Jag bad min vän Per Madsen skriva en gästpost om sin upplevelse i helgen av hur sociala medier kan vara till stor hjälp när en katastrof sker. För oftast är det vi sociala medie-experter som analyserar flödet lite utifrån. Styrkan ligger självklart i snabbheten men fr a att vi genom vårt behov av att kommunicera också hjälper varandra – filtrerar informationen, adderar relevans och enkelt går det att skapa en dashboard med total tillgång till nästan allt som sker. Det är det sociala som är styrkan i sociala medier – primärt. Snabbheten och mängden och bredden av informationen – densiteten – är mervärden.
I texten nämner Per mig. Det jag gjorde var att snabbt göra ett antal sökningar och ge tips om strömmande media. Resten kunde Per sköta själv. Vår primära kanal var Facebook.
Det som slår mig i texten är att jag för första gången inser hur oerhört stort Facebook är – och hur snabbt Twitter är. Jag följde flöden för att vara backup för Per tills han fick tag på Vero och jag kunde verkligen se att än en gång lätt slog användargenererade medier de traditionella. Det är något att tänka på när människor gärna marginaliserar exempelvis Twitter eller fortfarande försöker påskina att Facebook bara handlar om ”vad man åt till frukost”.
När jag lämnade Santiago kände jag en viss oro. Jordbävningar brukar sällan komma ensamma och Hahiti kändes väldigt nära, speciellt när man betänker att Chile redan hade 3 jordbävningar på topp 10. Men sin vana trogen så tänker man bort det hela. När jag stod där på flygplatsen och längtade tillbaka innan jag hade åkt och vinkade till min 6 måndars lillkille och min älskade fru så vill jag inget hellre än att stanna. Jag landade hemma i Sverige och började räkna ned tills de skulle komma hem, telefonkontakt varje dag och sms höll modet upp.
Så en morgon händer det som man inte vill ska hända, Jordbävning med stort J. Min syster kom och väckte mig och jag började genast ringa och skicka sms. Men jag kom inte igenom. Hjärnan gick igång, slog på tvn och cnn samt datorn.
Som tur var hade Niclas Strandh vaknat och kunde hjälpa mig med blixtens hastighet förstå Twitter och ge mig hjälp att göra sökningar på statusuppdateringar på Facebook. Det där lugnade mig något då jag såg att Santiago stod kvar. Flödet som lyckade ta sig ut talade om Jordbävningen och jag kände mig välinformerad. Svärfar ringde igenom och meddelade att de levde, mer förstod jag inte, ja att huset stod kvar och sånt. Min fru hade varit hos sin syster och 70 försök senare fick jag tag på min hjältinna.
Jag kunde förmedla en bild som getts via internet till min fru, en bild som de som var i landet inte kunde få eftersom det mesta låg nere.
Sen började sökandet. Genom Google Person Finder, Facebook osv. Jag kände mig som om jag sprang runt i en digital vrakspillra. Bilderna fladdrade förbi. Det var liksom inte över än, 120 efterskalv på 2 dygn vad jag förstod och den största på 6,2 RS.
Jag började skicka signaler över Facebook till folk jag kände och en av de saknade kusinerna som Veronica inte lyckts få kontakt med hade en Facebooksida, så jag chansade. Natten mot tisdag hade hon fått igång sin uppkoppling och kunde meddela oss att hon var ok. Hennes bror som bodde mitt i smällen hade fått kontakt med Veronica så vi kunde förmedla att han levde till andra via Facebook.
Nu saknas ett antal i familjen ännu. Men jag kan inte beskriva lättnaden som uppstår när man får kontakt. Tårarna kommer så fort dom där tankarna går in i huvudet. Man brukar säga att information är a och o i sådan här lägen och jag måste bara hålla med. Utan kontakterna och nyhetskanalerna som Facebook, Twitter, sms, bloggar och CNN förstås hade jag nog mått mycket sämre. Att veta att frun och barnet måste lämna huset två gånger i timmen för efterskalv känns inte bra men jag var sysselsatt. Samtidigt var det många i släkten som undrade hur det var och de kollade min Facebook där jag hela tiden uppdaterade vad som hände. Även de vill veta och vi svenskar är ju kända för att inte vilja störa, (korkad traditon, hade hellre haft dom här dygnet runt) så deras svar fanns på fejan.
Facebook och Twitter, bloggar och stremade nyhetsändningar har gjort att man kännt att man haft kontroll på något man inte kan kontrollera, och känslan var viktig. Jag har kunnat rapportera tillbaka via telefon eftersom de inte har internet där Veronica är nu, förmedla kontakter. Idag fick jag också kontakt med en chilensk vän i Australien via Facebook och kunde meddela att han bästa kompis familj var ok.
