Facebookuppdateringen där Reinfeldts presstalesman Edvard Unsgaards berättar om sitt städbolags goda service efter ett mishap i hans trapp, som Martin Gelin – journalist på SVD, lyfter fram har fåttrejältmycketuppmärksamhet. Personligen vad gäller sakfrågan tycker jag det är ganska fånigt och även om jag kan tillstå att det var ett rätt dåligt skrivet uttalande så handlar det om att lägga en oerhört märklig tolkning i uttalandet men faktum kvarstår: det har blivit en ”grej” och Fredrik Reinfeldt och moderaterna kommer att påverkas.
Det som är intressant är det faktum att Unsgaard trampade i klaveret genom att inte tänka på vad han skrev på sin Facebook – något som han inte är den förste att göra, och definitivt inte den sista. Det som händelsen sätter ljuset på är hur offentliga personer måste fundera över sin strategi både när det gäller sociala medier: vilka man väljer att vara ”vän” med och vad man då skriver i sin uppdateringar. Något som inte är helt enkelt eftersom de flesta av oss tänker exempelvis Facebook som en ganska privat sfär, trots att man har släppt in personer som man inte känt på länge eller personer som har till sin uppgift att granska dig som offentlig person.
Unsgaard har 798 vänner på Facebook. En snabb titt bland dem visar att han har en mängd journalister liksom personer som politiskt inte står honom så nära. En av hans vänner på Facebook är exempelvis Niklas Svensson som driver Politikerbloggen och som aldrig duckar för att koka soppa på en spik oavsett hur liten. Liksom en mängd andra journalister och opinionsbildare vars agenda kan vinna på en sån här diskussion.
Felet Unsgaard gjorde var att han glömde bort att hans Facebook-vänner inte bara består av hans vänner som gissningsvis på många sätt kan tänkas förstå hans uttalande utan också av personer som gärna vrider saker några extra varv eller ser möjligheten att tjäna politiska poänger på att dra en sån här sak till att handla om Unsgaards partis värderingar.
Ska politiker då helt undvika att finnas med på sociala mediearenan? Nej. Som min kollega Brit Stakston i flerapostningar pekat på så handlar det om att använda sociala medier på ett smart sätt. Ronnestam har valt att ge några råd på vägen. Tanken att ”hålla sig undan” från sociala medier är idag på väg att vara samma sak som att säga att man inte ska prata i telefon, att man inte ska uttala sig på torgmötet på stan eller egentligen finnas i någon sorts kommunikativ verklighet. Problemet är snarare att många politiker väljer bort sociala medier i en alltför hög grad. Sociala medier är en möjlighet att bygga sin egen plattform utan att vara avhängig av journalisters välvilja och tolkningsföreträde - liksom att sociala medier är på väg att bli fullständigt nödvändigt i modern kommunikation.
Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.
Hur ska man göra då? Förutom att faktiskt sätta sig ner och tänka igenom vad man vill, vem man vill prata med också se att de olika rollerna inte alltid kan finnas i samma kanal. När det gäller Facebook kan det handla om att välja mellan att vara vän med många och därmed utnyttja statusuppdateringar mm till sin politiska fördel, eller välja att ha det som sin privata plattform och då noggrant välja ut vilka som får tillgång till statusuppdateringar. Eller se till att hela tiden välja precis vilka som ska se varje enskild statusuppdatering (jag har skrivit om Facebooks personliga inställningar här).
När det gäller Twitter handlar det om att hela tiden inse att det är ett öppet nätverk – vem som helst kan få tillgång till dina uppdateringar om du inte väljer att skydda dem – vilket i sin tur är kontraproduktivt utifrån att utnyttja Twitter för sin politiska gärning. För bloggandet gäller att inse att det är offentligt och framförallt sökbart.
Sociala medier håller på att växa upp.
Det innebär att det gamla och det nya möts.
Det kräver balans och eftertanke – kanske är det inte så att vi kan bli ”vänner” men däremot bekanta.
Det handlar om att vara lika socialt smart som när du möter någon öga mot öga.
Det finns ingen off the record men det finns möjligheter att vara en trevlig person.
Uppdatering: Martin Gelin som drog igång hela frågan skriver om det på Expressen Debatt och jag håller med honom om att Unsgaard verkligen borde tänkt en extra gång. Försöken att hantera krisen var också minst sagt dåliga. Dock är problemet även med Gelins artikel att han, som Mary XJ påpekar, missuppfattar hur Twitter kan fungera. Genom att han gör det så måste man inse att många andra gör det – vilket ställer större krav på offentliga personer att försöka få ordning på sina uttalanden.
