle jag gladeligen köpa fler öl eller handla kaka till kaffet om jag fick tillgång till ett bra och fritt Wifi.
Om man som jag inte reser så oerhört mycket vore det fantastiskt med en sorts Lost Planet för Geeks. Det är en idé som man får gratis av mig :)
Nu är vi hemma. Det tog ett tag att åka tåg från London. Själva tågresan är en annan historia som jag ska berätta om på ett annat ställe.
Andra som skrivit om hur sociala medier fungerat i samband med flygkaoset:
AllFacebook noterar hur statusuppdateringarna på Facebook handlar om askmolnet.
Kristine Lowe berättar om hur enskilda personer med kunskapen enkelt skapade möjligheter för dem utan internetaccess (sen kan man undra om inte folk i Stockholm från Ericsson borde ha det…) fick hjälp genom att koppla ihop SMS och Facebook.
SCommerce noterar att flyg- och resebolag inte förstått att använda sociala medier. Andra menar att de gjorde det bra. Framförallt fanns det en klar skillnad mellan de amerikanska bolagen som lever i en mer mogen sociala mediekultur och europeiska bolag som fortfarande tror att sociala medier mest handlar om ännu en marknadsföringskanal.
Spinoffs:
Askmolnet fick självklart en egen användare på Twitter: @theashcloud som twittrade ut diverse info om molnet.
SIS-index var snabba på pucken och nu på lördagsförmiddagen har det exploderat i Twitteranvändare som registrerat sig på SIS-index Twitterportal.
Men inget index är meningsfullt om inte så många som möjligt faktiskt använder det och registrerar sig så jag uppmanar alla att gå till SIS och signa upp. Det roliga (som dock @fuffenz påpekade liknar lite spam) är att du bara behöver klicka på knappen och twittra att du lägger till dig på indexet. Viral marknadsföring, enkel registrering och communitykänsla i ett enda musklick.
Självklart är det väl kanske inte riktigt så att det verkligen är nummer 10 miljarder men det visar ändå att Twitter knappast är någon liten udda sak som man kan negligera. Själv tog jag ju en liten tripp igår genom att brejka 30000 tweets.
Jag bad min vän Per Madsen skriva en gästpost om sin upplevelse i helgen av hur sociala medier kan vara till stor hjälp när en katastrof sker. För oftast är det vi sociala medie-experter som analyserar flödet lite utifrån. Styrkan ligger självklart i snabbheten men fr a att vi genom vårt behov av att kommunicera också hjälper varandra – filtrerar informationen, adderar relevans och enkelt går det att skapa en dashboard med total tillgång till nästan allt som sker. Det är det sociala som är styrkan i sociala medier – primärt. Snabbheten och mängden och bredden av informationen – densiteten – är mervärden.
I texten nämner Per mig. Det jag gjorde var att snabbt göra ett antal sökningar och ge tips om strömmande media. Resten kunde Per sköta själv. Vår primära kanal var Facebook.
Det som slår mig i texten är att jag för första gången inser hur oerhört stort Facebook är – och hur snabbt Twitter är. Jag följde flöden för att vara backup för Per tills han fick tag på Vero och jag kunde verkligen se att än en gång lätt slog användargenererade medier de traditionella. Det är något att tänka på när människor gärna marginaliserar exempelvis Twitter eller fortfarande försöker påskina att Facebook bara handlar om ”vad man åt till frukost”.
När jag lämnade Santiago kände jag en viss oro. Jordbävningar brukar sällan komma ensamma och Hahiti kändes väldigt nära, speciellt när man betänker att Chile redan hade 3 jordbävningar på topp 10. Men sin vana trogen så tänker man bort det hela. När jag stod där på flygplatsen och längtade tillbaka innan jag hade åkt och vinkade till min 6 måndars lillkille och min älskade fru så vill jag inget hellre än att stanna. Jag landade hemma i Sverige och började räkna ned tills de skulle komma hem, telefonkontakt varje dag och sms höll modet upp.
