Så var vi där. En halv miljard användare globalt på Facebook. Visst kan vissa fortfarande hävda att ”men hallå det är ju bara sju procent”. Well – sju procent av världens befolkning använder en och samma plattform och utvecklingen har skett sedan 2007 när Facebook blev öppet för alla.
Samtidigt har vi bara sett början på utvecklingen. 500 miljoner användare innebär att Facebook knappast kommer att försvinna i första taget. Många har påpekat att själva ökningen avstannat – men den har varit oerhörd bara det senaste året. Det handlar om att Facebook helt enkelt mättats. För nu. Självklart vet vi att det kan gå fort och många söker att på olika sätt försöka att stjäla Facebooks användarbas, eller åtminstone tugga lite på kakan: antingen utifrån en vilja att skapa något som bygger på open source och säkrare personlig integritet eller helt enkelt för att ta än mer av kunskapen om användarna för att kunna sälja den kunskapen vidare.
Många människor investerar tid och relationer i plattformen, företag börjar att förstå att man måste investera tid för att få mer tillbaka. Facebook stärker sin utveckling även på den mobila webben (trots att deras Iphoneapp suger) och Facebook blir mer och mer en självklar del av ganska många människors vardagsliv (läs Telegraphs jämförelse mellan olika plattformar)
Den stora faran för Facebook är uppenbarligen inte frågorna om den personliga integriteten – den diskussionen har falnat och Facebook lyckades rida ut den relativt väl. Däremot handlar det om hur man rent generellt hanterar konsumentupplevelsen. Om Facebook halkar efter där kommer det här vara den sista milstolpen de firar.
Som de läsare som följer den här bloggen vet kommer nästan varje dag en postning som heter DigitalPR Omvärldsanalyserar. Tanken med dessa är att göra korta inspel utifrån det jag läser på nätet. Varje länk ska ha en kommentar och jag försöker att inte bara skriva ”intressant läsning” utan det ska helst vara något mer matnyttigt. Självklart handlar det om att både ge vidare – sharing is caring – men också sätta min kunskap i relation till det som skrivs. Jag blir genom kommentarerna ofta både ett filter men också en innehållsskapare.
Det är flera av oss som gör ungefär samma format: Jocke Jardenberg kanske är den som är mest känd.
Så här har jag byggt upp mitt system:
Jag använder sen många år Google Reader som RSS-hubb. Fördelen ligger idag mest att den är väl spridd, jag kan använda den på båda mina datorer och på min Iphone (med programmet Mobile RSS-reader) respektive att det finns funktionen ”Dela med anteckning” vilken är grunden för mitt upplägg. Jag skriver min kommentar i anteckningsfältet och delar sedan länken i Google Reader. Det innebär dels att de som följer mig direkt i Reader kan se min kommentar och kommentera där respektive att den finns kvar i databasen som en enhet.
När jag delat i Google Reader har jag sedan länge valt att låta det delas ut i Friendfeed. Friendfeedpostningen delas sedan till mitt Twitterkonto och mitt Facebookkonto. En del har ifrågasatt detta och menat att det är en onödig omväg men att jag gjort så är på grund av att jag faktiskt vill att man läser mina kommentarer till länkarna som syns i Friendfeed men som inte skulle synas om länken direkt delades till Twitter.
Ungefär en gång per dag går jag sedan till bloggen och publicerar en sammanställning av de senaste länkarna som hämtas in av WP-pluginet SharedItems2WP. Förut gick det automatiskt men sedan WP2.8 har det inte fungerat att skapa CRON-jobbet (om jag förstått det rätt). Pluginet skapar en postning på bloggen som sedan aggregeras till Twitter och Facebook via Twitpress-pluginet.
