Äh, det är lite elitistiskt jag vet men när jag igår pratade identitet och Facebook med en journalist från SvD tänkte jag på det faktum att hur det än är så väljer vi våra grupperingar, vi söker oss till olika kontexter som gör verkligheten meningsfull för oss. Och nu är det snart dags för Sweden Social Web Camp. Jag skrev om det tidigare – att det med rätt idé och rätt nätverk går att skapa något stort. Själv hoppas jag att det kan bli lite mindre hajpat men framöver en viktig kontinuerlig träffpunkt som kan fylla en del av tomrummet efter Reboot.
Det som jag funderar över när det gäller elitismen är att det en sån här gång är viktigt att inte tänka ”nu är ju alla jag brukar prata med på nätet här så då behöver jag inte twittra”: om sharing is caring så blir det lika viktigt att blogga, twittra och dela med sig på alla sätt till dem som inte är där: från sessioner och från allt annat. Allt sånt innebär både att kunskapen skickas vidare till många fler och att den som inte kunde komma ändå kan känna viss delaktighet. Kristina Alexandersson har skrivit en bra text om just detta.
Sessionerna som planeras lite här och var i förväg är ändå mycket mer input och delaktiga genom att det handlar om en unconference: det är inte jag som ska föreläsa utan en grupp intresserade som tillsammans diskuteras sig fram till olika svar. Någon ger den första pusselbiten och sedan byggs det tillsammans.
Min inställning när jag åker på SSWC är både att lära men också att leka: sociala medier tenderar ibland att bli väldigt ”viktigt” och seriöst – och självklart är det så: det handlar om relationer, det handlar om att skapa värde genom förtroende och konversation. Men det är inte raketforskning. Jag kommer att delta i någon session tillsammans med Heidi Wold där vi tittar på Facebook och företagande. Sen gör säkert vi JMW-are något kul. Så är det ju orkestern… Genom att våga göra det oväntade, släppa det invanda kan man helt enkelt förstå saker på ett nytt sätt. Jag gillar Brits inställning som beskriver inte bara SSWC utan hur vi nu kommer i ett nytt läge när det handlar om sociala medier: det är tid för att förstå och implementera istället för att evangelisera.
Så – nej, internet är inte på den lilla ön i blekingska skärgården men kanske är bitar av framtidens internetpussel där, och sätts ihop med andra bitar.
Strandh DigitalPR har numera kontor på Palladium Dalarna, den gamla biografen vid Sveatorget i Borlänge. Där sitter jag när jag jobbar hemma i Dalarna. När jag jobbar i Stockholm sitter jag på JMW, Kungsgatan 24. Och alltsomoftast är det snarare så att jag har mitt kontor på tåget. :)
Det här har inneburit att jag inte längre behöver något arbetsrum hemma. Det rummet har härbärgerat all faktalitteratur, studielitteratur mm och minst sagt fått vara orenoverat sedan den övergripande renoveringen vi gjorde när vi flyttade hit 2000. Så nu när jag inte längre behöver rummet valde vi att rensa ut de fem bokhyllor som vi har där.
Bland annat handlade det om att gå igenom mängder av kompendier från våra teologiska utbildningar. Sånt som sparats för ”det är ju bra böcker och kompendier, kan vara bra att ha”. Jag har tidigare haft svårt att slänga böcker och liknande just utifrån ”men tänk om…”
Idag insåg jag att jag inte längre har det. Det är inget konstigare än att jag vet att jag: genom att söka på nätet eller genom att utnyttja mina kontakter på de sociala nätverken kan få tillgång till den information, och mycket mer, som jag nu haft i mängder med mer eller mindre dåliga kopior eller i tryckta skriftsserier.
På samma sätt slängdes den dyrt inköpta cd-samlingen med Nationalencyklopedin. För det kan jag hitta på nätet, enklare snabbare och därmed mer effektivt än att först hitta rätt cd och så vidare.
Självklart sparades en del: vissa packades ner i ett par ”utifall-att”-lådor för vidare arkivering i förrådet, annat fick finnas kvar i hyllorna på grund av deras övergripande och fortfarande aktuella innehåll. Det fick nu plats med den litteratur jag fortfarande väljer att läsa på papper.
Det som hänt bara på några få år är en revolution. Internet är inte längre ett komplement till det tryckta kodex utan blir mer och mer centralpunkten för all kunskap och all information vi behöver. Boken blir komplementet, det kanske fördjupande komplementet till den gigantiska bank av delad information, kommenterad kunskap och interaktiv konversation som nätet kommit att bli.
Det blev en viss diskussion på Twitter om att Filip och Fredrik i TV4 Nyhetsmorgon förklarade att de inte har Facebook – och att programledarna ansåg att det hedrade dem. En del kommentarer på Twitter såg det som ett hot mot sociala medier: flera av oss hamnade tillbaka i ett underdog-perspektiv där vi måste försvara sociala medier.
