Wave goodbye. Googles svårighet med det sociala.

Google meddelar att de i slutet av året kommer att lägga ner Google Wave. Ingen är väl egentligen förvånad eftersom efter den initiala hypen så har egentligen inget hänt. Ingen utveckling att tala om och få användare.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att det fortfarande är en fantastisk idé. Det är självklart så att idén försvinner inte och de tekniska koncept som Wave innehöll kommer vi se i sinom tid, kanske inte på just det här sättet men inkorporerade i andra plattformar: både hos Google själva men precis som alla andra briljanta idéer skapade det en förändring hos mångas tänkande. Eftersom delar av koden också är open source så kan utvecklare ta det vidare.

Det som får en att fundera är varför Google nästintill konstant misslyckas med alla projekt som handlar om den sociala webben. Vad man än vill så är inte Buzz någon större framgång, Google Talk tillhör inte de mest frekventa IM-plattformarna, Googles Open Social slog aldrig. Man kan inte hjälpa att man funderar över varför de ens försöker att ge sig på social gaming och att ta upp kampen med Facebook igen?

Det vi ser ett exempel på är hur sociala webben utmanar inte bara de traditionella medierna utan också IT-världens och internets giganter vars grund är teknokratisk. Det gäller såväl hårdvara som mjukvara, Apple och Microsoft men också Google. Google är fantastiska på sök, på att bygga algoritmen och kommer garanterat bli viktiga inom semantiska söket liksom att de gjort smarta tidiga uppköp av innehållslogistik: Youtube, Blogger etc. Men den sociala webben handlar om något annat än teknik: det är ett annat tänkande, det kräver helt annan förståelse av hur det sociala fungerar. Wave var kanske för tekniskt komplext. Buzz för inriktat på integrationen med Gmail. Så kan man gå på runt alla deras försök runt det sociala på webben.

Varje utvecklingssteg vi sett online innebär inte bara ett tekniskt steg utan också ett beteendemässigt paradigmskifte hos användarna. För alla företag som blir stora innebär det extra stora utmaningar eftersom inte bara själva organisationen är svårförflyttad utan att företaget ofta har en fixerad världsbild, en uppfattning om hur något ser ut som blivit statisk.

För varje varumärke blir det därför viktigt att inse att utveckling måste ske i samklang och samarbete med kunder men framförallt med framtidens kunder. Men inte ens det är säkert – för varje varumärke måste se till att varje nerv i företagets kropp förändras till att förstå och omfamna den nya tankesfären som krävs för att överleva efter ett utvecklingshopp. Det innebär att utmana sin grundläggande vision, revidera varumärkets värden och för att ta en religiös metafor: födas på nytt.

Uppdatering: Det är onekligen en intressant diskussion som startat. En del menar att alla vi som tyckte Wave var fantastiskt nu ska skämmas. Andra vädrar luft och menar att de aldrig förstod Wave. Fine.

För ja. Själva slutprodukten var aldrig bra. Wave fungerade aldrig fullt ut. Men det var ett proof of concept. Problemet handlar mer om att det a) kan varit för tidigt – hur många av de som nu dissar Wave har dissat andra saker som visat sig fungera? b) vi kan aldrig veta: baksidan med konceptet att lansera tidigt och lansera ofta bygger på att vissa saker inte blir mer än den första lanseringen. c) idéerna är viktiga och måste kunna recenseras även om själva utförandet inte följt med.

Google Wave-konceptet handlade inte bara om en teknisk plattform: det handlade om att visa på crowd-sourcing som en reell faktor och möjlighet. Idag samarbetar fler och fler av oss via Google Apps eller docs.com, via olika realtidstjänster. Google Wave anser jag var något som kom för tidigt.

Logotyper och att våga gå utanför

Jag skulle kunna skriva en ganska lång harang om logotyper men just nu sitter jag med mycket jobb så jag gör bara en kort notering.

Igår när jag satt på Palladium kom Vendela och visade en gigantisk brandbook som måste kostat oerhörda mängder att ta fram. I en sån är självklart precis allt reglerat, varenda lite punkt, linje och avstånd finns bestämt. Varumärket blir logotypen snarare än att logotypen bara blir igenkänningsmärke för en mängd värden.

På kvällen satt jag sedan och spelade Pac-Man på Google.com – inuti Googles logotype.

Två skilda sätt att förhålla sig till logotypen som onekligen kan diskuteras.

Själv lutar jag mer och mer åt det senare: om inte logotypen blir ett mausoleum utan genom att om och om igen låta det bli kontextuellt förnyat som Googles doodles. Elias B tycker lite samma sak. Nikke är en doodlefan.

