Vem vill vara kompis med Filip Hammar?

Det blev en viss diskussion på Twitter om att Filip och Fredrik i TV4 Nyhetsmorgon förklarade att de inte har Facebook – och att programledarna ansåg att det hedrade dem. En del kommentarer på Twitter såg det som ett hot mot sociala medier: flera av oss hamnade tillbaka i ett underdog-perspektiv där vi måste försvara sociala medier.

Det tror jag inte att vi behöver längre. Sociala medier är inte längre något litet uppstickaraktigt. Det är en verklighet som alla måste förhålla sig till. Den som negligerar utvecklingen kommer att förlora på det.

Det är ointressant om Filip och Fredrik är på Facebook. De är inte relevanta. Jag skulle visserligen kunna vara vän med Filip eftersom vi kommer från samma stad och jag har varit barnvakt åt honom. Men det är inte heller relevant.

Facebook är ett socialt nätverk för människor, för kontakt och relationsbyggande – riktiga relationer, reala konversationer och att fylla våra djupt mänskliga behov av att kommunicera med varandra. Idag är det media som förlorar på att alienera sina tittare genom att dissa Facebook. Minst 39 % av svenskarna har ett konto: bland de grupper som är medias målgrupp, fr a Robinson, F&F mfl så ligger det på över 70 %.

Allt idag skaffa sig en bild av verkligheten, att konversera med relevanta personer och även ta reda på saker om varumärken, erbjudanden och tjänster – det behöver man inte Filip och Fredrik till. De har blivit den postmoderna tidens gycklare – i grunden byfånar som fått uppmärksamhet för att de är så dumma att de vågar göra en massa idiotier och visa det för andra.Deras enda funktion är att vara som popcorn – bukfylla för stunden.

Det som den postmoderna tidens gycklare glömt är att en gycklare har ytterligare en funktion: att säga sanningar till konungen som ingen annan vågade säga. Det gör inte Filip och Fredrik och alla andra gycklare inom mediebubblan. De säger ingenting som inte är politiskt korrekt även när det verkar vara det motsatta. Det visade deras tidigare program som blev stoppade – då var de relevanta och vågade skämta genom att säga sanningar om Sverige och svenskarna. Idag kör de "Vem kan slå Filip och Fredrik" – och svaret är: varenda en slår dem i relevans idag.

Därför är det inte ens intressant om de är på Facebook eller inte. De lever inte bland vanliga människor – de lever i media. Det är inte den riktiga Filip Hammar utan seriefiguren Filip Hammar.

Jag har länge sagt att vi kommer att se en backlash mot sociala medier i de traditionella medierna. Nu kommer den. Varför kommer den? För att nu är vanligt folks användande av nätet ett reellt hot mot mediernas makt över vår världsbild. Ta Malou von Sivers och andra som höjer sin ignorans till skyarna (att sedan Alex Schulman är en fåntratt som blockerar personer som kritiserar hans åsikter är en annan sak). Näthatet känns så trött. Så ointressant eftersom det inte handlar om nätet: Internet är en kniv som jag sagt länge. Det är mer intressant att fundera över varför människor är som de är – hat och mobbing är procentuellt vanligare i analoga sammanhang än på nätet. Möjligheten att vara den som sätter sanningar har utarmats och blivit ointressantare eftersom det finns många fler källor, mycket fler möjligheter och allt går fortare.

Vän av ordning säger då "jamen det är ju så få som producerar material på sociala medier – vad är det för demokrati?" Svaret är enkelt: alla har möjlighet att göra det. Den möjligheten har aldrig funnits förut. Och om vi säger att ca 5 % av Sveriges befolkning skriver eller har skrivit en egen blogg, om 39 % väljer att producera sina tankar och känslor på Facebook så är frågan: hur många är det gentemot mängden personer som i traditionella medier producerar material?

Makten att tolka världen, att vara den som berättar hur något är har länge varit journalisternas. Det är ett ansvar och ett förtroende som missbrukats å det grövsta genom åren. Det är ett förtroende som man skulle kunna bygga upp – om man insåg vad som hänt. Men det är få som gör det. Istället slår man hellre ner på "folklighet" i sociala medier. Att man inte kan lita på vad som sägs på nätet. Självklart inte – det är ju inte filtrerat av deras egna: Tilde de Paula mfl har inte koderna för de har inte brytt sig om att förstå vad som händer. Man tror att verkligheten finns i den lilla mediebubblan runt Frihamnen, i DN-skrapan, på Gärdet. Med jämna mellanrum tittar man utanför, går ut med en kamera och gör lite "nedslag i verkligheten". Och frågan är: kan man lita på det som sägs i medierna?

Jag skrev igår en postning med statistik om internet. Jag håller på med en postning om sociala mediestatistik. Den senare kommer visa att traditionella medier har en möjlighet – om man väljer att se sociala medier som en relevant och värdefull kanal. Om inte – då kommer det gå fort utför.

Själv gläds jag åt såna här saker. För det visar att jag för flera år sedan hade rätt: sociala medier är något som kommer bli stort, det är den nya konversationen. Revolutionen är redan här och traditionella medier har ett val: arbeta tillsammans med alla sina mottagare och respektera att de nu är innehållsproducenter. Eller tyna bort i ett hörn där färre och färre kommer uppleva er som relevanta.