Det tror jag inte att vi behöver längre. Sociala medier är inte längre något litet uppstickaraktigt. Det är en verklighet som alla måste förhålla sig till. Den som negligerar utvecklingen kommer att förlora på det.
Det är ointressant om Filip och Fredrik är på Facebook. De är inte relevanta. Jag skulle visserligen kunna vara vän med Filip eftersom vi kommer från samma stad och jag har varit barnvakt åt honom. Men det är inte heller relevant.
Facebook är ett socialt nätverk för människor, för kontakt och relationsbyggande – riktiga relationer, reala konversationer och att fylla våra djupt mänskliga behov av att kommunicera med varandra. Idag är det media som förlorar på att alienera sina tittare genom att dissa Facebook. Minst 39 % av svenskarna har ett konto: bland de grupper som är medias målgrupp, fr a Robinson, F&F mfl så ligger det på över 70 %.
Allt idag skaffa sig en bild av verkligheten, att konversera med relevanta personer och även ta reda på saker om varumärken, erbjudanden och tjänster – det behöver man inte Filip och Fredrik till. De har blivit den postmoderna tidens gycklare – i grunden byfånar som fått uppmärksamhet för att de är så dumma att de vågar göra en massa idiotier och visa det för andra.Deras enda funktion är att vara som popcorn – bukfylla för stunden.
Det som den postmoderna tidens gycklare glömt är att en gycklare har ytterligare en funktion: att säga sanningar till konungen som ingen annan vågade säga. Det gör inte Filip och Fredrik och alla andra gycklare inom mediebubblan. De säger ingenting som inte är politiskt korrekt även när det verkar vara det motsatta. Det visade deras tidigare program som blev stoppade – då var de relevanta och vågade skämta genom att säga sanningar om Sverige och svenskarna. Idag kör de "Vem kan slå Filip och Fredrik" – och svaret är: varenda en slår dem i relevans idag.
Därför är det inte ens intressant om de är på Facebook eller inte. De lever inte bland vanliga människor – de lever i media. Det är inte den riktiga Filip Hammar utan seriefiguren Filip Hammar.
Jag har länge sagt att vi kommer att se en backlash mot sociala medier i de traditionella medierna. Nu kommer den. Varför kommer den? För att nu är vanligt folks användande av nätet ett reellt hot mot mediernas makt över vår världsbild. Ta Malou von Sivers och andra som höjer sin ignorans till skyarna (att sedan Alex Schulman är en fåntratt som blockerar personer som kritiserar hans åsikter är en annan sak). Näthatet känns så trött. Så ointressant eftersom det inte handlar om nätet: Internet är en kniv som jag sagt länge. Det är mer intressant att fundera över varför människor är som de är – hat och mobbing är procentuellt vanligare i analoga sammanhang än på nätet. Möjligheten att vara den som sätter sanningar har utarmats och blivit ointressantare eftersom det finns många fler källor, mycket fler möjligheter och allt går fortare.
Makten att tolka världen, att vara den som berättar hur något är har länge varit journalisternas. Det är ett ansvar och ett förtroende som missbrukats å det grövsta genom åren. Det är ett förtroende som man skulle kunna bygga upp – om man insåg vad som hänt. Men det är få som gör det. Istället slår man hellre ner på "folklighet" i sociala medier. Att man inte kan lita på vad som sägs på nätet. Självklart inte – det är ju inte filtrerat av deras egna: Tilde de Paula mfl har inte koderna för de har inte brytt sig om att förstå vad som händer. Man tror att verkligheten finns i den lilla mediebubblan runt Frihamnen, i DN-skrapan, på Gärdet. Med jämna mellanrum tittar man utanför, går ut med en kamera och gör lite "nedslag i verkligheten". Och frågan är: kan man lita på det som sägs i medierna?
Jag skrev igår en postning med statistik om internet. Jag håller på med en postning om sociala mediestatistik. Den senare kommer visa att traditionella medier har en möjlighet – om man väljer att se sociala medier som en relevant och värdefull kanal. Om inte – då kommer det gå fort utför.
Själv gläds jag åt såna här saker. För det visar att jag för flera år sedan hade rätt: sociala medier är något som kommer bli stort, det är den nya konversationen. Revolutionen är redan här och traditionella medier har ett val: arbeta tillsammans med alla sina mottagare och respektera att de nu är innehållsproducenter. Eller tyna bort i ett hörn där färre och färre kommer uppleva er som relevanta.