Facebook blir webbens centrum

I en tweet beskrivs de nya funktioner som Facebook släppte idag så här:

@steverubel at social media panel: facebook decides ”We’re water. We are going to cover 70% of the earth”

Under senaste månaderna har Facebook släppt olika förändringar – det började med att man gjorde en 180 gradersvändning och gjorde allas konton öppna by default och det var upp till användaren att sätta sina egna regler för sitt kontos öppenhet (jag skrev om hur man kan ställa in det här). Ett antal andra tweaks följde såväl i deras Terms of service som däremot gjorde det svårare (eller annorlunda) för marknadsförare att utnyttja nätverket för viral spridning (Jesper Åström skrev en minst sagt animerad postning om det). Samtidigt växer Facebook så att det knakar. 400 miljoners-vallen knäcktes snabbt och även i Sverige kunde Simon Sundén visa att Facebook inte längre är en sajt bland andra utan en plattform som är en självklarhet.

Man valde i mars att ändra på terminologin: Bli fan till har blivit att Gilla något. Fan pages är idag bara Pages. Dedikerade till företag, varumärken och organisationer. Det som sedan följde var hur Facebook valde att skapa Community Pages, vilket handlar om att bättre kunna hantera faktumet att många som inte hade rätt till ett varumärke eller namn började att skapa ”fanpages”. En community page fungerar mer som en sajt som administreras av Facebook, en sorts wiki, och är på så sätt undantagen behovet av att hålla strikt koll på innehållet.

Så kommer vi då till utvecklarkonferensen f8. Då faller det mesta på plats, inklusive köpet av Friendfeed. Zuckerberg valde att skriva ett av sina blogginlägg som med stora vida gester förklarar att Facebook är på användarnas sida, vill skapa en social webb och vara till nytta för alla. Nyheterna de sedan släpper är omvälvande och dess effekt är svåröverskådlig men redan tidigare har Björn Mellstrand skrivit att Facebook blir internet – och det är inte långt ifrån.

Deras Open Graph-initiativ, som utgår från det som är Facebooks tillgång: den sociala grafen – kopplingarna mellan användarna, implementeras och Facebook Connect kommer att vara på ett helt nytt sätt implementerbart med andra sajter. Tillsammans med det (och med först och främst Pandora och Yelp) väljer man att koppla samman användarnas digitala ”fingeravtryck” dvs. vad man skrivit på andra sajter med din Facebookidentitet och på så sätt skapas ett oerhört starkt flöde av information och rekommendationssätt som bygger på ditt sociala nätverk. Det innebär också att Facebook får en mängd data som ger en oerhört stark möjlighet till att skapa relevant reklam för varje användare eftersom man kan använda användarens egna digitala fingeravtryck för att skapa en persona. Det är helt enkelt det sista av Facebooks gamla ”walled garden”-tänkande som faller. Det som verkligen gör Facebook till en hubb (eller till internets största datacentral) är att man kan lägga en Like-knapp på sin sajt; och alla kan se vilka av ens vänner som gillat just den sidan där. Tillsammans med ny funktionalitet i hur fr a Pages använder sig av HTML så skapas en möjlighet till oerhört mycket mer individanpassad och socialt ”nyttig” plattform. Slutligen skapar man Facebook Credits som just nu handlar om att applikationer kan ta betalt av användare utan att behöva gå utanför Facebook utan det blir Facebook som hanterar betalningarna.

Själv har jag länge sagt att Facebook kommer att bli vårt digitala ID och jag tror att lösningen för mikrobetalningar ligger i att enkelt kunna logga in och sköta sådana via Facebook Connect. Samtidigt är det här omvälvande och på många sätt otäckt. Både Robert Scoble och RWW har uttryckt det. Dave Winer är sitt vanliga skeptiska jag. Självklart är det onekligen så att det här kommer att rita om den sociala webben fullständigt. De digitala fingeravtrycken är den semantiska webben som nu blir verklighet. Det innebär att den som har tillgång till en så pass global mängd data och analysera den får en oerhörd makt.

Samtidigt tror jag det är oundvikligt. Som användare vill vi att det ska vara enkelt, och fler och fler lär sig den sociala nytta som Facebook kan ge inte bara med att veta vad Kalle gör utan också vad Kalle gillar Restaurang X. Det är logiskt när vi mer och mer ser webben som en ström snarare än som enskilda entiteter att något kommer att samla upp det. Lifestreaming, som Friendfeed kom att bli, är en viktig del av det nya internet. Samtidigt är frågan om användare kommer att känna sig osäkra på hur deras personliga integritet hanteras. Facebook har spenderat mycket tid på att balansera upp integritet med öppenhet men det kan gå rätt fort utför om man väljer ett sätt som gör att användaren känner att nyttan med plattformen är mindre än utnyttjandet av ens information. Samtidigt är sociala nätverk byggda på den sociala nyttan och hur mycket man väljer att investera som individ i sitt nätverk och för många är det ett stort steg att byta plattform – framförallt då Facebook för många är den första och enda sociala plattformen på nätet förutom email.

