Unsgaards statusuppdatering visar behovet av personlig sociala mediestrategi

Facebookuppdateringen där Reinfeldts presstalesman Edvard Unsgaards berättar om sitt städbolags goda service efter ett mishap i hans trapp, som Martin Gelin – journalist på SVD, lyfter fram har fått rejält mycket uppmärksamhet. Personligen vad gäller sakfrågan tycker jag det är ganska fånigt och även om jag kan tillstå att det var ett rätt dåligt skrivet uttalande så handlar det om att lägga en oerhört märklig tolkning i uttalandet men faktum kvarstår: det har blivit en ”grej” och Fredrik Reinfeldt och moderaterna kommer att påverkas.

Det som är intressant är det faktum att Unsgaard trampade i klaveret genom att inte tänka på vad han skrev på sin Facebook – något som han inte är den förste att göra, och definitivt inte den sista. Det som händelsen sätter ljuset på är hur offentliga personer måste fundera över sin strategi både när det gäller sociala medier: vilka man väljer att vara ”vän” med och vad man då skriver i sin uppdateringar. Något som inte är helt enkelt eftersom de flesta av oss tänker exempelvis Facebook som en ganska privat sfär, trots att man har släppt in personer som man inte känt på länge eller personer som har till sin uppgift att granska dig som offentlig person.

Unsgaard har 798 vänner på Facebook. En snabb titt bland dem visar att han har en mängd journalister liksom personer som politiskt inte står honom så nära. En av hans vänner på Facebook är exempelvis Niklas Svensson som driver Politikerbloggen och som aldrig duckar för att koka soppa på en spik oavsett hur liten. Liksom en mängd andra journalister och opinionsbildare vars agenda kan vinna på en sån här diskussion.

Felet Unsgaard gjorde var att han glömde bort att hans Facebook-vänner inte bara består av hans vänner som gissningsvis på många sätt kan tänkas förstå hans uttalande utan också av personer som gärna vrider saker några extra varv eller ser möjligheten att tjäna politiska poänger på att dra en sån här sak till att handla om Unsgaards partis värderingar.

Ska politiker då helt undvika att finnas med på sociala mediearenan? Nej. Som min kollega Brit Stakston i flera postningar pekat på så handlar det om att använda sociala medier på ett smart sätt. Ronnestam har valt att ge några råd på vägen. Tanken att ”hålla sig undan” från sociala medier är idag på väg att vara samma sak som att säga att man inte ska prata i telefon, att man inte ska uttala sig på torgmötet på stan eller egentligen finnas i någon sorts kommunikativ verklighet. Problemet är snarare att många politiker väljer bort sociala medier i en alltför hög grad. Sociala medier är en möjlighet att bygga sin egen plattform utan att vara avhängig av journalisters välvilja och tolkningsföreträde - liksom att sociala medier är på väg att bli fullständigt nödvändigt i modern kommunikation.

Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.

Hur ska man göra då? Förutom att faktiskt sätta sig ner och tänka igenom vad man vill, vem man vill prata med också se att de olika rollerna inte alltid kan finnas i samma kanal. När det gäller Facebook kan det handla om att välja mellan att vara vän med många och därmed utnyttja statusuppdateringar mm till sin politiska fördel, eller välja att ha det som sin privata plattform och då noggrant välja ut vilka som får tillgång till statusuppdateringar. Eller se till att hela tiden välja precis vilka som ska se varje enskild statusuppdatering (jag har skrivit om Facebooks personliga inställningar här).

När det gäller Twitter handlar det om att hela tiden inse att det är ett öppet nätverk – vem som helst kan få tillgång till dina uppdateringar om du inte väljer att skydda dem – vilket i sin tur är kontraproduktivt utifrån att utnyttja Twitter för sin politiska gärning. För bloggandet gäller att inse att det är offentligt och framförallt sökbart.

Sociala medier håller på att växa upp.

Det innebär att det gamla och det nya möts.

Det kräver balans och eftertanke – kanske är det inte så att vi kan bli ”vänner” men däremot bekanta.

Det handlar om att vara lika socialt smart som när du möter någon öga mot öga.

Det finns ingen off the record men det finns möjligheter att vara en trevlig person.

Uppdatering: Martin Gelin som drog igång hela frågan skriver om det på Expressen Debatt och jag håller med honom om att Unsgaard verkligen borde tänkt en extra gång. Försöken att hantera krisen var också minst sagt dåliga. Dock är problemet även med Gelins artikel att han, som Mary XJ påpekar, missuppfattar hur Twitter kan fungera. Genom att han gör det så måste man inse att många andra gör det – vilket ställer större krav på offentliga personer att försöka få ordning på sina uttalanden.

Martin Gelin skriver själv på USA-bloggen om ”Unsgaardgate” och det är, trots att jag fortfarande inte tycker att det skrivna är nödvändigtvis fel, bra eftersom han verkligen påpekar behovet av att politiker och tjänstemän inom företag och organisationer måste få vara personliga. Frågan är ju då – kan man som journalist (och politiskt parti/intresseorganisation) också då ge större svängrum innan man slår ner på någon som inkompetent?