Så om Filip och Fredrik finns på Facebook är ointressant. Eller om Tilde de Paula finns där. Det borde de göra – som vilka andra som helst. Det går att bestämma vem som man vill ska vara ens vän… Och alla borde lära sig mer om nätet. Framförallt så är sociala medier viktiga för deras tittare. De kommer använda dessa oavsett vad hon tycker. Hon är ointressant för dem om hon inte lär sig konversera.
Det är Tilde som är rädd för nätet. På grund av okunskap och ignorans – och att hon tror att verkligheten är i hennes lilla omkrets.
Uppdatering: För att klargöra min ståndpunkt. Som individer får Filip, Fredrik och Tilde välja bort sociala medier hur mycket de vill. Det är upp till dem. Det är deras förlust eller vinst. Men att göra det till något som är rätt generellt och förklara att nätet är inte trovärdigt som källa generellt innebär att man idiotförklarar en stor del av Sveriges befolkning, man visar upp en okunnighet och en enögdhet som är minst sagt ignorant mot hur verkligheten ser ut.
Förra veckan fyllde Internet 40 år. Själv har jag aktivt använt nätet så gott som varje dag i femton år. Idag är det en självklarhet – när jag idag är sjuk och får frågan “är du uppkopplad” ler jag bara: självklart. För min del är det som luft – har jag inte någon av mina två datorer igång så har jag min mobiltelefon alltid uppkopplad. Flatrate is the shit. Jag älskar också Internet. Ibland blint. Ibland med nästan hat-kärlek.
Det var roliga siffror som dök upp i DN och i SVD häromdagen också: PTS har gjort en undersökning som visar att nästan 99 % av 16-30-åringarna använder Internet dagligen. Att det sedan är lite knivigt att verkligen prata om en sån siffra utan att börja fundera över mätfel är en annan sak. Men vi ser konstant ökande siffror. WII säger att 16-35 åringarnas dagliga användande ligger på 80 % och ökningen har gått fort.
Det är dock lite skrämmande hur användningen uppenbarligen fortfarande beror på socioekonomisk ställning:
Utmärkande för de som använder Internet för offentlig information från myndigheter och kommun är att de har bra utbildning och god inkomst. 75% av de med både hög utbildning och hög inkomst använder Internet för detta, jämfört med 17% av de med låg utbildning och låg inkomst. Inte heller e-legitimationen är vitt spridd utan innehas framför allt av de med god utbildning och inkomst (76%), jämfört med 14% hos de med låg utbildning och inkomst.
Slutligen: inse att det faktiskt en gång i tiden var nytt
Och AMF använder det för att visa hur länge de varit duktiga på att vara bäst på pensioner:
Det är onekligen knappast fånigt att faktiskt lära sig ”det nya” – för det nya kommer att bli det självklara. Nästa postning ska vi ta statistik för sociala medier… Och ja, man kan gå kurs i det.
Jag är ledsen att behöva säga det: ingen pratar om ditt varumärke på nätet.
Få varumärken nämns i Facebookkonversationer, Twittersladder och bloggpostningar.
När det händer beror det på att du klantat dig eller totalt misslyckats med ditt jobb.
Enklast är ju att strunta i det då. Ingen pratar ju om mig och det går ju rätt bra ändå.
Fel.
Det finns två sätt som företag vanligtvis väljer att hantera sin kommunikation:
1. Annonserar. För övrigt är du stum. Tänk de tre aporna: ser inget, hör inget och säger inget. Allt är lugnt – vi har ju en helsida i DN.
2. Reglerar. Bäst att stämma i bäcken. Bara rätt person ska prata om varumärket. Reagera om någon säger något men helst inte offentligt. Stäm dem som kritiserar.
Visst – jag drar det till sin spets. Men det är ett nytt medielandskap. Journalisten sätter inte längre agendan. Annonserna har spelat ut sin roll som säljkanaler. Människor lyssnar på sina kompisar, på dem de har en relation till och hittar kunskap på nätet.
Också om ditt varumärke.
Den som är tyst finns inte. Utan sökträffar dör man.
Proagera istället för att reagera. Visa dig istället för att ducka.
Ge dem något att prata om. Skapa en berättelse som är värd att berättas vidare.
Sociala medier och gerillamarknadsföring handlar om PR. Det är att skapa relationer med din publik. Att ge dem något att prata om. Ditt varumärke.
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg från Strandh.DigitalPR. Konsult för JMW Kommunikation och fan till Miami Guerilla Agency.
Strandh DigitalPR
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg, ägare till Strandh DigitalPR och planner på JMW
Jag kan hjälpa dig med strategi, föreläsningar och implementering av sociala medier i din marknadsmix. Jag har lång erfarenhet av såväl varumärkesstrategi, mediestrategiskt arbete respektive att konceptualisera idéer. Jag jobbar gränsöverskridande mellan reklam, PR och andra specialiteter med inriktning på att skapa relevant, kreativ och effektiv marknadskommunikation.