Jag uppskattar dock CNN som hela tiden i sändning gav länktips och annat hur man kunde söka på internet och hur man kunde meddela sig med omvärlden. Aftonbladet var snabba med att få igång sändningar direkt från Chile för att inte tala om Ustream som har alla nyhetskanaler.
Sociala medier är underskattat bland makthavare och politiker. Även media verkar inte riktigt fullt förstå den psykologiska och mentala kraften som finns i att ha direkt information. Det ger människor makt och mer trygghet trots det stora informationsflödet. Det är i en kris mycket viktigt och det visade sig nu.
Jag är visserligen trött nu men jag har lärt mig väldigt mycket de senaste dagarna. Tack vare både traditionella och sociala medier kan jag känna mig trygg eftersom jag vet att min kära fru och minsta son är i säkerhet och kan hjälpa till att vidarebefordra goda nyheter. Det är något nytt och fantastiskt.
Jag håller på att lägga om en mängd aggregerade flöden. Diskussionen om att aggregera sin blogg till andra plattformar är ständigt närvarande. Hittills har jag utnyttjat Friendfeed som en sorts ”aggregeringshub” men efter hand har det känts som en onödig omväg.
Friendfeed blir mindre och mindre intressant efter att just Facebook köpt upp tjänsten. Det kommer bättre och bättre plugins för att aggregera Wordpress direkt till Twitter så det blir till slut mest en ekokammare att aggregera bloggar via Friendfeed. Anledningen nu är också att mina Kortbloggat löpt amok på grund av ett fel mellan Wordpress 2.9.1 och den plugin jag använder – vilket direkt visat på problemen med FF-kopplingen.
Ska man aggregera?
Jag tycker det. Många gånger är det ändå så att ens followers på Twitter inte är precis samma personer som är ens Vänner på Facebook, och alla läser inte ens blogg (fr a så är ju användandet av RSS-läsare oerhört litet och många väljer att utnyttja sina andra flöden som prenumerationer). Självklart blir det ibland eko-varning – men jag brukar tänka att det faktiskt inte är ett så stort problem för mig som valt att följa en person på flera ställen.
Det kommer säkert krävas en del skruvande framöver för att få allt att fungera och jag kommer – när jag är nöjd att göra en postning med ett flödesschema över hur jag valt att aggregera och distribuera min närvaro på sociala webben.
Uppdatering: Tänkte faktiskt inte på det förrän efteråt men det här är en intressant diskussion som Lennart H tog upp och som Dr Spinn besvarade i ett maratonlångt inlägg.
Jag har testat Google Buzz. Jag tror inte att det kommer ta speciellt mycket marknadsandelar av vare sig Twitter eller Facebook. Jag menar att det är ännu ett Friendfeed men instängt i ett mailgränssnitt som i sig själv håller på att sakta men säkert bli obsolet och divergerat.
Googles nya tjänst Google Buzz lanserades förra veckan och det blev rätt mycket “buzz” om den. I vissa kretsar av sociala medie-tyckare, early adopters och Googlefan(atic)s. Självklart var det en helt ok lansering – även om det onekligen än en gång känns som en betaversion som Google lanserar i stil med Googlewave och andra tjänster som sedan sällan blir något mer än en god beta.
Många blev till sig i trasorna – Jason Calcanis valde att hylla tjänsten bara efter att ha använt den några minuter – menade att Google nu snott halva Facebooks värde. Andra menade att han var galnare än vanligt. Och det är onekligen ett antal punkter där han inte bara säger emot sig själv utan där man kan ifrågasätta hans omdöme. Jyri Engström, som startade det av många älskade Jaiku och sålde det till Google, och som sedan valde att sluta på Google, ser likheter med hans gamla tjänst men ger också ett antal förbättringsförslag. För en del av kritiken är just att Buzz inte känns färdig. Buzz fungerar visserligen mycket bra som webapp och när det gäller geo-taggningen men det är knappast någon USP.
Jag tror att vi mer och mer kommer att se att när det gäller vanliga användare så tröttnar man på att Google lanserar tjänster “skarpt” som andra skulle se som tidiga betaversioner. Release early and release often fungerar för start-ups och företag som lirar i en liga av passionerade men ännu inte speciellt vinstdrivande företag. Google har varit där och de har lyckats att länge hålla sig som ett lovemark och med känslan av att vara David mot det stora Goliat. Idag är det ingen som tror på det. Google är ett företag som snarare bygger sitt eget imperium och Michael Zachrisson slår huvudet på spiken. Den senaste tiden har Google onekligen haft motlut och att släppa Buzz hjälper dem knappast. Redan i somras påpekade Anil Dash detta.
