När barnen vill ha kontakt gäller ny Messenger

På väg mot en intensiv vecka. Precis som det ska vara. Igårkväll när jag berättade för barnen att jag skulle vara borta hela veckan så var det inte telefonen som var det viktiga utan åttaåringen ansåg att det var dags för henne att få ett eget MSN Messenger-konto för att kunna prata med mig. De är sannerligen digitalt infödda mina barn, där mobiltelefonen, datorn och iPod touch är självklara delar i deras liv.
Senaste tiden har det också visat sig att tioåringens kompisar skaffat sig Facebook och en del har börjat att använda Bilddagboken. Det förstnämnda på grund av de sociala spelen, det sista eftersom de alla använder sina kameror för att dokumentera sitt liv. Jag kommer att skriva en längre analys om detta framöver men min slutsats är att det knappast är produktivt att förbjuda utan mycket viktigt att lära sig själv hur plattformarna fungerar, ta en lång diskussion om såväl faktiska faror som moraliska aspekter på att interagera med andra över nätet – och sedan ge barn möjligheten att faktiskt ta det ansvar de kan ta. I grunden handlar det om att känna sina barns möjligheter och begränsningar: kan de ta ansvar för sina relationer i det analoga livet så kan de göra det online.

Adlén gör en Uusmann (re:pub)

Jag har läst Göran Adléns nyhetsbrev som kommer ut som pdf då och då. Han bloggar inte, han ogillar ganska mycket av det digitala förstår man när man läser hans spaning runt utvecklingen hos unga och de digitala medierna. Hans slutsats är att de unga vill mötas i “den verkliga världen” och vara “yeslifers” istället för “nolifers”:

Nolifer är en riktig tönt som inte har något eget liv utan sitter vid datorn hela tiden och läser bloggar, spelar dataspel och umgås med polare på MSN och Facebook. En yeslifer är däremot cool. Han eller hon har pojkvän eller flickvän, är ute och festar och träffar sina kompisar real life, dvs att helt enkelt kunna möta äkta vänner i riktiga livet.

Den analys Adlén då gör är att den digitala arenan kommer att bli mindre viktig. Det han glömmer är att förstå hur digital natives fungerar och att det handlar om digitala värderingar som han försöker att analysera utifrån analoga värderingar. Den som hans barn pratar om är inte en digital native med digitala värderingar utan snarare en person vars digitala närvaro bygger på att inte klara av att hantera relationer. För en digital native och även många av de digitala immigrants som har digitala värderingar så är relationer grunden – kanalerna är ointressanta. Du umgås med dina vänner på de plattformar som finns givna; MSN, korvkiosken, skolan, Bilddagboken, Facebook, fritidsgården. Geografin är egal, virtuell eller verklig är bara byte av kanaler.

Det Adlén också glömmer är att hans son kan vara en digital native med analoga värderingar – vars behov av personer i sin direkta geografiska närhet helt enkelt också kräver av honom att han hittar minsta gemensamma nämnaren med dessa. Det är inget fel – det är inget som är konstigt; men det innebär inte att det digitala sociala livet kommer att försvinna.

För jag blir lite förvånad att en av Sveriges mest kända trendanalytiker försöker att påskina att det finns bara en enda generell trend åt gången. Genom att medialandskapet och relationsmöjligheterna idag är disruptiva och komplexa sker också trendutveckling på många olika sätt – och det pågår alltid ett stort antal parallella trender liksom att många trender är synkronicerade med varandra. Det handlar om att varje individ är just en individ som väljer att delta i nätverk snarare än att bli en bit av ett kollektiv.

Så jag är övertygad om att Adlén (och hans son) faktiskt har fel. Eller snarare – de är fast i ett analogt analyssätt.

Läs också Katarina Graffmans gästblogg hos Daytona.