Så framtiden ser inte likadan ut idag som den gjorde igår. Zuckerberg har ändrat den. Facebook struntar i att se någon annan än Google som sin konkurrent, och konkurrensen handlar inte om sök utan allt lull-lull som Google lagt till för att bli mer social. Problemet för Google är att de kanske gått på samma mina som Altavista en gång gjorde: inte lägga krut på sin kärnprodukt – sök utan försöka vara allt för alla. Facebook är bättre och mer logiskt sett självklar för användare att använda som sin sociala hubb. Google är det inte.

Det jag tidigare sagt – att vi nu kommer att se en konsolidering och en utveckling ovanpå befintliga plattformar, och hur vi får en sorts demografisk och social hyperlänkning är nu verklighet.

Uppdateringar:

Självklart har jag lagt till Like-knappen. Här hittar du både en bra diskussion om delning vs like och var wordpresspluginen går att hämta.

Conversation Agent är skeptisk och har samlat en del reaktioner på Facebooks utannonserade funktioner. Själv blir jag mer och mer fundersam över varför så många sociala medie-experter är så avoga mot just Facebook. Handlar det om att det är för stort, och att det är något som människor lär sig använda utan att behöva fråga experterna?

Ok, jag är biased (disclaimer: tillsammans med JMW jobbar jag med Microsoft) men onekligen så är Docs.com något som är riktigt vältänkt: ”alla” använder Office och ”alla” använder Facebook. Att utnyttja det redan befintliga molnet och de redan befintliga identifikationsmöjligheterna istället för att tvingas att skaffa nya sådana är en styrka. Oavsett vilket företag eller vilken tjänst som står bakom.

Facebook och Google fyller olika behov

När vi för någon månad sedan fick se att Google tappat förstaplatsen globalt till Facebook i andel besök, och då utvecklingen av Facebook generellt är gigantisk skapar det självklart en mängd funderingar. Att Google också väljer att indexera Facebooks innehåll i ett antal steg indikerar också på en förändrad spelplan. Sist men inte minst: att Buzz och fr a Social Search implementeras visar att sökjätten förstår att man måste förändra sig. Kommer det att innebära att Google plötsligt förlorar sin ställning som vår främsta sökmotor? Kommer det innebära att vi som användare plötsligt börjar att använda oss av Facebook och Twitter som sökmotorer i stor skala? Jag tror inte det. Av två skäl:

1. Det första skälet är enkelt. Facebooks sökfunktionalitet handlar inte primärt om att hitta innehåll utan om att hitta användare: sidor och personer. Det är synnerligen svårt att få något meningsfullt ut av en sökning på exempelvis ”alla” om man inte som jag är intresserad av vad användare säger om en viss produkt, varumärke eller ett fenomen. Ska jag hitta en sajt, eller information om något är det fortfarande Google som gäller – och det är så de flesta gör. För Twitter gäller samma sak: att hitta en speciell sajt för att få tag på information om något är inte (ännu ska tilläggas) något som man går till Twitter Search för att göra. Google är än så länge de facto-standard och påverkar också hur vi tänker när vi ska leta efter något. När Facebook dels fylls med innehåll som görs sökbart på ett sätt som skapar för användaren relevanta sökträffar – då kommer det finnas ett incitament till att byta. Men inte ens då kommer det att vara självklart…
2. Det andra skälet är viktigt och glöms lätt bort. Människan är ett vanedjur och väljer verktyg utifrån både om de kan fylla våra behov men också utifrån det som vi är vana vid: både när det gäller erfarenhet men också social vana. Vi är vana att googla – och att, som jag tidigare skrev, leta utifrån den logik som Google använder i sitt beskrivande av sökresultatet. Vi är så vana att det blir svårare och svårare att få rejäl stuns på söksidesreklam. Googlesökningens vana skapar också en tilltro till att det är ett sätt som faktiskt fyller de behov vi har för att hitta rätt: eftersom vi upplever att vi hittar det vi söker så fortsätter vi att använda detta sätt – oavsett om andra säger åt oss att det finns andra, bättre sätt. Vår vana handlar också om hur vi som människor väljer att strukturera våra behov och användningen av verktyg. Facebook håller snabbt på att bli en vana när det gäller att hålla kontakt med sina vänner: Facebook håller på att bli en telefon för en stor del av svenska befolkningen. Men lika lite som vi i första hand väljer en telefon för att söka information så kommer vi att välja Facebook för att söka efter detsamma. Google är däremot snarare uppslagsverket, gula sidorna och kartoteket i ett: men det är inte självklart vårt sociala nätverk. Google fyller ett behov, Facebook ett annat.