Martin Gelin skriver själv på USA-bloggen om ”Unsgaardgate” och det är, trots att jag fortfarande inte tycker att det skrivna är nödvändigtvis fel, bra eftersom han verkligen påpekar behovet av att politiker och tjänstemän inom företag och organisationer måste få vara personliga. Frågan är ju då – kan man som journalist (och politiskt parti/intresseorganisation) också då ge större svängrum innan man slår ner på någon som inkompetent?
Förra veckan fyllde Internet 40 år. Själv har jag aktivt använt nätet så gott som varje dag i femton år. Idag är det en självklarhet – när jag idag är sjuk och får frågan “är du uppkopplad” ler jag bara: självklart. För min del är det som luft – har jag inte någon av mina två datorer igång så har jag min mobiltelefon alltid uppkopplad. Flatrate is the shit. Jag älskar också Internet. Ibland blint. Ibland med nästan hat-kärlek.
Det var roliga siffror som dök upp i DN och i SVD häromdagen också: PTS har gjort en undersökning som visar att nästan 99 % av 16-30-åringarna använder Internet dagligen. Att det sedan är lite knivigt att verkligen prata om en sån siffra utan att börja fundera över mätfel är en annan sak. Men vi ser konstant ökande siffror. WII säger att 16-35 åringarnas dagliga användande ligger på 80 % och ökningen har gått fort.
Det är dock lite skrämmande hur användningen uppenbarligen fortfarande beror på socioekonomisk ställning:
Utmärkande för de som använder Internet för offentlig information från myndigheter och kommun är att de har bra utbildning och god inkomst. 75% av de med både hög utbildning och hög inkomst använder Internet för detta, jämfört med 17% av de med låg utbildning och låg inkomst. Inte heller e-legitimationen är vitt spridd utan innehas framför allt av de med god utbildning och inkomst (76%), jämfört med 14% hos de med låg utbildning och inkomst.
Slutligen: inse att det faktiskt en gång i tiden var nytt
Och AMF använder det för att visa hur länge de varit duktiga på att vara bäst på pensioner:
Det är onekligen knappast fånigt att faktiskt lära sig ”det nya” – för det nya kommer att bli det självklara. Nästa postning ska vi ta statistik för sociala medier… Och ja, man kan gå kurs i det.
Mark Comerford startar med att göra en sammanfattning av hur mediabranschen faktiskt ser ut. Allt har blivit förändrat och “sönderslaget” av den digitala utvecklingen.
Paneldeltagarna ser Twitter fr a som nyhetskälla som är filtrerad respektive en källa för att följa händelseförlopp.
Journalister är inte konversatoriska per se. Att behöva direkt stå till svars är inte en vana – att sedan få respons är ett annat sätt än det sätt som man är van vid: att kunna kontrollera materialet och produkten.
Journalister måste gå tillbaka till kärnan till vad det handlar om att vara journalist. Vi identifierar oss lätt för mycket med själva mediet och istället mer med de principer som journalistik.
Det handlar mycket om makt – framförallt att förlora tolkningsmakten och problemet är att få till förändringen i att se på sig själv som journalist respektive hur mediaorganisationen ska förändras.
(tyvärr var jag tvungen att jobba med annat ett tag. Det var en rätt ostrukturerad diskussion – kanske ett tecken på hur nyhetsmedia faktiskt famlar lite i det nya medielandskapet)
Sociala medier handlar inte om att byta ut något utan att addera, skapa konversationsmöjligheter och bygga dialog snarare än att plocka bort alla gamla medier. Problemet är att de gamla medierna inte alltid verkar vilja förstå att de nya medierna, konversationen, kan skapa mervärden. Eller i varje fall verkar inte journalister verkar förstå det.
Det här är ju vad sociala medier verkligen är. Varför skulle människor sluta att se exempelvis Idol bara för att man använder sociala medier? Varför skulle det vara ett egenvärde? Det är ju just det som är realtidswebben: att kunna kommentera, diskutera och bygga en dialog runt det som händer. Inte att sitta i soffan och bli matad med det som händer. Problemet för journalisterna är att de inte längre har “slutförklaringens makt” längre. Och gammelmedia har inte förstått realtiden: att konversationen sker direkt. Själv gjorde jag följande tweet eftersom en person påpekade att det var svårt att följa diskussionerna eftersom han körde sin pvr:
Twitter handlar om att ge användarna möjligheten att kommentera det som händer när det händer. Det bygger på gemenskap, nätverk och att människor vill konversera, kommentera och diskutera det som händer. Att journalisterna blir oroade av det – det är deras problem och onekligen visar det att mindset måste förändras i grunden även hos dem.