Formen är inte ultimat men det är just nu det bästa vi har att tillgå. Valen att både aggregera varje enskild kommenterad länk respektive att skapa en postning där alla länkar samlas bygger på tanken om att vi genom internet både söker information i realtid men också som ondemand. I det här upplägget handlar realtid om de enskilda delade länkar som jag skickar ut medan ondemand blir sammanställningen i bloggposten. Det är upp till mottagaren att välja och fr a – missar man något i realtid så kan man ta igen det ondemand. Andra gör på andra sätt.
Självklart kan jag oroa mig för att det här upplägget både kan bli en ekokammare eller att jag skapar väldigt mycket vitt informationsbrus. Men hittills känns det som om det är fler som uppskattar upplägget än som blir irriterade på det.
Det vore oerhört kul att höra från er som läser: vad tycker ni?
I en paus i jobbet fastnade jag i att titta på radannonser på Facebook. Tanken med dem är ju att de dels ska vara kontextuellt relevanta för mig (Facebook har länge sparat data om sina användare) och sedan också skapa socialt värde genom att man kan gilla dem och på så sätt skapas ytterligare data som ökar relevansen för mig (och säkert för mina vänner).
Själva grundbulten om data mining och Facebook kan man diskutera – vilket görs idogt just nu efter att Facebook släppt Open Graph-initiativet men det gör jag inte här. Däremot önskar jag att det fanns större insikt och bättre höjd på reklamen.
Några exempel:
Intressant val av bild för annonsen. Även om jag behöver städhjälp så känns det lite märkligt och oseriöst att välja ett barn som bildavsändare för annonsen. Bra med information men fortfarande känns det som en annons som inte direkt ökar känslan av att ”ja, jag släpper gärna in det företaget i mitt hem”.
Det finns onekligen en viss komik i Locilocis annons men frågan är om någon ens vågar tänka sig att göra det här? Barnen fine, men hur ska någon få frun (eller mannen) att gå med på att bli övervakad? Lociloci har varit i blåsväder runt säkerheten i tjänsten vilket borde stämma till eftertanke.
Facebooks Open Graph skapar också sociala kopplingar mellan vad olika personer gillar och på så sätt skapas en sorts viral loop av rekommendationer. Mycket bra tänkt men ibland blir det lite knasigt:
Jag är inte helt säker på att Mackmyras varumärke riktigt håller ihop med Björn Skifs värden. Samtidigt kan det onekligen vara en kunskapsbas för varumärken att inse att man inte riktigt är det man trodde man var.
Det här var de mer… burleska exemplen. Något som jag mött ett par gånger är att man inte riktigt tänkt hur man kopplar annonsen med länken respektive att ge tillräckligt med information. Det märkligaste exemplet är Jusek, som annars är rätt duktiga på sociala medier, som väljer att på Facebook ha den här annonsen:
Helt ärligt så fastnade jag för annonsen eftersom kvinnan på bilden är min gamla klasskompis Ylva. Problemet är att jag inte vet vem som är avsändare. Vilket medlemsskap är det om man får det här i? Fine, kan vara en idé att inte ge mer information eftersom man då klickar för att få reda på det – problemet är att det snabbt kommer äta upp budgeten för annonsen utan att få önskad konvertering. Så jag klickar:
Jag hamnar direkt på en medlemsansökan. Till Jusek. Snacka om att inte köra med förspel här. Det är upp till mig at leta reda på mer information, och det innebär att jag måste förstå navigeringen. Varför valde de inte att bygga en informationssida på Facebook? Där jag kunde gå in, få reda på mer, kanske hitta relevanta länkar till bloggen men också sedan klicka för att bli medlem när jag väl blivit övertygad om att det var rätt för mig? På Facebook kunde man också sett till att ha närvaro för att svara på frågor runt kampanjen, utnyttja diskussonsforumet för att på så sätt skapa relationen som sedan bygger preferens. Tyvärr har de helt valt bort diskussionsforum och låter sin Facebooksida vara en rätt oreflekterad måste-närvaro trots att de har personer som är rätt aktiva.