Så en morgon händer det som man inte vill ska hända, Jordbävning med stort J. Min syster kom och väckte mig och jag började genast ringa och skicka sms. Men jag kom inte igenom. Hjärnan gick igång, slog på tvn och cnn samt datorn.
Som tur var hade Niclas Strandh vaknat och kunde hjälpa mig med blixtens hastighet förstå Twitter och ge mig hjälp att göra sökningar på statusuppdateringar på Facebook. Det där lugnade mig något då jag såg att Santiago stod kvar. Flödet som lyckade ta sig ut talade om Jordbävningen och jag kände mig välinformerad. Svärfar ringde igenom och meddelade att de levde, mer förstod jag inte, ja att huset stod kvar och sånt. Min fru hade varit hos sin syster och 70 försök senare fick jag tag på min hjältinna.
Jag kunde förmedla en bild som getts via internet till min fru, en bild som de som var i landet inte kunde få eftersom det mesta låg nere.
Sen började sökandet. Genom Google Person Finder, Facebook osv. Jag kände mig som om jag sprang runt i en digital vrakspillra. Bilderna fladdrade förbi. Det var liksom inte över än, 120 efterskalv på 2 dygn vad jag förstod och den största på 6,2 RS.
Jag började skicka signaler över Facebook till folk jag kände och en av de saknade kusinerna som Veronica inte lyckts få kontakt med hade en Facebooksida, så jag chansade. Natten mot tisdag hade hon fått igång sin uppkoppling och kunde meddela oss att hon var ok. Hennes bror som bodde mitt i smällen hade fått kontakt med Veronica så vi kunde förmedla att han levde till andra via Facebook.
Nu saknas ett antal i familjen ännu. Men jag kan inte beskriva lättnaden som uppstår när man får kontakt. Tårarna kommer så fort dom där tankarna går in i huvudet. Man brukar säga att information är a och o i sådan här lägen och jag måste bara hålla med. Utan kontakterna och nyhetskanalerna som Facebook, Twitter, sms, bloggar och CNN förstås hade jag nog mått mycket sämre. Att veta att frun och barnet måste lämna huset två gånger i timmen för efterskalv känns inte bra men jag var sysselsatt. Samtidigt var det många i släkten som undrade hur det var och de kollade min Facebook där jag hela tiden uppdaterade vad som hände. Även de vill veta och vi svenskar är ju kända för att inte vilja störa, (korkad traditon, hade hellre haft dom här dygnet runt) så deras svar fanns på fejan.
Facebook och Twitter, bloggar och stremade nyhetsändningar har gjort att man kännt att man haft kontroll på något man inte kan kontrollera, och känslan var viktig. Jag har kunnat rapportera tillbaka via telefon eftersom de inte har internet där Veronica är nu, förmedla kontakter. Idag fick jag också kontakt med en chilensk vän i Australien via Facebook och kunde meddela att han bästa kompis familj var ok.
Jag uppskattar dock CNN som hela tiden i sändning gav länktips och annat hur man kunde söka på internet och hur man kunde meddela sig med omvärlden. Aftonbladet var snabba med att få igång sändningar direkt från Chile för att inte tala om Ustream som har alla nyhetskanaler.
Sociala medier är underskattat bland makthavare och politiker. Även media verkar inte riktigt fullt förstå den psykologiska och mentala kraften som finns i att ha direkt information. Det ger människor makt och mer trygghet trots det stora informationsflödet. Det är i en kris mycket viktigt och det visade sig nu.
Jag är visserligen trött nu men jag har lärt mig väldigt mycket de senaste dagarna. Tack vare både traditionella och sociala medier kan jag känna mig trygg eftersom jag vet att min kära fru och minsta son är i säkerhet och kan hjälpa till att vidarebefordra goda nyheter. Det är något nytt och fantastiskt.
Jag håller på att lägga om en mängd aggregerade flöden. Diskussionen om att aggregera sin blogg till andra plattformar är ständigt närvarande. Hittills har jag utnyttjat Friendfeed som en sorts ”aggregeringshub” men efter hand har det känts som en onödig omväg.