Självklart är det livsfarligt att försöka att säga att inget kommer att förändras. Det kommer det att göra. Men det är lika dumt att säga att det kommer att ske snabbt eftersom man då glömmer bort hur människor faktiskt fungerar i grunden. Vi bygger vårt användande utifrån att först testa något, det som skapar relevans och fyller ett visst behov håller vi oss till mycket länge även om det finns andra verktyg som fungerar lite bättre. Vanan bygger på att kunskapen vi har om ett visst verktyg övervinner känslan av att verktyget kanske bara är good enough. När sedan ett nytt verktyg kommer behöver det vara mycket bättre på att fylla just det behov som vi har fått uppfyllt av det gamla verktyget – och att vi testar och hittar en markant högre relevans för våra behov än i det gamla. Då byter vi verktyg. Jag menar att det därmed är viktigt att förstå att Google fortfarande är mycket viktigt, eftersom oerhört många kommer att använda det som sin primära startpunkt i att söka information, söka efter ditt varumärke och söka efter sådant som berör ett företags erbjudande. Facebook i sin tur handlar om att skapa närvaro och flytta in i den värld där många redan finns och har sitt sociala liv. Det finns ingen självklar motsättning mellan Google och Facebook idag: snarare är de komplementära delar som fyller olika behov för en användare. Synergin ligger i att använda Google för att bli hittad på Facebook som företag på samma sätt som att se till att hemsida, blogg och andra delar av det digitala fotspåret är synliga.

Uppdatering: Läs också Ronnestams postning om transparens och varumärken via Google.

Buzz valde fel häst att rida

Jag har testat Google Buzz. Jag tror inte att det kommer ta speciellt mycket marknadsandelar av vare sig Twitter eller Facebook. Jag menar att det är ännu ett Friendfeed men instängt i ett mailgränssnitt som i sig själv håller på att sakta men säkert bli obsolet och divergerat.

Googles nya tjänst Google Buzz lanserades förra veckan och det blev rätt mycket “buzz” om den. I vissa kretsar av sociala medie-tyckare, early adopters och Googlefan(atic)s. Självklart var det en helt ok lansering – även om det onekligen än en gång känns som en betaversion som Google lanserar i stil med Googlewave och andra tjänster som sedan sällan blir något mer än en god beta.

Många blev till sig i trasorna – Jason Calcanis valde att hylla tjänsten bara efter att ha använt den några minuter – menade att Google nu snott halva Facebooks värde. Andra menade att han var galnare än vanligt. Och det är onekligen ett antal punkter där han inte bara säger emot sig själv utan där man kan ifrågasätta hans omdöme. Jyri Engström, som startade det av många älskade Jaiku och sålde det till Google, och som sedan valde att sluta på Google, ser likheter med hans gamla tjänst men ger också ett antal förbättringsförslag. För en del av kritiken är just att Buzz inte känns färdig. Buzz fungerar visserligen mycket bra som webapp och när det gäller geo-taggningen men det är knappast någon USP.

Jag tror att vi mer och mer kommer att se att när det gäller vanliga användare så tröttnar man på att Google lanserar tjänster “skarpt” som andra skulle se som tidiga betaversioner. Release early and release often fungerar för start-ups och företag som lirar i en liga av passionerade men ännu inte speciellt vinstdrivande företag. Google har varit där och de har lyckats att länge hålla sig som ett lovemark och med känslan av att vara David mot det stora Goliat. Idag är det ingen som tror på det. Google är ett företag som snarare bygger sitt eget imperium och Michael Zachrisson slår huvudet på spiken. Den senaste tiden har Google onekligen haft motlut och att släppa Buzz hjälper dem knappast. Redan i somras påpekade Anil Dash detta.

En oerhört skarp kritik, till och med en FTC-anmälan, har varit att Google väljer att helt enkelt koppla ihop dina privata mailadresser och kontakter med Buzz och visa upp det för alla. Till och med Googlepositiva höjer ögonbrynen. Axel Andén påpekar att det är rent av en livsfarlig situation och en fara för källskyddet när det gäller journalister.

Användarmässigt är det invecklat – exempelvis finns inte något sätt att enkelt hitta andra buzz-användare utanför sin kontaktlista. Integritetskritiken tog Google till sig relativt snabbt men själva tjänsten har inte tweakats att öppna upp mer separerat från ens mail även om det finns tankar på att erbjuda tjänsten separerat från mailtjänsten.

För det är just kopplingen till mailen som jag tror i längden är problemet. Till skillnad mot andra som ser det som en USP så tror jag helt enkelt att man gör ett misstag utifrån hur användandet av mail förändras. Generellt är e-post fortfarande det vanligaste användningsområdet när det gäller Internet. Men statistik visar stora skillnader mellan digitala immigranter och digitalt infödda. De senare använder inte mail (det här är ett intressant exempel). Nordicoms undersökning visar på stora skillnader:

Frågan är då: kommer Google Buzz driva digitalt infödda till eposten (och då Gmail) eller kommer tjänsten endast vara relevant för de digitala immigranter som ser e-posten som en självklar tjänst? En parameter att ta med i beräkningen är insikten om att personer som är vana och där sociala medier är en självklarhet, det som jag och Brit Stakston väljer att kalla digitalt vana med digitala värderingar, styrs mycket mer av var de sociala strömmarna finns: Buzz måste helt enkelt konvertera stora delar av deras sociala nätverk för att lyfta. Incitamentet att förflytta sig ligger i var mitt sociala nätverk är – inte om en tjänst är tekniskt överlägsen, mer hypad eller ”kommer vara grejen i framtiden”.