På samma sätt känns Kravs val av att låta annonsen länkas utanför Facebook som rätt överilat:
Självklart – det är en specifik kampanj för att skaffa sig Krav-supportrar (rent generellt är det ganska invecklat med såväl supportrar som ambassadörer när det gäller Krav men det får min gamla byrå lösa :)). Återigen – varför inte bygga in det i Facebookramverket på deras rejält stora Facebooksida?
Idag har vi möjligheten att flytta in mycket av innehållet på företagens webbplatser i Facebookramverket – Facebook Pages är helt programmerbara genom enkel html och Facebooks eget FBML-protokoll. Logiken i att göra det handlar om att faktiskt finnas kvar på den plattform där du som varumärke och din konsument står på samma plan, och som är känd för konsumenten. För många företag handlar det nog både uttalat och indirekt om att ”ta tillbaka kontrollen” genom att fortfarande försöka att föra konsumenter hem till sin egen planhalva – där man har kontroll. Dock innebär det att man går in i en gammal marknadslogik.
Utvecklingen idag handlar om att varumärket mer och mer måste våga gå in på de arenor där konsumenten finns. Facebook och Twitter innebär ännu ett avsteg från den gamla idén om att ha kontroll över sin kommunikation genom att ha kontroll över plattformen. Bloggen var bara ett steg men där företag fortfarande hade kontroll genom att det var ens egen plattform. Bloggen har idag blivit en container för innehåll som man bör aggregera ut i andra sammanhang för att bli intressant och läst. Många ser att de flesta kommer in till en blogg idag via aggregering till exempelvis Facebook och Twitter – inte direkt.
Min uppmaning till kollegor, konkurrenter och företag och organisationer som vill jobba med Facebook är att inte se det som ett sorts komplement som används lite vid sidan av; och att när man väljer att göra annonser – hantera dem inte som vi hanterade bannerannonsering under den tidiga interneteran utan med hög kreativ och informationsmässig höjd. Facebook är en stor möjlighet för varumärken att bli sociala – om man väljer att göra det på rätt sätt.
Ps. Tyvärr fungerar inte argumentet ”men alla har ju inte Facebook” när det gäller annonseringen: eftersom annonsen är på Facebook så är det självklart logiskt att låta länken gå till din närvaro på Facebook. Ingen utanför Facebook ser din Facebookannons. Ds.
Jag skrev en postning om Facebooks nya Open Graph tidigare i veckan och har spenderat en massa tid att dels försöka förstå implikationerna på det och hur man skulle kunna utnyttja det för mina kunder. Jag är inte helt säker på att jag ens är halvvägs med någon av de båda uppgifterna. När jag sedan läser Peter Cashmores korta post om att ”ingen kan stoppa Facebook eftersom ingen förstår Facebook” så funderar jag om det som hänt inte egentligen handlar om att Facebook slutat att vara det som det en gång var – ett socialt nätverk – och nu blivit en sorts social metaweb?
För det intressanta ligger i att vi nu på riktigt skapat det som till viss del tanken om den semantiska webben handlar om: att allt blir sociala objekt. Allt du möter kan du nu koppla till din användare – dvs till din identitet och om vi utgår från att Facebook fortsätter utvecklas i den takt som vi nu ser blir det onekligen en intressant spelare utifrån ett massmedieperspektiv. Samtidigt är det fortfarande – och i samband med OGP och Open Graph API helt enkelt konstant disruptivt och fragmenterat till att styras av varje enskild individ och dess sociala krets.