Friendfeed blir mindre och mindre intressant efter att just Facebook köpt upp tjänsten. Det kommer bättre och bättre plugins för att aggregera WordPress direkt till Twitter så det blir till slut mest en ekokammare att aggregera bloggar via Friendfeed. Anledningen nu är också att mina Kortbloggat löpt amok på grund av ett fel mellan WordPress 2.9.1 och den plugin jag använder – vilket direkt visat på problemen med FF-kopplingen.
Ska man aggregera?
Jag tycker det. Många gånger är det ändå så att ens followers på Twitter inte är precis samma personer som är ens Vänner på Facebook, och alla läser inte ens blogg (fr a så är ju användandet av RSS-läsare oerhört litet och många väljer att utnyttja sina andra flöden som prenumerationer). Självklart blir det ibland eko-varning – men jag brukar tänka att det faktiskt inte är ett så stort problem för mig som valt att följa en person på flera ställen.
Det kommer säkert krävas en del skruvande framöver för att få allt att fungera och jag kommer – när jag är nöjd att göra en postning med ett flödesschema över hur jag valt att aggregera och distribuera min närvaro på sociala webben.
Uppdatering: Tänkte faktiskt inte på det förrän efteråt men det här är en intressant diskussion som Lennart H tog upp och som Dr Spinn besvarade i ett maratonlångt inlägg.
Jag har testat Google Buzz. Jag tror inte att det kommer ta speciellt mycket marknadsandelar av vare sig Twitter eller Facebook. Jag menar att det är ännu ett Friendfeed men instängt i ett mailgränssnitt som i sig själv håller på att sakta men säkert bli obsolet och divergerat.
Googles nya tjänst Google Buzz lanserades förra veckan och det blev rätt mycket “buzz” om den. I vissa kretsar av sociala medie-tyckare, early adopters och Googlefan(atic)s. Självklart var det en helt ok lansering – även om det onekligen än en gång känns som en betaversion som Google lanserar i stil med Googlewave och andra tjänster som sedan sällan blir något mer än en god beta.
Många blev till sig i trasorna – Jason Calcanis valde att hylla tjänsten bara efter att ha använt den några minuter – menade att Google nu snott halva Facebooks värde. Andra menade att han var galnare än vanligt. Och det är onekligen ett antal punkter där han inte bara säger emot sig själv utan där man kan ifrågasätta hans omdöme. Jyri Engström, som startade det av många älskade Jaiku och sålde det till Google, och som sedan valde att sluta på Google, ser likheter med hans gamla tjänst men ger också ett antal förbättringsförslag. För en del av kritiken är just att Buzz inte känns färdig. Buzz fungerar visserligen mycket bra som webapp och när det gäller geo-taggningen men det är knappast någon USP.
Jag tror att vi mer och mer kommer att se att när det gäller vanliga användare så tröttnar man på att Google lanserar tjänster “skarpt” som andra skulle se som tidiga betaversioner. Release early and release often fungerar för start-ups och företag som lirar i en liga av passionerade men ännu inte speciellt vinstdrivande företag. Google har varit där och de har lyckats att länge hålla sig som ett lovemark och med känslan av att vara David mot det stora Goliat. Idag är det ingen som tror på det. Google är ett företag som snarare bygger sitt eget imperium och Michael Zachrisson slår huvudet på spiken. Den senaste tiden har Google onekligen haft motlut och att släppa Buzz hjälper dem knappast. Redan i somras påpekade Anil Dash detta.
En oerhört skarpkritik, till och med en FTC-anmälan, har varit att Google väljer att helt enkelt koppla ihop dina privata mailadresser och kontakter med Buzz och visa upp det för alla. Till och med Googlepositiva höjer ögonbrynen. Axel Andén påpekar att det är rent av en livsfarlig situation och en fara för källskyddet när det gäller journalister.
Användarmässigt är det invecklat – exempelvis finns inte något sätt att enkelt hitta andra buzz-användare utanför sin kontaktlista. Integritetskritiken tog Google till sig relativt snabbt men själva tjänsten har inte tweakats att öppna upp mer separerat från ens mail även om det finns tankar på att erbjuda tjänsten separerat från mailtjänsten.