Jag tror också att man måste se vad som sker när det gäller hur man väljer att använda olika format: e-post blir mer och mer relaterad till arbete och skola, medan man väljer att använda andra plattformar för sitt mer privata sociala liv – och få kommer att vilja använda samma tjänst för de båda. Jag tror säkert att vi kommer att söka att koppla ihop vår närvaro på olika plattformar – men att det blir någonstans som faktiskt ger oss hjälp att separera det privata och arbetet. Eller att hantera det utifrån att nivellera det på ett bättre sätt.

Vidare: arbetet kommer att förändras, redan idag skapas sociala nätverk och interna tjänster för företag som bygger på såväl sociala nätverk (Salesforce, Socialtext, Ning…) som mikrobloggande (Yammer, och därmed blir e-posten mindre och mindre konversativ och mer och mer endast en informationsbärare.

Slutligen – first mover-advantage. Det bygger inte bara på att du är först men att du är först och gör det bäst. Google Buzz har ingen unik funktion egentligen. Det är en mashup av idéer från exempelvis Jaiku (den linjära diskussionen och det mobila tänkandet), från communityvärlden, från Friendfeed (lifestreaming – egentligen allt), från Facebook osv. Visst kan de göra det bäst: de bevisade det genom att faktiskt inte vara först på sök men att göra just det allra bäst. Men det argumentet faller om ovan nämnda invändningar är valida.

Jag tror helt enkelt inte att Buzz blir Googles sätt att äga sociala medier. De har gjort ungefär samma misstag som Friendfeed: de har skapat en tjänst som letar efter sitt behov att lösa. Jag är inte i ljuset av utvecklingen av såväl Facebook som av Twitter inte säker på att det behovet ens finns. Längre.

Frågan är om inte Google snart borde fundera om de verkligen ska försöka att bli störst även där?

Uppdatering: Diskussionen i kommentarerna har handlat om antal användare kontra frekvens. En undersökning i USA visar på en ökad frekvens av mailanvändande för de som använder sociala nätverk. Analysen av det handlar om att man kollar eftersom sociala nätverken ofta använder mail för notifieringar mm. Följaktligen är frågan om man då har incitament att gå över till Buzz, om man väljer att nyttja mail för att notifieras av de redan befintliga nätverk man är medlem i. Så jag menar att min tes kvarstår.

Uppdatering: Gartner menar att e-posten kommer att vara obsolet 2012.

Uppdatering: Real Consulting är lika skeptisk som jag.

#realconf Jyri E What’s happening on media

Egentligen är det intressantare att fråga sig: vad händer med oss?

Media och information blir bite sized: 140 words -> 140 characters. Ett exempel är hur hans korta meddelande skapade ett antal mediaträffar. Allt förflyttar sig.

Livsspannet för information blir kortare: throw away. Från att vara 24 hr -> 24 minuter. Realtid handlar om att posta i rätt ögonblick – förstå när ens målgrupp faktiskt läser exempelvis tweets. ”Web of flow”.

Ubiquitous från att vara online för att aktivt kolla nyheterna till -> telefoner som pushar nyheter.

”The mass-starbuckization of media” – amatörer blir publicister istället för experter. Det handlar om att lätt tillgängligt, lätt konsumerat och snabbt glömt: media snacks.

The really real social web. Augmentet reality. Det handlar om riktiga människor, en riktig värld och får riktigt konsekvenser för samhället.

SPOF – single point of failure – distributed governance. Två val över hur det nya medielandskapet ska leva. Det ena bygger på några få propreritära system eller på ett stort ekosystem av sociala medie applikationer på en enda plattform: webben. Fajten står runt: människors identiteter – vem äger informationen. Streamens routning – vem bestämmer den. The social inbox. Och framförallt realtidssökning. Planen är öppen – Google gör inte realtidssökning. Problemet är att realtidsinnehållet är inte så öppet som webben var.

En utveckling mot riktiga identiteter: exemplet på hur även Myspace-Tom blev Tom Anderson. Blir viktigt att skapa möjligheter att verifiera identiteter. Det handlar om personal branding. Det som händer är nu att vi går mot en enda identitet och använda den för att logga in på flera ställen. Browserkriget har gått över i ett krig mellan Facebook Connect mot OpenID.

Det handlar både om öppna standarder men också om ”web of trust” – att man använder sig av olika tjänsters förtroende att kunna verifiera vad som faktiskt identifieras. (min notering)

Pownce stängde på två veckor. Man kunde få ner sin data men inte sin metadata – sina relationer och ingen möjlighet att peka vart man tagit vägen. Ett annat exempel är Geocities som Yahoo! håller på att stänga. Och det som händer nu är att fler och fler tjänster stänger och försvinner.