Så om Filip och Fredrik finns på Facebook är ointressant. Eller om Tilde de Paula finns där. Det borde de göra – som vilka andra som helst. Det går att bestämma vem som man vill ska vara ens vän… Och alla borde lära sig mer om nätet. Framförallt så är sociala medier viktiga för deras tittare. De kommer använda dessa oavsett vad hon tycker. Hon är ointressant för dem om hon inte lär sig konversera.

Det är Tilde som är rädd för nätet. På grund av okunskap och ignorans – och att hon tror att verkligheten är i hennes lilla omkrets.

Uppdatering: För att klargöra min ståndpunkt. Som individer får Filip, Fredrik och Tilde välja bort sociala medier hur mycket de vill. Det är upp till dem. Det är deras förlust eller vinst. Men att göra det till något som är rätt generellt och förklara att nätet är inte trovärdigt som källa generellt innebär att man idiotförklarar en stor del av Sveriges befolkning, man visar upp en okunnighet och en enögdhet som är minst sagt ignorant mot hur verkligheten ser ut.

Det här med Internet

Förra veckan fyllde Internet 40 år. Själv har jag aktivt använt nätet så gott som varje dag i femton år. Idag är det en självklarhet – när jag idag är sjuk och får frågan “är du uppkopplad” ler jag bara: självklart. För min del är det som luft – har jag inte någon av mina två datorer igång så har jag min mobiltelefon alltid uppkopplad. Flatrate is the shit. Jag älskar också Internet. Ibland blint. Ibland med nästan hat-kärlek.

Det var roliga siffror som dök upp i DN och i SVD häromdagen också: PTS har gjort en undersökning som visar att nästan 99 % av 16-30-åringarna använder Internet dagligen. Att det sedan är lite knivigt att verkligen prata om en sån siffra utan att börja fundera över mätfel är en annan sak. Men vi ser konstant ökande siffror. WII säger att 16-35 åringarnas dagliga användande ligger på 80 % och ökningen har gått fort.

Det är dock lite skrämmande hur användningen uppenbarligen fortfarande beror på socioekonomisk ställning:

Utmärkande för de som använder Internet för offentlig information från myndigheter och kommun är att de har bra utbildning och god inkomst. 75% av de med både hög utbildning och hög inkomst använder Internet för detta, jämfört med 17% av de med låg utbildning och låg inkomst. Inte heller e-legitimationen är vitt spridd utan innehas framför allt av de med god utbildning och inkomst (76%), jämfört med 14% hos de med låg utbildning och inkomst.

Bredbandspenetrationen (låter lite snuskigt nästan jag vet) är stor och det glädjer att Åsa Torstensson äntligen ser till att vi får en internetstrategi (även om den lämnar en del i övrigt att önska) när det gäller bredband. Det vi ser är exempelvis att bredbandsutbyggnaden innebär att fler och fler använder sig av både time-shifting och on demand när det gäller strömmande video: både när det gäller korta klipp men också TV-program, specialprogram för webben och liknande. Vi gillar rörligt – men vill bestämma själva när vi vill se det. TV håller inte på att dö – tablåerna dör däremot. Hälften av de unga besöker exempelvis YouTube varje dag liksom att de traditionella kanalernas onlineversioner ökar.

Slutligen: inse att det faktiskt en gång i tiden var nytt

Och AMF använder det för att visa hur länge de varit duktiga på att vara bäst på pensioner:

Det är onekligen knappast fånigt att faktiskt lära sig ”det nya” – för det nya kommer att bli det självklara. Nästa postning ska vi ta statistik för sociala medier… Och ja, man kan gå kurs i det.

Den som är tyst finns inte

Disclaimer: Krönika för Miami News 0908 från Miami Guerilla Agency

Jag är ledsen att behöva säga det: ingen pratar om ditt varumärke på nätet.

Få varumärken nämns i Facebookkonversationer, Twittersladder och bloggpostningar.

När det händer beror det på att du klantat dig eller totalt misslyckats med ditt jobb.

Enklast är ju att strunta i det då. Ingen pratar ju om mig och det går ju rätt bra ändå.

Fel.

Det finns två sätt som företag vanligtvis väljer att hantera sin kommunikation:

1. Annonserar. För övrigt är du stum. Tänk de tre aporna: ser inget, hör inget och säger inget. Allt är lugnt – vi har ju en helsida i DN.

2. Reglerar. Bäst att stämma i bäcken. Bara rätt person ska prata om varumärket. Reagera om någon säger något men helst inte offentligt. Stäm dem som kritiserar.

Visst – jag drar det till sin spets. Men det är ett nytt medielandskap. Journalisten sätter inte längre agendan. Annonserna har spelat ut sin roll som säljkanaler. Människor lyssnar på sina kompisar, på dem de har en relation till och hittar kunskap på nätet.

Också om ditt varumärke.

Den som är tyst finns inte. Utan sökträffar dör man.

Proagera istället för att reagera. Visa dig istället för att ducka.

Ge dem något att prata om. Skapa en berättelse som är värd att berättas vidare.

Sociala medier och gerillamarknadsföring handlar om PR. Det är att skapa relationer med din publik. Att ge dem något att prata om. Ditt varumärke.

Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg från Strandh.DigitalPR. Konsult för JMW Kommunikation och fan till Miami Guerilla Agency.