First we take…

Jag skriver mer “politiskt” om det på min privata blogg men jag inser att det nu är dags för nästa stora förändring som sociala medier triggar och en revolution som konversationen driver på.

För när traditionella medier mer och mer blivit tvingade att acceptera och även adoptera sociala medielogiken – under stor vånda och med kicking and screaming så är det nu dags för nästa stora omvälvning.

Sedan FRA-frågan kom upp framförallt bland bloggarna och den sk bloggbävningen skedde har politikerna inom den traditionella partifåran försökt att adaptera sig till sociala medier: många med insikten att det är en plattform som kan ge mycket mer effekt och mycket mer möjligheter. Men samtidigt har media försökt att detronisera möjligheten och likaså många politiker som sett det som en underordnad extrakanal.

De missade att det är precis samma sak som för medierna: det är en ny politik som skapas med hjälp av de plattformar som sociala medier skapar: ett gräsrotsengagemang och ett mikroengagemang som slår sönder den strukturella logik som traditionell partipolitik byggt upp genom åren.

Sociala medier ger varje individ en röst, en plattform att uttrycka sina åsikter. Politiker inom de gamla strukturerna tror fortfarande att det är en nivellerad form av demokrati: att den gamla strukturen att partibundna politiker skapade sina kontakter med traditionella medier och på så sätt fick man ut sitt budskap. Sociala medier blir ett komplement.

Det håller på att förändras, precis som att traditionella medier fått inse att sociala medier har förändrat deras verklighet. Den Nya Politiken drivs av individer, socialt nätverkande och som använder de nya digitala plattformarna som demokratiska instrument för att operera bort det gamla sättet att tänka politik.

En del anser att jag och andra ger sociala medier för stor credd men det man då inte förstår är den styrka och drive som det faktiskt ger att varje enskild individ har möjlighet att själv bli publicist, att inte behöva försöka att få in sitt budskap i den trånga dörren hos traditionella medier.

Det är en demokratisk revolution. Det intressanta är att det är demokratins förespråkare inom gammelpolitiken som tycker mest illa om det.

Politiker borde blogga mer och lyssna mindre på DN

När vi träffat politiker för att prata sociala medier har vi påpekat att sociala medier är som torgmöten – men på digital kullersten. Det är en viktig fråga.

DN har valt att göra en ”undersökning” av politikerbloggar. Problemet är att själva metodiken är väl udda. De har helt enkelt tittat på antal kommentarer och utifrån det dragit en slutsats om att ingen är intresserade av politikernas bloggar. Metodiken suger på flera sätt:

• för att mäta ROE (return of engagement) krävs fler nyckeltal än antal kommentarer – det handlar om att balansera antal besök med antal kommentarer med antal inlänkar mm.
• kommentarer beror på hur kommunikativ politikern väljer att vara – det är ett antal politiker som väljer att köra sin blogg som megafon med avstängda kommentarer.
• man har medvetet struntat i att titta på Bodström, Bildt och andra stora politikerbloggar eftersom de inte nämns.
• problemet är också att många bloggar ligger på svårhanterade interna system och har ibland krav på inloggning för att kommentera.
• sociala medier är fortfarande i dagisåldern i Sverige. Det får gå något år innan man kan säga att det är ”ett fiasko”.

Diskussionen om bloggande politiker har skett förut – bland annat i samband med att Årets Politiska blogg respektive Stora Bloggpriset utsågs och då det skedde en lång och hård debatt om s-bloggares inställning.

Utifrån kullerstenmetaforen kan man fundera: hur många kommentarer och diskussioner förs när politikerna faktiskt är ute på gatan och pratar? Är det någon som räknat det?

Eller hur mycket värde finns det idag i en DN Debatt-sida? Ett kort inslag i Rapport? Varför ska politiker fortsätta att tolkas och hållas inom ramar av politiska reportrar? Det är något Jonsson påpekar som landstingspolitiker:

För min del är bloggandet ytterligareen möjlighet att kommunicera och nå ut. Jag når de bästa dagarna över 100 människor i dagsläget, det är långt fler än vad jag som landstingspolitiker någonsin har haft möjlighet att nå regelbundet tidigare. Därför med många ganska små ringar kan politiken från olika håll nå fler, ofiltrerat från tidningarnas ledarsidor och nyhetssidor – dessutom!

Självklart vore det mycket bättre om alla politiker hade kommentarer men det som DN glömmer bort är att engagemang och diskussion inte kommer av sig själv. Det kräver eget engagemang. Och ett personligt tilltal. Precis som Sigge Eklund kommenterar i SVD-artikeln.