En oerhört skarpkritik, till och med en FTC-anmälan, har varit att Google väljer att helt enkelt koppla ihop dina privata mailadresser och kontakter med Buzz och visa upp det för alla. Till och med Googlepositiva höjer ögonbrynen. Axel Andén påpekar att det är rent av en livsfarlig situation och en fara för källskyddet när det gäller journalister.
Användarmässigt är det invecklat – exempelvis finns inte något sätt att enkelt hitta andra buzz-användare utanför sin kontaktlista. Integritetskritiken tog Google till sig relativt snabbt men själva tjänsten har inte tweakats att öppna upp mer separerat från ens mail även om det finns tankar på att erbjuda tjänsten separerat från mailtjänsten.
För det är just kopplingen till mailen som jag tror i längden är problemet. Till skillnad mot andra som ser det som en USP så tror jag helt enkelt att man gör ett misstag utifrån hur användandet av mail förändras. Generellt är e-post fortfarande det vanligaste användningsområdet när det gäller Internet. Men statistik visar stora skillnader mellan digitala immigranter och digitalt infödda. De senare använder inte mail (det här är ett intressant exempel). Nordicoms undersökning visar på stora skillnader:
Frågan är då: kommer Google Buzz driva digitalt infödda till eposten (och då Gmail) eller kommer tjänsten endast vara relevant för de digitala immigranter som ser e-posten som en självklar tjänst? En parameter att ta med i beräkningen är insikten om att personer som är vana och där sociala medier är en självklarhet, det som jag och Brit Stakston väljer att kalla digitalt vana med digitala värderingar, styrs mycket mer av var de sociala strömmarna finns: Buzz måste helt enkelt konvertera stora delar av deras sociala nätverk för att lyfta. Incitamentet att förflytta sig ligger i var mitt sociala nätverk är – inte om en tjänst är tekniskt överlägsen, mer hypad eller ”kommer vara grejen i framtiden”.
Jag tror också att man måste se vad som sker när det gäller hur man väljer att använda olika format: e-post blir mer och mer relaterad till arbete och skola, medan man väljer att använda andra plattformar för sitt mer privata sociala liv – och få kommer att vilja använda samma tjänst för de båda. Jag tror säkert att vi kommer att söka att koppla ihop vår närvaro på olika plattformar – men att det blir någonstans som faktiskt ger oss hjälp att separera det privata och arbetet. Eller att hantera det utifrån att nivellera det på ett bättre sätt.
Vidare: arbetet kommer att förändras, redan idag skapas sociala nätverk och interna tjänster för företag som bygger på såväl sociala nätverk (Salesforce, Socialtext, Ning…) som mikrobloggande (Yammer, och därmed blir e-posten mindre och mindre konversativ och mer och mer endast en informationsbärare.
Slutligen – first mover-advantage. Det bygger inte bara på att du är först men att du är först och gör det bäst. Google Buzz har ingen unik funktion egentligen. Det är en mashup av idéer från exempelvis Jaiku (den linjära diskussionen och det mobila tänkandet), från communityvärlden, från Friendfeed (lifestreaming – egentligen allt), från Facebook osv. Visst kan de göra det bäst: de bevisade det genom att faktiskt inte vara först på sök men att göra just det allra bäst. Men det argumentet faller om ovan nämnda invändningar är valida.
Jag tror helt enkelt inte att Buzz blir Googles sätt att äga sociala medier. De har gjort ungefär samma misstag som Friendfeed: de har skapat en tjänst som letar efter sitt behov att lösa. Jag är inte i ljuset av utvecklingen av såväl Facebook som av Twitter inte säker på att det behovet ens finns. Längre.
Frågan är om inte Google snart borde fundera om de verkligen ska försöka att bli störst även där?
Uppdatering: Diskussionen i kommentarerna har handlat om antal användare kontra frekvens. En undersökning i USA visar på en ökad frekvens av mailanvändande för de som använder sociala nätverk. Analysen av det handlar om att man kollar eftersom sociala nätverken ofta använder mail för notifieringar mm. Följaktligen är frågan om man då har incitament att gå över till Buzz, om man väljer att nyttja mail för att notifieras av de redan befintliga nätverk man är medlem i. Så jag menar att min tes kvarstår.