Twitter är en nästan-realtids-kanal för konversation och snabb information. Jag brukar jämföra det med ett coctailparty: man kliver in i flödet och lyssnar av, pratar lite och ger sina bitar av information för att sedan gå ur och göra något annat. Det är ett konstant flöde och helt enkelt alldeles fantastiskt som en av de många kanaler vi idag behöver för att hålla oss ajour, skapa relationer med andra och bygga ett varumärke.
Jag tycker självklart precis som Kullin att medierna snart får sluta att haka på allt som är negativt om sociala medier. Däremot är jag ju inte förvånad.
Ett perspektiv – utifrån det faktum att Twitter är en konversationskanal där människor skapar relationer med varandra – är att det som är babbel för en person kan vara viktig information för en annan. Felet medier och en del undersökningar gör är att definiera kvalitet i konversationer – det är knappast meningsfullt.
Följaktligen blir det meningslöst att säga att något på Twitter är babbel och meningslös information eftersom det utgår från en viss tolkningsbild, en mental karta, som inte är generell och för alla gällande. Undersökningen blir då en partsinlaga, en åsikt och varenda försök till objektivitet faller på att själva utgångspunkten är felaktig.
Förutom det så är undersökningen i sig rätt märklig: 2000 random Twittermeddelanden som sätts in i sex stycken kategorier. Det skickas närmare 2 miljoner tweets varje dag – cirka 1350 unika tweets (inte retweets etc.) per minut. Att dra såna växlar på 2000 stycken tweets känns helt enkelt som dålig journalistik och dålig undersökningsmetodologi.
Twitter är inte Svaret, men en del av svaret på hur vi kan bli bättre på att kommunicera det vi vill ha sagt, bygga relationer genom konversation och som marknadsförare skapa en mer sann och ärlig preferens för de varumärken vi vill föra fram.
Johannes Åhman har skrivit en signerad ledarkrönika som är ett upprop för att börja ta betalt för onlinenyheter. Hans grundläggande syn är densamma som ett antal tidningsföretagare har och som grundar sig i ACAP-förslaget om att stänga ute sökmotorer. Dock tar Åhman och Financial Times Lionel Barber ett steg längre och menar att nyheter ska kosta och söker sig tillbaka till en tid där alla tidningar satt bakom sina egna väggar.
Åhman menar att att om alla gör samma sak så kommer det ordna sig:
Skulle nyhetsbranschen agera samordnat eller i alla fall ungefär samtidigt kan dynamiken bli en annan. Alternativen för den nyhetsintresserade surfaren blir då så mycket sämre att betalningsviljan ökar. Skulle många nyhetsföretag agera samtidigt finns också stordriftsfördelar. Priset för betalningssystemen kan pressas, och om många företag använder samma system blir det också lättare för användarna.
Det Åhman missar, eller struntar i, precis som att både Barber och hela ACAP-förlaget, är länkandet – den nya tidens samtal med referenser:
Länkekonomin. Att sätta sina nyheter bakom lås och bom innebär att ingen kommer att länka till dem. Inte bloggar, inte delande på Facebook och liknande sociala nätverk och på Twitter, vars utveckling går mot att vara realtidsnyhetstjänst. Länkandet, re-tweetandet och ständigt pågående diskussioner om nyheter förloras när nyhetsmedierna online sätter sig innanför sina egna väggar.
Google är din hemsida. Att stänga ute Google innebär rent faktiskt en död sida. Självklart kommer en del välja att fortfarande gå direkt till en viss tidningssajt – av gammal vana, i samma logik som när det gäller prenumerationsmedia. Dock förändras den logiken snabbt genom ett ökat användande av onlinetjänster.
Användaren är social. En ny ComScore-undersökning över brittiska onlineanvändare visar att alla åldersgrupper idag använder olika sociala nätverk i mycket hög grad: från de unga där siffrorna visar på närmare 90 % till de äldsta åldersgruppernas 65 procentiga användande. Det innebär att samtalet om aktuella händelser ständigt pågår online – och att människor i ett samtal använder nyhetslänkar, tips och referenser för att öka sin personliga credd, förklara och bevisa sina teser.