För det är just kopplingen till mailen som jag tror i längden är problemet. Till skillnad mot andra som ser det som en USP så tror jag helt enkelt att man gör ett misstag utifrån hur användandet av mail förändras. Generellt är e-post fortfarande det vanligaste användningsområdet när det gäller Internet. Men statistik visar stora skillnader mellan digitala immigranter och digitalt infödda. De senare använder inte mail (det här är ett intressant exempel). Nordicoms undersökning visar på stora skillnader:
Frågan är då: kommer Google Buzz driva digitalt infödda till eposten (och då Gmail) eller kommer tjänsten endast vara relevant för de digitala immigranter som ser e-posten som en självklar tjänst? En parameter att ta med i beräkningen är insikten om att personer som är vana och där sociala medier är en självklarhet, det som jag och Brit Stakston väljer att kalla digitalt vana med digitala värderingar, styrs mycket mer av var de sociala strömmarna finns: Buzz måste helt enkelt konvertera stora delar av deras sociala nätverk för att lyfta. Incitamentet att förflytta sig ligger i var mitt sociala nätverk är – inte om en tjänst är tekniskt överlägsen, mer hypad eller ”kommer vara grejen i framtiden”.
Jag tror också att man måste se vad som sker när det gäller hur man väljer att använda olika format: e-post blir mer och mer relaterad till arbete och skola, medan man väljer att använda andra plattformar för sitt mer privata sociala liv – och få kommer att vilja använda samma tjänst för de båda. Jag tror säkert att vi kommer att söka att koppla ihop vår närvaro på olika plattformar – men att det blir någonstans som faktiskt ger oss hjälp att separera det privata och arbetet. Eller att hantera det utifrån att nivellera det på ett bättre sätt.
Vidare: arbetet kommer att förändras, redan idag skapas sociala nätverk och interna tjänster för företag som bygger på såväl sociala nätverk (Salesforce, Socialtext, Ning…) som mikrobloggande (Yammer, och därmed blir e-posten mindre och mindre konversativ och mer och mer endast en informationsbärare.
Slutligen – first mover-advantage. Det bygger inte bara på att du är först men att du är först och gör det bäst. Google Buzz har ingen unik funktion egentligen. Det är en mashup av idéer från exempelvis Jaiku (den linjära diskussionen och det mobila tänkandet), från communityvärlden, från Friendfeed (lifestreaming – egentligen allt), från Facebook osv. Visst kan de göra det bäst: de bevisade det genom att faktiskt inte vara först på sök men att göra just det allra bäst. Men det argumentet faller om ovan nämnda invändningar är valida.
Jag tror helt enkelt inte att Buzz blir Googles sätt att äga sociala medier. De har gjort ungefär samma misstag som Friendfeed: de har skapat en tjänst som letar efter sitt behov att lösa. Jag är inte i ljuset av utvecklingen av såväl Facebook som av Twitter inte säker på att det behovet ens finns. Längre.
Frågan är om inte Google snart borde fundera om de verkligen ska försöka att bli störst även där?
Uppdatering: Diskussionen i kommentarerna har handlat om antal användare kontra frekvens. En undersökning i USA visar på en ökad frekvens av mailanvändande för de som använder sociala nätverk. Analysen av det handlar om att man kollar eftersom sociala nätverken ofta använder mail för notifieringar mm. Följaktligen är frågan om man då har incitament att gå över till Buzz, om man väljer att nyttja mail för att notifieras av de redan befintliga nätverk man är medlem i. Så jag menar att min tes kvarstår.
Jag har överlevt ännu en melodifestivaluttagning. Den här gången än en gång med hjälp av twitterfeeden: i år mer ordnad med #mel2010 (förra året föreslog jag #melfest och det kördes genom hela omgången). Den här gången hade SVT förklarat att de minsann skulle koppla på Twitter på sändningen. Via en Text-TV-overlay. Kul!