Facebookuppdateringen där Reinfeldts presstalesman Edvard Unsgaards berättar om sitt städbolags goda service efter ett mishap i hans trapp, som Martin Gelin – journalist på SVD, lyfter fram har fåttrejältmycketuppmärksamhet. Personligen vad gäller sakfrågan tycker jag det är ganska fånigt och även om jag kan tillstå att det var ett rätt dåligt skrivet uttalande så handlar det om att lägga en oerhört märklig tolkning i uttalandet men faktum kvarstår: det har blivit en ”grej” och Fredrik Reinfeldt och moderaterna kommer att påverkas.
Det som är intressant är det faktum att Unsgaard trampade i klaveret genom att inte tänka på vad han skrev på sin Facebook – något som han inte är den förste att göra, och definitivt inte den sista. Det som händelsen sätter ljuset på är hur offentliga personer måste fundera över sin strategi både när det gäller sociala medier: vilka man väljer att vara ”vän” med och vad man då skriver i sin uppdateringar. Något som inte är helt enkelt eftersom de flesta av oss tänker exempelvis Facebook som en ganska privat sfär, trots att man har släppt in personer som man inte känt på länge eller personer som har till sin uppgift att granska dig som offentlig person.
Unsgaard har 798 vänner på Facebook. En snabb titt bland dem visar att han har en mängd journalister liksom personer som politiskt inte står honom så nära. En av hans vänner på Facebook är exempelvis Niklas Svensson som driver Politikerbloggen och som aldrig duckar för att koka soppa på en spik oavsett hur liten. Liksom en mängd andra journalister och opinionsbildare vars agenda kan vinna på en sån här diskussion.
Felet Unsgaard gjorde var att han glömde bort att hans Facebook-vänner inte bara består av hans vänner som gissningsvis på många sätt kan tänkas förstå hans uttalande utan också av personer som gärna vrider saker några extra varv eller ser möjligheten att tjäna politiska poänger på att dra en sån här sak till att handla om Unsgaards partis värderingar.
Ska politiker då helt undvika att finnas med på sociala mediearenan? Nej. Som min kollega Brit Stakston i flerapostningar pekat på så handlar det om att använda sociala medier på ett smart sätt. Ronnestam har valt att ge några råd på vägen. Tanken att ”hålla sig undan” från sociala medier är idag på väg att vara samma sak som att säga att man inte ska prata i telefon, att man inte ska uttala sig på torgmötet på stan eller egentligen finnas i någon sorts kommunikativ verklighet. Problemet är snarare att många politiker väljer bort sociala medier i en alltför hög grad. Sociala medier är en möjlighet att bygga sin egen plattform utan att vara avhängig av journalisters välvilja och tolkningsföreträde - liksom att sociala medier är på väg att bli fullständigt nödvändigt i modern kommunikation.
Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.
Hur ska man göra då? Förutom att faktiskt sätta sig ner och tänka igenom vad man vill, vem man vill prata med också se att de olika rollerna inte alltid kan finnas i samma kanal. När det gäller Facebook kan det handla om att välja mellan att vara vän med många och därmed utnyttja statusuppdateringar mm till sin politiska fördel, eller välja att ha det som sin privata plattform och då noggrant välja ut vilka som får tillgång till statusuppdateringar. Eller se till att hela tiden välja precis vilka som ska se varje enskild statusuppdatering (jag har skrivit om Facebooks personliga inställningar här).
När det gäller Twitter handlar det om att hela tiden inse att det är ett öppet nätverk – vem som helst kan få tillgång till dina uppdateringar om du inte väljer att skydda dem – vilket i sin tur är kontraproduktivt utifrån att utnyttja Twitter för sin politiska gärning. För bloggandet gäller att inse att det är offentligt och framförallt sökbart.
Sociala medier håller på att växa upp.
Det innebär att det gamla och det nya möts.
Det kräver balans och eftertanke – kanske är det inte så att vi kan bli ”vänner” men däremot bekanta.
Det handlar om att vara lika socialt smart som när du möter någon öga mot öga.
Det finns ingen off the record men det finns möjligheter att vara en trevlig person.
Uppdatering: Martin Gelin som drog igång hela frågan skriver om det på Expressen Debatt och jag håller med honom om att Unsgaard verkligen borde tänkt en extra gång. Försöken att hantera krisen var också minst sagt dåliga. Dock är problemet även med Gelins artikel att han, som Mary XJ påpekar, missuppfattar hur Twitter kan fungera. Genom att han gör det så måste man inse att många andra gör det – vilket ställer större krav på offentliga personer att försöka få ordning på sina uttalanden.
Martin Gelin skriver själv på USA-bloggen om ”Unsgaardgate” och det är, trots att jag fortfarande inte tycker att det skrivna är nödvändigtvis fel, bra eftersom han verkligen påpekar behovet av att politiker och tjänstemän inom företag och organisationer måste få vara personliga. Frågan är ju då – kan man som journalist (och politiskt parti/intresseorganisation) också då ge större svängrum innan man slår ner på någon som inkompetent?