Vi behöver prata om en digital bill of rights: man måste ha kontroll över sin identitet, man ska ha möjlighet att logga in på alla sajter med sin identitet, man ska kunna pusha sina aktiviteter oavsett vilken plattform man skapar dem på, man ska kunna följa kommentarer plattformsoberoende och kunna göra backup på all data och metadata på sin egen server.

Realtidswebben är här men det som oroar är att vi fastnar i ett antal plattformar där vi inte har kontroll över det grundläggande.

”Freedom is like taking a bath – you have to keep doing it every day.” Florynce Kennedy

Uppdatering: Här finns video från Jyri Engströms session. Sevärd.

#realconf: Simon Sundén och realtidsökning

Fortfarande är Google huvudkälla för trafik till sajter – oavsett andra källor.

Vad är realtidssökning?

- posta en fråga i sina sociala nätverk. Jag försökte att hitta något – alltså frågade jag.

- sökte på Google

- gjorde en sökning på search.twitter.com

Frågor och sökningar är två saker – mer än i ett metafysiskt perspektiv.

Man använder realtidsströmmarna för att söka information: det är där själva händelserna sker, inte i de traditionella medierna. I live-event, exempelvis Idol, söker man information och konversationer i realtid. När något stort sker söker man på realtidsströmmarna.

Kan Google verkligen ge svar? ”Is Gmail down – ask twitter”.

Kommer traditionella sökmotorer att gå samma öde till mötes som Death Star? Sökmotorerna har inte förstått realtidsflödet. Det intressanta är dock att desto mer information, desto mer sökningar. Twitter-search är tre gånger mer populär än Google Blog Search. Och självklart kommer sökmotorerna att gå in i realtidswebben. De kommer att adaptera realtidswebben precis som all annan teknikutveckling.

Realtidssökning kommer att öka – det är en naturkraft: för det handlar om att skapa plattformar för att hittas först. Survival of the fittest är själva grundförutsättningen. Förstå era nyckelord för ert företag – och arbeta med dem.

Realtidssökning utvecklas just nu väldigt fort: olika sätt att filtrera utvecklas fr a genom Twitters API.

Twitter råkade stänga av oss

En del av oss märkte inatt (svensk tid) att vi plötsligt var avstängda från Twitter “due to strange activity”. Självklart blev jag fundersam och valde att meddela det via mina bloggar och på Facebook. Min första reaktion var dock irritation, eftersom jag några gånger varit med om att personer valt att på ren jävulskap valt att anmäla blogger-bloggar som spam. Men efter lite inläsning på hur det går till på Twitter kunde jag ändå lugna ner mig på den vägen. Snabbt skapade jag en ticket om det på Twitter Support och fick snabbt en ticket att “mitt ärende var fixat” – vilket det inte var eftersom jag fortfarande var avstängd. Zendesks “delbius” verkar helt enkelt haft häcken full…

Eftersom jag kunde läsa mitt eget flöde så såg jag tidigt att Kim Sherrell också fått sitt konto avstängt så lugnade jag ner mig. Inte bara vi utan rätt många. 5MinGenius har följt det hela. Nu på morgonen kunde jag läsa att det hela är en “Google” dvs. någon har lyckats pilla på fel knapp. Och precis som när det gällde Google så är åter problemet att de nätverk som vi är a) beroende av b) vi är sociala på är minst sagt asociala och många gånger rätt dåliga på att säga “hallå, det är något fel men vi kollar det. Sitt still i båten, det är inte ditt fel.”

Tweetmycustomer (tipstack Anette Novak) påpekar detta och det faktum att det snarare är så att det sociala nätverket man har hjälper till när själva tjänsterna är tysta. Staynalive är besk om att det varit ett rätt dåligt krishanterande i frågan.

Det visar både svårigheten med Free-tänkandet (diskussionen mellan Malcolm Gladwell, Chris Anderson och Seth Godin mfl om CAs Free-teori får jag skriva om någon annan gång): att om man ger en gratis tjänst så är det alltid svårare att skapa en support som inte är automatiserad och därmed mycket icke-mänsklig när det gäller att kommunicera. Samtidigt – som Stowe Boyd sa på Reboot: det är vi användare som bygger tjänsterna – utan oss är en tjänst ingenting än död kod så vi borde därmed kunna sätta mer press på tjänsterna att faktiskt vara mer kommunicerande. Problemet är ju att vi blir oerhört beroende av en tjänst – mer och mer då fler och fler använder dem både professionellt och privat för att hålla kontakten med sina affärskontakter och vänner. När det gäller Twitter så handlar det om nästan-real-tidskommunikation; som jag förklarade för min fru: för mig är det ungefär som att bli avstängd från en telefon.