Några enkla råd som jag och Brit Stakston alltid ger när det gäller bloggande:

• var personliga och skriv om det som intresserar dig själv – balansera hela tiden utifrån den person du faktiskt är. Ingen gillar en tråkmåns eller någon som aldrig berättar något personligt.
• skriv öppet och bjud in till kommentarer genom att vara aktiv i det egna kommentarsfältet, genom att de facto avsluta med att fråga ”vad tycker du?” för att bjuda in till eget tyckande
• länka ut till andra – såväl artiklar som andra bloggare – var en del av bloggosfären precis som man är en del av politikersfären
• kommentera på andra bloggar – fr a de som diskuterar det som du skrivit men också andra som diskuterar de frågor som du är intresserad av
• lägg upp länkar till egna bloggen i egna Facebook-kontot och låt det bli en ytterligare plattform för konversation bland de som följer dig
• aggregera till Twitter och Bloggy för att skapa ett större avtryck och större möjlighet till kommentarer både på Twitter/Bloggy men också på bloggen. Spenatmamman ger ett exempel på hur diskussionen kan ske på ett annat ställe än bloggen men ha bloggen som utgångspunkt.

Åsa Mitt-i-världen har gjort en post som borde fungera som en sorts lathund för politiker som vill öka närvaron.

DN tar upp Johan Linander som lägger ner tid på att prata och konversera på nätet. Det handlar inte om att alltid uppdatera men att inte heller pusha ut sin åsikt utan att öppna upp för debatten. Linander vågar också vara personlig, och vara transparent med såväl hur han ser på kommentarer precis som med annat.

Det visar också att en egen plattform är värdefull. Att fastna i ”brandade” plattformar som s-info tenderar att läsare endast är de med samma åsikter.

DN har helt enkelt gjort ett riktigt dåligt jobb. För fr a så måste de då se på sig själva – om Michael Nu påpekar:

Med samma resonemang så saknar alla DN-läsare som inte kommenterar papperstidningen eller webbplatsen alltså intresse för det som står i DN. När jag bläddrar i dagens DN begränsar sig läsarintresset till tre insändare och några nekrologer.

Fredrik Federley menar att DN är ute och cyklar:

Sedan jag kom in i riksdagen har jag skickat ett eller tva pressmeddelanden.
All annan kommunikation har i princip gatt via min blogg. Det kan handla om media smo tar direkta citat, det kan handla om andra som skriver artikel o refererar till bloggen eller debattmöjligheter som öppnas tack vare bloggen.

Tyvärr kommer den här artikeln göra det svårare för Ulrika Ingemarsdotter och andra personer inom de politiska partierna som försöker att inspirera och lära sina partiers politiker att använda sociala media. Något som lätt man kan fundera om det är DNs mening med artikeln. Som i sig är så ihålig och dålig att SVT uppenbarligen struntar i att göra något på det.

Det som DN har svårt att förstå är helt enkelt att något har hänt. När gamle bloggavogisten Rolf van den Brink själv skriver i sin blogg:

Skulle 100 trashkommentarer innebära en mer framgångsrik blogg än en högkvalificerad? Är 100 000 ströläsare bättre än 100 som ligger rakt i målgruppen?

och han fortsätter att ge goda råd runt att låta bloggen för politiker vara en testarena och träningscamp för argumentation och lyssnande.

Tyvärr visar Anne-Marie Ekström på ett gammalt sätt att se på hur kommunikation mellan politiker och väljare bör ske. Hon tycker kommentarer är rätt ointressanta för det är antalet läsare som är viktigt:

Det är väl hur många som läser bloggen som är det väsentliga. Så ser jag det i alla fall. Att få ut sitt budskap till så många som möjligt.

Hon påpekar att många kommentarer är tråkiga och inte håller med – och självklart är det inte roligt att alltid höra hur fel man har men att se till att inte släppa igenom kommentarer som bryter mot lagen respektive att genom sitt eget engagemang i kommentarerna visa vad som är ok och vad som inte är det öppnar upp för kommenterande från personer som är intresserade av dialog istället för kommentatorer som själva mest skriker med dövörat påslaget. Cecilia Sofia Arkelsten är krass och visar på det som vi säger till politiska bloggare: det är ni som äger er egen blogg och bestämmer över den:

Inget hindrar honom att skriva men varför ska han skriva här? Jag sysslar med politik. Inte terapi.

En bra analys har Mary X gjort. Läs den. Good Old påpekar att nya medier inte är gamla – och bör konsumeras på ett nytt sätt istället för på ett gammalt. Mycket bra – lite som jag brukar påpeka om Twitter: det är ett coctailparty där man går in i en konversation precis där konversationen pågår utan att behöva få en brief eller hålla koll på vad som sagts, och vad som kommer att sägas. Det som är intressant kommer att komma fram.

Brit Stakston har kommenterat det och anlägger en positiv syn – att DN faktiskt tar upp det hela. Det är onekligen illa med insikten på den tidningen om vi måste se en usel artikel som bygger på ett felaktigt sätt att verifiera en hypotes. Men själva frågan är viktig för politikerna att tänka på: hur mäter de sin framgång? I grunden så visar det här kanske att det verkligen är dags att hitta ett bra sätt att mäta ROA, ROE och fr a ROI. Tur att vi håller på med det då :)