Det har varit oerhört intensiva slutveckor innan julen. Några julkort har jag inte hunnit att fixa – men jag vill så här sent på julaftonen önska er alla en god avkopplad jul. Ser man på Twitterflödet så är det en del som är rätt urkopplade och nerkopplade också men om man tänker tillbaka på hur det var förra julen så har verkligen Twitter förändrat vår konversation (just nu twittras det med hashtaggen #karlbertil) och våra relationer. Facebook och Twitter har utvecklats åt olika håll under året – Facebook som mainstream: 3,5 miljoner svenskar med konton där om du lyssnar på bussen, på cafét eller någon annanstans hör hur Facebook alltid finns med i konversationerna: “jo jag såg det på Facebook” eller “XX sa ju det på Facebook”. Twitter har fr a blivit en möjlighet för journalister att hålla koll, för politiker att skapa en ny personlig plattform för att nå andra opinionsbildare, politiker och media på ett nytt sätt och för företag att hitta nya sätt att prata med sina kunder inom en sfär som gärna pratar vidare om ett varumärke.
Nästa år kommer att bli spännande – jag återkommer både med hur Strandh.DigitalPR kommer att utvecklas respektive de möjligheter och den utveckling som jag ser.
Tills dess: läs JMWs flippar och floppar från året som gått.
Jag är, till skillnad mot många andra, fortfarande fascinerad av och gillar Facebook. Det är en plattform som både har möjligheter att bli så oerhört viktig för den digitala utvecklingen på många olika sätt liksom att den som plattform är mycket utmanande för oss marknadsförare på grund av att den bygger på mycket personliga – ibland privata – kontakter och berättelser. Jag är själv intresserad av att den personliga integriteten hålls som viktig i de sociala nätverken – men jag hör till dem som är mer oroad av att stater ser till att lyssna och analysera än att företag gör det.
De flesta användare på Facebook (typ 350 miljoner stycken i hela världen och närmare 3 miljoner bara i Sverige) har i dagarna fått meddelande om att ställa in nya sekretessinställningar på sitt konto. Det beror helt enkelt på att Facebook samtidigt öppnar upp för att sökmotorerna ska kunna indexera det mesta av innehållet. Tillsammans med att Google också valt att göra en av de största nyordningar på sin söksida genom att lägga till en realtidssökning och att Bing nu indexerar Facebookinnehåll för att bli “the decision machine” på riktigt så blir det viktigt att välja hur man bygger sin närvaro på Facebook oavsett om man är privatperson eller företag. Idag är det viktigt att som individ sätta en egen strategi för Facebook – hur väljer man att använda det, och vilka sociala sfärer väljer man ska se vad.
Diskussionen har varit het inför detta – bland annat menar EFF att omställningen är negativ för den personliga integriteten. Det dumma som Facebook gjort, även om det faktiskt är förståeligt utifrån att ett annat val skulle skapat ingen trafik in i sökmotorerna, är att man (relativet) default valt att låta allt vara öppet. Invändningar som den på Digitala Affärer känns relevanta.
För min del har jag svårt att förstå den skepsis och rädsla som finns för att Facebook nu börjar att öppna upp sig samtidigt som det för Facebook är extremt viktigt att ha kvar förtroendet hos sina användare. Deras policy uppdateras ständigt för att balansera dessa två intressen.
Framförallt har vi förut haft hög grad av kritik mot att Facebook varit ett så stängt system – ett walled garden men samtidigt kommer nu kritik om att man väljer att öppna upp: både för att göra det intressantare och bättre rent konkurrensmässigt, liksom att utveckla sig till den självklara plattformen för mycket mer än att socialisera med sina vänner på själva Facebook. Exempelvis ser vi utvecklingen av Facebook Connect som mycket väl kan vara en möjlighet att vårt Facebook-konto blir vår digitala identitetshandling och varför inte en grund för mikrobetalningar. Självklart kan det vara lite skrämmande då det innebär att våra identiteter de facto “ägs” av ett företag – samtidigt är frågan om vi vågar lita fullt ut på open source-strategier som OpenID. Vem kan man lita på? Det är alltid en balansgång.
Nu är vi i alla fall i den situationen att Facebook utvecklas och det snabbt. Jag tycker det är mycket diskussion om saker som nu är verklighet – och det är viktigare att lära sig och se till att ta kontroll över uppdateringarna.
Jag ger här lite tips och förslag hur man kan ställa in sitt Facebook-konto beroende på hur “hemlig” eller “transparent” man vill vara. Du kan också läsa Facebooks egen genomgång av funktionerna.