@steverubel at social media panel: facebook decides ”We’re water. We are going to cover 70% of the earth”
Under senaste månaderna har Facebook släppt olika förändringar – det började med att man gjorde en 180 gradersvändning och gjorde allas konton öppna by default och det var upp till användaren att sätta sina egna regler för sitt kontos öppenhet (jag skrev om hur man kan ställa in det här). Ett antal andra tweaks följde såväl i deras Terms of service som däremot gjorde det svårare (eller annorlunda) för marknadsförare att utnyttja nätverket för viral spridning (Jesper Åström skrev en minst sagt animerad postning om det). Samtidigt växer Facebook så att det knakar. 400 miljoners-vallen knäcktes snabbt och även i Sverige kunde Simon Sundén visa att Facebook inte längre är en sajt bland andra utan en plattform som är en självklarhet.
Man valde i mars att ändra på terminologin: Bli fan till har blivit att Gilla något. Fan pages är idag bara Pages. Dedikerade till företag, varumärken och organisationer. Det som sedan följde var hur Facebook valde att skapa Community Pages, vilket handlar om att bättre kunna hantera faktumet att många som inte hade rätt till ett varumärke eller namn började att skapa ”fanpages”. En community page fungerar mer som en sajt som administreras av Facebook, en sorts wiki, och är på så sätt undantagen behovet av att hålla strikt koll på innehållet.
Deras Open Graph-initiativ, som utgår från det som är Facebooks tillgång: den sociala grafen – kopplingarna mellan användarna, implementeras och Facebook Connect kommer att vara på ett helt nytt sätt implementerbart med andra sajter. Tillsammans med det (och med först och främst Pandora och Yelp) väljer man att koppla samman användarnas digitala ”fingeravtryck” dvs. vad man skrivit på andra sajter med din Facebookidentitet och på så sätt skapas ett oerhört starkt flöde av information och rekommendationssätt som bygger på ditt sociala nätverk. Det innebär också att Facebook får en mängd data som ger en oerhört stark möjlighet till att skapa relevant reklam för varje användare eftersom man kan använda användarens egna digitala fingeravtryck för att skapa en persona. Det är helt enkelt det sista av Facebooks gamla ”walled garden”-tänkande som faller. Det som verkligen gör Facebook till en hubb (eller till internets största datacentral) är att man kan lägga en Like-knapp på sin sajt; och alla kan se vilka av ens vänner som gillat just den sidan där. Tillsammans med ny funktionalitet i hur fr a Pages använder sig av HTML så skapas en möjlighet till oerhört mycket mer individanpassad och socialt ”nyttig” plattform. Slutligen skapar man Facebook Credits som just nu handlar om att applikationer kan ta betalt av användare utan att behöva gå utanför Facebook utan det blir Facebook som hanterar betalningarna.
Själv har jag länge sagt att Facebook kommer att bli vårt digitala ID och jag tror att lösningen för mikrobetalningar ligger i att enkelt kunna logga in och sköta sådana via Facebook Connect. Samtidigt är det här omvälvande och på många sätt otäckt. Både Robert Scoble och RWW har uttryckt det. Dave Winer är sitt vanliga skeptiska jag. Självklart är det onekligen så att det här kommer att rita om den sociala webben fullständigt. De digitala fingeravtrycken är den semantiska webben som nu blir verklighet. Det innebär att den som har tillgång till en så pass global mängd data och analysera den får en oerhörd makt.
Samtidigt tror jag det är oundvikligt. Som användare vill vi att det ska vara enkelt, och fler och fler lär sig den sociala nytta som Facebook kan ge inte bara med att veta vad Kalle gör utan också vad Kalle gillar Restaurang X. Det är logiskt när vi mer och mer ser webben som en ström snarare än som enskilda entiteter att något kommer att samla upp det. Lifestreaming, som Friendfeed kom att bli, är en viktig del av det nya internet. Samtidigt är frågan om användare kommer att känna sig osäkra på hur deras personliga integritet hanteras. Facebook har spenderat mycket tid på att balansera upp integritet med öppenhet men det kan gå rätt fort utför om man väljer ett sätt som gör att användaren känner att nyttan med plattformen är mindre än utnyttjandet av ens information. Samtidigt är sociala nätverk byggda på den sociala nyttan och hur mycket man väljer att investera som individ i sitt nätverk och för många är det ett stort steg att byta plattform – framförallt då Facebook för många är den första och enda sociala plattformen på nätet förutom email.