För att svara på de frågor som kommit in där det är förvirring då man sett fr a aggregerade länkar så kan jag bara berätta vad som hänt. Tweetlater var avstängt, de ingående followers bouncade medan Tweetfeed fungerade och verkar som om Friendfeedaggregationen har fungerat. Att jag var suspenderad märkte jag genom att jag inte kom åt Twitter via de API-drivna applikationerna (Tweetdeck via desktop på datorerna och Twitterlator, Tweetdeck och Tweetie på Ipod Touch). En del av dem fungerade inte, andra förklarade att Twitter inte kände igen mina inloggningsuppgifter. I webbgränssnittet fanns det en stor fet skylt om att mitt konto var avstängt, jag kunde inte komma åt varken Settings eller Followers/Following – och när jag försökte att skriva tweets så fungerade det inte.

Tyvärr kommer det ske fler gånger. Mitt tips till alla är att

1. se till att lägga en ticket på Twittersupporten. Se till att berätta vad som hänt, vad du gjort sista gången du var inloggad mm. Förklara gärna vilka tredjepartstjänster du använt både när det gäller API-appar respektive aggregationstjänster.
2. sök både i search.twitter.com och på Google. Det går fort om det visar sig att det handlar om ett tekniskt fel – och då slipper du undra om det är något du gjort.
3. berätta om vad som hänt på dina andra sociala nätverk: Facebook, andra mikrobloggtjänster, bloggen. Att se till att skapa den sociala redundansen genom att vara aktiv på flera nätverk motbevisar allt prat om “bloggdöden” eller “Facebookfatique”. Genom att göra det så skapar du möjlighet att få veta mer av andra respektive slippa att folk tror att du blockat ut dem.

Ps. Viktigare är att LordFredruk aka Kontaktmannen blivit pappa. Stort grattis till honom och M. Och vi kunde följa honom och styrman_styvkuk i #förlossningsderby på Twitter. Ds.

Siffrorna ljuger – Twitter förebådar webbens död

Nielsen har släppt siffror som visar att Twitter lider av ett rejält frånfälle i aktivitet av de användare som skaffar sig ett konto (Nielsen räknar iofs “retentionsiffror” dvs. behållande – att återkomma och behålla aktiviteten). Techcrunch rapporterar om det och påpekar att om hela 60 % faller från så är ökningssiffran som alla skrivit om ointressant. När siffrorna släpptes så frågade jag mig om hur siffrorna faktiskt såg ut för Facebook från början men dessa visar sig vara rejält mycket lägre. Nielsen menar att det låga bevarande-värdet onekligen är ett problem för Twitter.

Men som flera påpekat – och som Techcrunch i sin uppdatering skriver – så är Twitter.com knappast den mest trovärdiga delen att mäta eftersom extremt många väljer att använda stand alone-program, twittrar från mobilen eller sms:ar (USA) sina tweets (något som Techcrunch påpekade för precis (sic!) ett år sen). Utvecklingen och användandet av desktopapplikationer, mobilapplikationer och plugins är stor – en siffra som nämnts är att närmare 2/3 av användarna inte besöker Twitter.com utan twittrar via någon av de otaliga andra möjligheter som finns på grund av Twitters öppna API.

För svaret på frågan varför Facebook och andra kunde behålla så många av sina användare gentemot Twitter är att det inte är sant… Det faktum att Twitter satsat på att vara ett API istället för att vara en sajt visar sig mer och mer vara ett fullständigt genidrag när det gäller utvecklingen av sociala medier. Twitter.com är ointressant utan Twitter är snarare sitt varumärke, sitt API och sina användare. Det är antagligen en av anledningarna att Facebook dels väljer att bygga om sin sajt till att bli mer lik en mikrobloggstjänst, att de nu väljer att flagga för att man kommer att öppna upp sitt API mycket mer än någonsin för att ge möjlighet till att bygga tredjepartsapplikationer att utvecklas, vilket – tillsammans med att de också nu stödjer OpenID – är nödvändigt för att det mobila användandet ska utvecklas ännu mer. Det är få som väljer att använda den mobila browsern utan väljer hellre insticksprogram för att köra olika tjänster. Det är självklart så att detta också bygger på Iphones genomslag och infrastruktur.

Så nej, det handlar inte om avundsjuka. Det handlar om att Twitter hittade graalen.