Först hamnade de flesta här. Det var själva starten. Som alltid annars är det viktigt att läsa såna här meddelanderutor och särskilt när det handlar om saker som börjar bli så pass viktiga som exempelvis våra Facebookkonton.
Viktigt att kolla för vilka e-post-konton som de anpassade inställningarna kommer att gälla för:
Viktigt är också att komma ihåg att man kan ändra inställningarna när som helst. Om man väljer att gå bakåt dvs. göra sig mer “hemlig” är det viktigt att tänka på att sökmotorernas cachefunktioner håller kvar information ett tag liksom att det är oklart om gammal indexerad information faktiskt försvinner om man väljer att klicka ur valet att låta sökmotorer indexera sin information.
Den första Profilinformation som ger en mängd av olika inställningsmöjligheter.
Här handlar det helt enkelt om hur man väljer att visa sin information och mitt råd är att man går igenom och verkligen funderar på vilka man vill ska se vad. Det intressanta är också att överallt kan man välja Anpassad vilket innebär att du i princip kan ställa in din sekretess på individnivå bland dina vänner.
Samma gäller inställningarna för Kontaktinformation:
Välj och ställ in noggrant. Själv använder jag Facebook både för privat bruk men också som professionellt nätverk vilket innebär att jag måste se till att mycket info finns tillgängligt. Samtidigt – de privata delar som jag har vill jag inte ska vara öppet för alla.
Nästa insteg är viktigt – det handlar om applikationer och webbplatser, och det handlar om vad andra kan dela med sig av din information. Gör de här inställningarna nogsamt eftersom vi ser mer och mer av applikationer där din och min information används på olika sätt.
Den stora fördelen i att Facebook gör det här är att i princip varje del du skapar blir möjlig att styra ner på individnivå. Titta efter låsikonen och du kan då styra såväl statusuppdateringar som anteckningar på ett nytt smart sätt. Bland annat är det nu plötsligt matnyttigt att skapa listor över sina kontakter på Facebook eftersom du kan styra varje enskild uppdatering till att endast visas för en viss lista.
Jag är övertygad om att Facebook har framtiden för sig. Så många som väljer att ha mycket av sitt digitala sociala liv där och därför tycker jag att det här är en bra utveckling.
Igår fredag sammanstrålade ett gäng på Peace & Love-caféet i Borlänge för att för första gången köra ett Social Media Club Dalarna. I ett av de fascinerande rummen som caféet har trängde vi ihop oss. Åtta stycken, några från reklambyråvärlden, några egen företagare inom marknadsföring men också personer som driver företag inom andra segment men som ser sociala medier som en självklar och nödvändig del av sin egen marknadsmix.
Jag inledde med en runda där vi fick presentera oss och sedan förklarade jag idén bakom Social Media Club och dess ursprung. Vi pratade lite om möjligheterna att träffas så här och jag skulle våga påstå att det här kan bli riktigt bra.
Jesper Wallenborg från Entapir och Whiskey Tango berättade sedan kort om den uppsats han och en kompis skriver om Twitter och företag, vilket blev en intressant spaning och startade en spännande diskussion om hur man kan se på Twitter och på Facebook. Jag spanade sedan lite framåt och mina två punkter var:
rörlig bild. Vi har idag tillgång till mängder av bandbredd, hårddiskutrymme och billiga bra kameror. Att idag bara välja att använda det skrivna ordet är att förlora mycket på resan.
nästa grej är redan här: realtidssök och ett öppnare Facebook. Jakten på nästa plattform är mindre och mindre intressant. Snarare handlar det nu om att använda de olika plattformarna integrerat för att nå ut så relevant och så brett som man vill.
Social Media Club-tanken är att det inte ska vara fasta tider på samma sätt som i andra sammanhang så en del behövde gå vidare andra satt en timme till och pratade om sociala medier.
Mycket trevligt och nästa gång (håll utkik efter datum) blir vi säkert fler. Jag har ett samtal pågående med Peace & Love-caféet så vi försöker att vara där även när vi blir fler: P&L känns idémässigt besläktat med sociala medie-logiken vilket gör det till en perfekt match.
På väg mot en intensiv vecka. Precis som det ska vara. Igårkväll när jag berättade för barnen att jag skulle vara borta hela veckan så var det inte telefonen som var det viktiga utan åttaåringen ansåg att det var dags för henne att få ett eget MSN Messenger-konto för att kunna prata med mig. De är sannerligen digitalt infödda mina barn, där mobiltelefonen, datorn och iPod touch är självklara delar i deras liv.