Så framtiden ser inte likadan ut idag som den gjorde igår. Zuckerberg har ändrat den. Facebook struntar i att se någon annan än Google som sin konkurrent, och konkurrensen handlar inte om sök utan allt lull-lull som Google lagt till för att bli mer social. Problemet för Google är att de kanske gått på samma mina som Altavista en gång gjorde: inte lägga krut på sin kärnprodukt – sök utan försöka vara allt för alla. Facebook är bättre och mer logiskt sett självklar för användare att använda som sin sociala hubb. Google är det inte.
Det jag tidigare sagt – att vi nu kommer att se en konsolidering och en utveckling ovanpå befintliga plattformar, och hur vi får en sorts demografisk och social hyperlänkning är nu verklighet.
Uppdateringar:
Självklart har jag lagt till Like-knappen. Här hittar du både en bra diskussion om delning vs like och var wordpresspluginen går att hämta.
Conversation Agent är skeptisk och har samlat en del reaktioner på Facebooks utannonserade funktioner. Själv blir jag mer och mer fundersam över varför så många sociala medie-experter är så avoga mot just Facebook. Handlar det om att det är för stort, och att det är något som människor lär sig använda utan att behöva fråga experterna?
Ok, jag är biased (disclaimer: tillsammans med JMW jobbar jag med Microsoft) men onekligen så är Docs.com något som är riktigt vältänkt: ”alla” använder Office och ”alla” använder Facebook. Att utnyttja det redan befintliga molnet och de redan befintliga identifikationsmöjligheterna istället för att tvingas att skaffa nya sådana är en styrka. Oavsett vilket företag eller vilken tjänst som står bakom.
Historien som rullats upp när det gäller den unga pojken som gjort av med sina egna och sin mammas pengar på Farmville behöver uppenbarligen sättas i sitt sammanhang: det verkar som om mamman missat ett antal delar i uppfostran då äldre brodern gjort samma sak.
Själv har jag spenderat en del tid på fr a Farmville eftersom min son ville ha mig till granne och hela den sociala spelsfären fascinerar mig. Jag har testat flera av de andra spel som Zynga och andra erbjuder (men Farmville är det mest genomtänkta) och det är självklart så att spelen för vissa kan bli lätt tidskonsumerande. Samtidigt handlar det om samma saker som all annan avkoppling: att göra något roligt och kreativt.
Jag kommer att skriva en längre postning om sociala spel och hur dessa framöver kan kopplas på marknadsföring men det är intressant att titta på varför såna spel som Farmville och Mafia Wars blivit så populära. I grunden är det relativt enkla spel som handlar om att skapa något, bygga något nytt och utveckla sin egen spelare. Samtidigt lägger man till en social dimension där man dels behöver hjälp av sina ”grannar” som är rent fysiska kontakter samtidigt som man också skaffar sig credd genom hur man lyckas med sin farm.
Att Farmville lyckats att locka närmare 90 miljoner spelare världen över handlar om att man använt sig av de grundläggande mänskliga beteenden som sociala medier bygger på: att genom att dela med sig och samla på sig unika kunskaper och saker (gifts eller länkar – det är egalt) så tar en individ sig in mot mitten av sin sociala cirkel, vilket i sin tur skapar trygghet och säkrar upp ens sociala behov.
Framöver kommer, efterhand att Facebook utvecklas och vårt användande av sociala medier än mer kopplas samman med vår vardag, blir de sociala spelen mer kopplade till vår verklighet och fler och fler delar kommer att vara synergier mellan vårt fysiska liv och vårt digitala liv.