Konsekvenserna av en utveckling där varje tjänst öppnar sitt API är stora och kommer att omstrukturera såväl affären för att tjäna pengar på en tjänst (igen), förändra inriktningen för olika programvaruföretag och för open source-utvecklingen av browsers liksom skapa de incitament som behövs för att webben som vi känner den dör. Jag ska förklara:

1. När innehållet är flyttbart genom öppna APIn blir den traditionella annonseringen ointressant. Det måste till nya sätt att skapa inkomster för tjänsterna liksom att det kommer att påverka Google Adwords negativt. Affären måste förändras och redan idag bör man tänka nästa steg för att vi inte än en gång ska stå inför ett tapp av intäkter för smarta sociala medietjänster. Problemet är många gånger att tjänsterna skapas utifrån ett tekniskt tänk utan att även bygga in intäktsmodeller som är kopplade till tjänsten snarare än ditlagda i efterhand.
2. Browserutvecklingen blir både mer intressant och mindre intressant. Fr a behöver man hitta sätt att antingen out of the box erbjuda samma funktionalitet som tidigare plus den funktionalitet som dedikerade applikationer till sociala medietjänster har – eller inse att browsern sakta kommer att bli en av flera viktiga applikationer för det digitala livet. Den vinner som lyckas att antingen bygga in ett vettigt modulärt system i sin browser (nej varken add-ons eller acceleratorer/web slices räcker i det fallet) alternativt verkligen skapa killer app vars funktionalitet innebär att användaren fullständigt kan omskapa den utifrån sina behov per sekund. I det här fallet tror jag att vi kommer att se en grym kamp mellan Google och Microsoft¹ eftersom något sånt här kommer att handla om operativsystemets utveckling snarare än att skapa en stand alone-applikation. Linux har inte de musklerna.
3. Genom att vi nu går in i en framtid där tanken på att skapa tjänster som bygger på walled gardens blir obsolet (för att inte säga apart) omskapas också webben. Eller snarare: webben kommer att dö som egen entitet – som den del som handlar om information vid sidan av andra plattformar. Genom att vi blir mer och mer uppkopplade, att utvecklingen går mot möjligheten att konstant vara uppkopplad via mobilt internet så försvinner också incitamentet för en world wide web. Snarare handlar det om ett nytt sätt att tänka runt den digitala arenan. Ett konstant och ständigt flöde av data som inte stängs inne utan flödar fritt och sömlöst mellan alla uppkopplade enheter. Utvecklingen av det disruptiva medielandskapet slår också sönder den del som startade utvecklingen.

Rätt eller fel? Det återstår att se.

1. Disclaimer, jag jobbar med Microsoft som PR-konsult [↩]

Facebook går snart om Aftonbladet.se

Både Twitter och Facebook har ökat sin trafikmängd under februari och mars. Twitter ökar mest, +77 %, men har fortfarande en rätt liten användarbas (Quantcast räknar med 6,1 miljoner amerikanska användare) gentemot Facebook vars användarbas i amerikanska mått ligger på cirka 78 miljoner – enligt Nielsen ca 108 miljoner användare globalt.

Facebook hade sin stora buzz under 2007. Då var nätverket fortfarande rätt litet. Idag pratar vi om stora trafikmängder, ett nätverk där endast på ett år deras marknadsandel ökat med 149 % och tiden personer lägger på sajten ökat med 566 %. Jag skulle kunna stapla upp siffra efter siffra som visar på Facebooks framgång. Och att det idag inte längre går att prata om att ”sociala medier är för unga” – den största procentuella ökningen av användarbasen ligger i åldersspannet 55 år och uppåt liksom att den största kvantitativa användarbasen är personer 26 och uppåt.

I svenskt hänseende så är mer än 2,1 miljoner svenskar Facebookanvändare. Minst. Det intressanta är att det är så få av marknadsförare och sociala mediepersoner som bryr sig om Facebook. Facebook har blivit mainstream – det har kanske till och med blivit ”folkligt” och fler och fler ser nyttan med att finnas på det sociala nätverket. Genom att samla alla sina sociala objekt: bilder, bloggpostningar, länkar etc. skapar Facebook både vana och vilja att använda sociala medier.

För även i Sverige händer saker som borde få marknadsförare att fundera på att flytta sina insatser till Facebook. Enklast är att titta på en trendsökning på Google:

Aftonbladet.se, som många år varit den största och mest intressanta riktlikaren för digital marknadsföring i Sverige. Störst, fetast och (förutom MSN) har i princip ägt KIA Index. Vad är det som händer? Den traditionella tidningen, informationsbäraren och sändaren ökar – men jämfört med Facebook förlorar onekligen Aftonbladet i användarintresse. En försiktig prognos är att Facebooks dagliga unika besökare till sommaren gått om Aftonbladet.se. En kvalitativ analys av det handlar helt enkelt om att många svenskar insett att nätet är mycket mer än en informationscentral, det är mycket mer än att läsa tidningen på nätet.

Jag tror inte det här egentligen handlar om att Aftonbladet hotas – nu när Jan Helin också tar över hela Nya Medier kommer tidningen knappast att bromsa in utvecklingen utan snarare tvärtom. Sociala medier kommer att kopplas hårdare samman med traditionella innehållsleverantörer.

Så det som vi som sociala mediestrateger står inför är att på ett relevant och effektivt sätt skapa närvaro för våra kunder på Facebook. Självklart med understöd av Twitter och andra nätverk men att negligera närvaro på Facebook är att kasta bort en möjlighet att nå sin kundbas. Problemet är hur man bäst gör det – och det är en sak jag kommer att skriva om senare.