Senaste tiden har det också visat sig att tioåringens kompisar skaffat sig Facebook och en del har börjat att använda Bilddagboken. Det förstnämnda på grund av de sociala spelen, det sista eftersom de alla använder sina kameror för att dokumentera sitt liv. Jag kommer att skriva en längre analys om detta framöver men min slutsats är att det knappast är produktivt att förbjuda utan mycket viktigt att lära sig själv hur plattformarna fungerar, ta en lång diskussion om såväl faktiska faror som moraliska aspekter på att interagera med andra över nätet – och sedan ge barn möjligheten att faktiskt ta det ansvar de kan ta. I grunden handlar det om att känna sina barns möjligheter och begränsningar: kan de ta ansvar för sina relationer i det analoga livet så kan de göra det online.
Det blev en viss diskussion på Twitter om att Filip och Fredrik i TV4 Nyhetsmorgon förklarade att de inte har Facebook – och att programledarna ansåg att det hedrade dem. En del kommentarer på Twitter såg det som ett hot mot sociala medier: flera av oss hamnade tillbaka i ett underdog-perspektiv där vi måste försvara sociala medier.
Det tror jag inte att vi behöver längre. Sociala medier är inte längre något litet uppstickaraktigt. Det är en verklighet som alla måste förhålla sig till. Den som negligerar utvecklingen kommer att förlora på det.
Det är ointressant om Filip och Fredrik är på Facebook. De är inte relevanta. Jag skulle visserligen kunna vara vän med Filip eftersom vi kommer från samma stad och jag har varit barnvakt åt honom. Men det är inte heller relevant.
Facebook är ett socialt nätverk för människor, för kontakt och relationsbyggande – riktiga relationer, reala konversationer och att fylla våra djupt mänskliga behov av att kommunicera med varandra. Idag är det media som förlorar på att alienera sina tittare genom att dissa Facebook. Minst 39 % av svenskarna har ett konto: bland de grupper som är medias målgrupp, fr a Robinson, F&F mfl så ligger det på över 70 %.
Allt idag skaffa sig en bild av verkligheten, att konversera med relevanta personer och även ta reda på saker om varumärken, erbjudanden och tjänster – det behöver man inte Filip och Fredrik till. De har blivit den postmoderna tidens gycklare – i grunden byfånar som fått uppmärksamhet för att de är så dumma att de vågar göra en massa idiotier och visa det för andra.Deras enda funktion är att vara som popcorn – bukfylla för stunden.
Det som den postmoderna tidens gycklare glömt är att en gycklare har ytterligare en funktion: att säga sanningar till konungen som ingen annan vågade säga. Det gör inte Filip och Fredrik och alla andra gycklare inom mediebubblan. De säger ingenting som inte är politiskt korrekt även när det verkar vara det motsatta. Det visade deras tidigare program som blev stoppade – då var de relevanta och vågade skämta genom att säga sanningar om Sverige och svenskarna. Idag kör de "Vem kan slå Filip och Fredrik" – och svaret är: varenda en slår dem i relevans idag.
Därför är det inte ens intressant om de är på Facebook eller inte. De lever inte bland vanliga människor – de lever i media. Det är inte den riktiga Filip Hammar utan seriefiguren Filip Hammar.
Jag har länge sagt att vi kommer att se en backlash mot sociala medier i de traditionella medierna. Nu kommer den. Varför kommer den? För att nu är vanligt folks användande av nätet ett reellt hot mot mediernas makt över vår världsbild. Ta Malou von Sivers och andra som höjer sin ignorans till skyarna (att sedan Alex Schulman är en fåntratt som blockerar personer som kritiserar hans åsikter är en annan sak). Näthatet känns så trött. Så ointressant eftersom det inte handlar om nätet: Internet är en kniv som jag sagt länge. Det är mer intressant att fundera över varför människor är som de är – hat och mobbing är procentuellt vanligare i analoga sammanhang än på nätet. Möjligheten att vara den som sätter sanningar har utarmats och blivit ointressantare eftersom det finns många fler källor, mycket fler möjligheter och allt går fortare.
Makten att tolka världen, att vara den som berättar hur något är har länge varit journalisternas. Det är ett ansvar och ett förtroende som missbrukats å det grövsta genom åren. Det är ett förtroende som man skulle kunna bygga upp – om man insåg vad som hänt. Men det är få som gör det. Istället slår man hellre ner på "folklighet" i sociala medier. Att man inte kan lita på vad som sägs på nätet. Självklart inte – det är ju inte filtrerat av deras egna: Tilde de Paula mfl har inte koderna för de har inte brytt sig om att förstå vad som händer. Man tror att verkligheten finns i den lilla mediebubblan runt Frihamnen, i DN-skrapan, på Gärdet. Med jämna mellanrum tittar man utanför, går ut med en kamera och gör lite "nedslag i verkligheten". Och frågan är: kan man lita på det som sägs i medierna?