Synkroniciteten mellan traditionell journalistik och gräsrotsjournalistik: möjligheterna att öka värdet på innehållet liksom att öka transparensen runt det journalistiska arbetet.
Det som är svårt för traditionella medier att inse är att det inte finns någon enkel väg. Det som Financial Times, ACAP-förespråkare och DNs Åhman försöker att göra är att hitta backväxeln. I det längsta försöker alla alltid att blunda för faktum att det är ett paradigmskifte – och att gamla affärsmodeller inte alltid går att översätta till den nya verkligheten. För det är alldeles för svårt att ta in sådant som Adam L. Penenberg säger i sin essä:
What’s the solution? There isn’t one. We are in the midst of a paradigm shift. The big media companies with huge legacy costs pertaining to gathering, printing and distributing information either will adapt or die. That means getting a lot smaller — and fast.
Så frågan handlar inte om gratis eller inte, det handlar om distribution. Det som ACAP till viss del, och Barber och DN i synnerhet, väljer är att försöka trycka in en gammal affärsmodell: prenumerationen i en ny verklighet. Prenumerationen var självklar och logisk som affärsmodell när nyheterna levererades i en färdig atombaserad förpackning: exemplarförsäljning – eller då utbudet var reglerat och tablåbaserat (marksänd eller kabelsänd TV). I en verklighet där Internet är oöversiktligt, där alla har tillgång till allt och vant sig vid det så är inte prenumerationen eller tablåbestämningen som generell modell möjlig att gå tillbaka till.
Traditionella mediahus håller på att göra precis samma felslut i sin diskurs om framtiden som musik- och filmindustrin gjorde. För de senare innebar det att de nu får strida mot ett vida uppbyggt piratnätverk, sälja ut sin själ till politiker för att få till ACTA, IPred och liknande lösningar för att skydda sina misstag. De är också omkörda av andra företag – de företag som förstått Internet – när det gäller legala alternativ eftersom de valde att satsa på sin traditionella distributionsväg.
Jag menar att tidningshus och mediaföretag måste på ett helt nytt sätt ge sig in i en utveckling av mikrobetalningar som inte stänger ute men som gör det meningsfullt att faktiskt betala för innehåll. Liksom att journalister måste inse att deras arbete inte handlar om själva journalistiken utan om den kvalitet de faktiskt levererar.
Johan Jörgensen from Vox Biblia in one room – and Rick Falkvinge in the main hall. Old gospel and the new gospel. I chose Vox Biblia.
För mig lite speciellt. Dels för att jag kommer ihåg diskussionerna som startade Vox Biblia, dels att jag ju som teolog och fd präst fortfarande har en relation till bibeln. Spännande är också att tänka på hur den utveckling av bibeln som Johan nedan berättar om kan sätta sociala medier och digitala media i ett perspektiv av utveckling. Några intressanta tankar är om sociala medier – trots att det handlar om skriven text faktiskt mer liknar den orala traditionen än den tradition som i princip startade med Gutenberg: det fixerade codexet som inte är öppet för interpretation. För mängden av information som skapas idag liksom länkandet till olika källor innebär att ”sanningen” inte längre är till för några enstaka att kodifiera utan för alla som vill delta. Världsbilden och tron blir crowdsourcad. Det gjorde mig glad att höra att det är lite tänkandet som idag finns bakom Vox Biblia, då jag pratade med Johan efter sessionen. För oavsett vad jag tror idag så är Bibeln en intressant bok. Och kan man med den skapa ett intressant sätt att öka komplexiteten och skapa en bredare möjlighet för var och en att ta ansvar för sin egen tolkning av världen så går det att göra med vilken annan religiös urkund som helst – och världen kommer att bli en bättre plats.
Nedan är mina anteckningar från sessionen
About to hack old text into new media context. (Speciell presentationsstil – ingen powerpoint, använder rummet som tidsaxel).
The long timeline of the bible is told. The big pillars: Oral tradition, Carthage, Jeromes Vulgata, chapters, Gutenberg (it was printed in 180), Luther, the bible on native language, printing presses. If you stack all bibles that is printed it will almost reach to the moon.
A significant product.
The interesting: until the Luther Bible people hear the texts. People are still reading the bible but not go to church.
The media disruption have it’s counterpart in the development of the bibles – until Luther one church – one bible. The Bible isn’t a monolith anymore and the churches are disrupted. The bible totally lack scale – no innovation.
Why don’t people read the bible: time – but that is a perception. Hard to navigate the bible.