Det visade sig dock att det hela handlade om att Ebba von Sydow (@ebbavonsydow) och Annika Lantz (@annika_lantz) twitterkommenterade i ensamt majestät. Skillnaden mot de kommentatorer som används i stora finalen var att det här var textbaserat och du behövde gå in på Text-TV och knappa in rätt sida. Edit: Jag gillar Ebba von Sydow och tycker att hon förstår vad sociala medier handlar om mer än många andra och uppskattar att hon försökte att plocka in andra tweets.
Jag hoppas han har rätt när han säger att det säkert är många som hittar till Twitter – men jag håller med Jardenberg (@jocke): att välja två kändisars twittrande gör knappast att folk blir jättenyfikna.
Att välja Annika Lantz, som använder Twitter som en megafon är oerhört irriterande. Hon är ignorant och har uppenbarligen inte någon större lust att förstå konversationslogiken i Twitter. Ebba är bättre men i det här läget blir hon fortfarande bara en kommentator till det som sker.
Jag tycker det hela är nästan faran nog kontraproduktivt:
Det handlar om att helt enkelt utnyttja Twitters buzz för att enkelt skapa ännu ett envägskommentarsfält. Skillnaden mellan att hört dem kommentera direkt och att läsa vad de skriver är inte speciellt stor.
Av de cirka 4000 tweets som #mel2010 genererat (räknat via hashtweeps vid 23..30* med 408 tweets avdragna för retweets och tidigare tweets) var det 48 st som Text-TV-tittarna fick se. Cirka 1.2 % alltså. Wow.
Att välja att försöka att göra Twitter mainstream genom att släppa upp det i ett nöjesprogram är att inte ta Twitters möjligheter på allvar. Gör det här testet i samband med #partiledaredebatt eller varför inte #agenda. Då blir meningen med crowd-commenting klar och koncis.
Alla som nu hurrar för det här lilla gör sociala medier till underdogs. Det här är för lite och för kontrollerat. Det här är inte positivt någonstans. Jag har själv varit den som letat efter tecken genom åren att gammelmedia ska se oss bloggare som seriösa – men det räcker nu.
Sociala medier är en de facto-kraft. Dags att vi slutar att jubla över brödsmulor och förklara att vi vill sitta vid samma bord som alla andra och vara en del av de tre medieslag som finns: reklam, traditionella medier och sociala medier. Alla kommer att tjäna på synergierna det skulle ge.
Så med risk för att jag tillsammans med Elias B blir sedd som en av de sura gubbarna på Mupplogen så tycker jag att det här är en rejäl #fail. Och hoppas att SVT lyssnar på kritiken.
Ett intressant faktum vore att fundera över hur många som mig och andra där Text-TV inte fungerar speciellt bra på grund av att vi sitter på bredband och IP-TV.
Jag förstår inte varför man då ens ska bry sig om att använda Twitter. Och det hela känns riktigt konstigt tänkt.
* Lite intressanta saker: 308 st twittrare skrev 3 tweets var medan 114 st skrev 6 st. @hammarstrand vann över mig med 58 tweets mot 55…
När det gäller tidpunkten för det hela så är det klart en sorts eruption under själva sändningen (diagram från Trendistic):
Ett briljant exempel på när kundtjänst via sociala medier vågar lite mer.
Jag har åkt mycket tåg senaste veckorna. Konstanta förseningar oerhört irriterande men jag har ändå tagit det med jämnmod och twittrat om mitt #pendlarliv. Idag var tåget i tid. Jag skrev det:
och svaret är helt klart skönt från ett företag som annars lätt varit lite svårt att få tag på:
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg, ägare till Strandh DigitalPR och planner på JMW
Jag kan hjälpa dig med strategi, föreläsningar och implementering av sociala medier i din marknadsmix. Jag har lång erfarenhet av såväl varumärkesstrategi, mediestrategiskt arbete respektive att konceptualisera idéer. Jag jobbar gränsöverskridande mellan reklam, PR och andra specialiteter med inriktning på att skapa relevant, kreativ och effektiv marknadskommunikation.