Jag skrev igår en postning med statistik om internet. Jag håller på med en postning om sociala mediestatistik. Den senare kommer visa att traditionella medier har en möjlighet – om man väljer att se sociala medier som en relevant och värdefull kanal. Om inte – då kommer det gå fort utför.
Själv gläds jag åt såna här saker. För det visar att jag för flera år sedan hade rätt: sociala medier är något som kommer bli stort, det är den nya konversationen. Revolutionen är redan här och traditionella medier har ett val: arbeta tillsammans med alla sina mottagare och respektera att de nu är innehållsproducenter. Eller tyna bort i ett hörn där färre och färre kommer uppleva er som relevanta.
Så om Filip och Fredrik finns på Facebook är ointressant. Eller om Tilde de Paula finns där. Det borde de göra – som vilka andra som helst. Det går att bestämma vem som man vill ska vara ens vän… Och alla borde lära sig mer om nätet. Framförallt så är sociala medier viktiga för deras tittare. De kommer använda dessa oavsett vad hon tycker. Hon är ointressant för dem om hon inte lär sig konversera.
Det är Tilde som är rädd för nätet. På grund av okunskap och ignorans – och att hon tror att verkligheten är i hennes lilla omkrets.
Uppdatering: För att klargöra min ståndpunkt. Som individer får Filip, Fredrik och Tilde välja bort sociala medier hur mycket de vill. Det är upp till dem. Det är deras förlust eller vinst. Men att göra det till något som är rätt generellt och förklara att nätet är inte trovärdigt som källa generellt innebär att man idiotförklarar en stor del av Sveriges befolkning, man visar upp en okunnighet och en enögdhet som är minst sagt ignorant mot hur verkligheten ser ut.
E-government. Det handlar inte om att bygga portaler längre i den tredje generationen: handlar om att öppna data och API och skapa bättre dialogmöjligheter mellan myndigheter och medborgare. 24timmarsmyndigheten får rejält med spö genom att man har kontorstider.
Norska säkerhetspolisen ser nödvändigheten i att vara där människor är och faktiskt skapa möjligheter till interaktion. Framförallt ville man nå unga. Det de såg var att unga söker sin information i sina nätverk, inte via Google. Och de jobbar via Facebook och utvecklar sin närvaro och svarar på cirka 95% på alla inlägg. Ger ett exempel på hur man kan använda sociala medier i kriskommunikation – vi använder medier så olika: och lärde sig att många helt enkelt missar mycket genom att faktiskt bara vara på exempelvis Facebook – alltså måste man skapa närvaro där människor är.
Viss skillnad på demografin mellan norska Facebook och svenska:
Krisinformation.se ser den stora utmaningen skapa dialog som är sann och meningsfull mellan medborgare och myndigheter.
Hur fungerar realtidskommunikation tillsammans med offentlighetsprincipen? Det har varit ett av problemen: både cautious and curious på de legala aspekterna.
Norska säkerhetspoliser ser Twittermålgruppen som mycket värdefull utifrån deras kunskap och ställning som opinionsbildare medan på Facebook kan man nå ”alla” men inte på samma sätt ”värda”. Man måste skapa möjligheter för ett digitalt handslag. Det handlar om att lära sig och på så sätt bygga närvaro. För Krismyndigheten handlar det inte om ett val utan en nödvändighet – deras uppgift är att möta människor.
Norge och Sverige har ungefär samma utmaningar som Sverige – man behöver göra det: och förändra efterhand. Sociala medietåget går nu och då måste man vara där.
Diskussion runt Gov 2.0 och open data. Norska säkerhetspolisen menar att det inte är någon större skillnad mot att hantera information på sociala medier än förut. Handlar mycket om att skapa tillgänglighet och lyssna på sina mottagare vad de behöver. Mycket handlar om generell kommunikation. När det gäller open data så tittar man på detta.
Meningen med att ha en statlig myndighet ska vara att vara transparent.
Även här handlar det om resurser liksom att bygga förtroende för sociala medier hos allmänheten.
arbetar med strategier och utbildning inom sociala medier och digitala plattformar. Jobbar med varumärkesstrategi, planning och konceptualisering. Vill du veta mer?
Vill du ha kontakt med mig? niclas@digitalpr.se eller 0706480861 är de mest traditionella sätten att nå mig på.
Senaste kommentar