The problem Vox Biblia saw was that it is a formatproblem. Chapters and verses is good if you use the same format – but if you don’t now where things is it’s a useless way to navigate.
Is there any other navigation that could make sense using the bible – and updating the contextual way of reading, listening. Putting the bible as audio you although get a bigger navigationproblem.
Through deconstruct the bible we could reconstruct the bible with new navigation way.
The bible is scalable. Push the bible out to the social network – to the users. We are entering the age of metadata. To go out and start to talk about: they building a recommendationsystem. §§
Själv funderar jag just nu på ett antal case för offentlig sektor. Några som har några fler fräscha exempel på hur organisationer, kommuner och liknande använt sociala medier på ett spännande sätt?
Jag som digital evangelist tycker det är jättebra. För i en industri som spenderat det senaste halvåret med att oroa sig för hur de ska rädda papperstidningen, hur affären ska räddas för traditionella medier så är det dock oerhört märkligt att välja att köra ett antal tidningsfria dagar. Man bjuder verkligen in till att få sina prenumeranter att börja läsa tidningen på nätet – och inte nödvändigtvis den tidning man prenumererat på.
Det här visar på två saker:
Distributionen av nyheter på papper är inte bara obsolet när det gäller snabbhet kontra webben utan också beroende av många andra yrkesgrupper än journalister, yrkesgrupper vars arbetstid och avtal får styra utgivningen lika mycket som nyhetsflödet.
Att tidningar inte förstått allvaret i situationen. Om man är intresserad av att rädda papperstidningen måste man inte bara se till att skapa ett större mervärde när det gäller innehållet utan också se till att tidningen kommer till prenumeranterna när de faktiskt vill ha den.
Det verkar inte som om det är intressant för de traditionella dagstidningshusen.
Sociala medier på Aftonbladet.se. Utmaningar, problem och möjligheter.
Aftonbladet sociala medie-redaktion funderar varje morgon “vad blir dagens snackis”? Dels traditionella medier men också i sociala medier som man kollar av. Man gör en rejäl genomgång av alla kanaler.
Aspegren berättar att ungefär 10 % av Aftonbladets personal finns på Twitter och att det är en viktig källa. Han ser det som nödvändigt för att ta pulsen på en mycket nyhetskunnig och trendkänslig publik.
Andreas Aspegren gör ingen skillnad på sig själv som privattwittrare och som journalist på Aftonbladet – försöker vara en person man är.
Berättar om hur man snappar upp det som missats. Mycket menar han skapas utifrån Aftonbladet.se men det är saker som skapar snackisar.
Tar exemplet Cern-acceleratorn där många oroade sig för att jorden skulle gå under. De skapade ett rejält ”paket” – en allsidig bild via många plattformar till en toppnyhet.
“Läsarna” är alltid med i puffarna på landningssidan.
Aspegren visar på när de misslyckas att hitta en snackis – Anjas fortkörning. Snabbt hamnar det i “pilramen”. Jmf med om det vore printversionen – det går inte att ändra.
Faktakollen är läsargenererad. Aspegren ger ett exempel när de råkade ta fel flygplanstyp som bild i en artikel. Snabbt blev de rättade av läsare. Jmf med om det vore en printtidning – då skulle det vara fel hela vägen.
Han ger också ett exempel på hur en intervjuperson kommenterar den artikel hon är med i och diskuterar vidare med andra kommentatorer. Artikeln lever vidare, dialogen pågår.
Tre utmaningar:
1. Yrkesrollen. Jobbet börjar idag vid publiceringen. Hur organisera utifrån det nya medielandskapet?
2. Attityden. Kräver en kulturrevolution. För många tycker sociala medier är något jobbigt. Det krävs en ny attityd och förstå nyttan med läsarinteraktionen. Tillsammans kan läsarna mycket mer än journalisterna.
3. Abuse. Rättshaverister och galningar. Hur bemöter man det? Risk att det tar över. Aftonbladet menar att man jobbar mycket strukturerat med 3.
Resan har bara börjat – verktygen finns, Aftonbladet.se har kommit en bit på vägen. Krävs ett helt ny kultur, attityd och perspektiv.
arbetar med strategier och utbildning inom sociala medier och digitala plattformar. Jobbar med varumärkesstrategi, planning och konceptualisering. Vill du veta mer?
Vill du ha kontakt med mig? niclas@digitalpr.se eller 0706480861 är de mest traditionella sätten att nå mig på.
Senaste kommentar