När vi för någon månad sedan fick se att Google tappat förstaplatsen globalt till Facebook i andel besök, och då utvecklingen av Facebook generellt är gigantisk skapar det självklart en mängd funderingar. Att Google också väljer att indexera Facebooks innehåll i ett antal steg indikerar också på en förändrad spelplan. Sist men inte minst: att Buzz och fr a Social Search implementeras visar att sökjätten förstår att man måste förändra sig. Kommer det att innebära att Google plötsligt förlorar sin ställning som vår främsta sökmotor? Kommer det innebära att vi som användare plötsligt börjar att använda oss av Facebook och Twitter som sökmotorer i stor skala? Jag tror inte det. Av två skäl:
Det första skälet är enkelt. Facebooks sökfunktionalitet handlar inte primärt om att hitta innehåll utan om att hitta användare: sidor och personer. Det är synnerligen svårt att få något meningsfullt ut av en sökning på exempelvis ”alla” om man inte som jag är intresserad av vad användare säger om en viss produkt, varumärke eller ett fenomen. Ska jag hitta en sajt, eller information om något är det fortfarande Google som gäller – och det är så de flesta gör. För Twitter gäller samma sak: att hitta en speciell sajt för att få tag på information om något är inte (ännu ska tilläggas) något som man går till Twitter Search för att göra. Google är än så länge de facto-standard och påverkar också hur vi tänker när vi ska leta efter något. När Facebook dels fylls med innehåll som görs sökbart på ett sätt som skapar för användaren relevanta sökträffar – då kommer det finnas ett incitament till att byta. Men inte ens då kommer det att vara självklart…
Det andra skälet är viktigt och glöms lätt bort. Människan är ett vanedjur och väljer verktyg utifrån både om de kan fylla våra behov men också utifrån det som vi är vana vid: både när det gäller erfarenhet men också social vana. Vi är vana att googla – och att, som jag tidigare skrev, leta utifrån den logik som Google använder i sitt beskrivande av sökresultatet. Vi är så vana att det blir svårare och svårare att få rejäl stuns på söksidesreklam. Googlesökningens vana skapar också en tilltro till att det är ett sätt som faktiskt fyller de behov vi har för att hitta rätt: eftersom vi upplever att vi hittar det vi söker så fortsätter vi att använda detta sätt – oavsett om andra säger åt oss att det finns andra, bättre sätt. Vår vana handlar också om hur vi som människor väljer att strukturera våra behov och användningen av verktyg. Facebook håller snabbt på att bli en vana när det gäller att hålla kontakt med sina vänner: Facebook håller på att bli en telefon för en stor del av svenska befolkningen. Men lika lite som vi i första hand väljer en telefon för att söka information så kommer vi att välja Facebook för att söka efter detsamma. Google är däremot snarare uppslagsverket, gula sidorna och kartoteket i ett: men det är inte självklart vårt sociala nätverk. Google fyller ett behov, Facebook ett annat.
Självklart är det livsfarligt att försöka att säga att inget kommer att förändras. Det kommer det att göra. Men det är lika dumt att säga att det kommer att ske snabbt eftersom man då glömmer bort hur människor faktiskt fungerar i grunden. Vi bygger vårt användande utifrån att först testa något, det som skapar relevans och fyller ett visst behov håller vi oss till mycket länge även om det finns andra verktyg som fungerar lite bättre. Vanan bygger på att kunskapen vi har om ett visst verktyg övervinner känslan av att verktyget kanske bara är good enough. När sedan ett nytt verktyg kommer behöver det vara mycket bättre på att fylla just det behov som vi har fått uppfyllt av det gamla verktyget – och att vi testar och hittar en markant högre relevans för våra behov än i det gamla. Då byter vi verktyg. Jag menar att det därmed är viktigt att förstå att Google fortfarande är mycket viktigt, eftersom oerhört många kommer att använda det som sin primära startpunkt i att söka information, söka efter ditt varumärke och söka efter sådant som berör ett företags erbjudande. Facebook i sin tur handlar om att skapa närvaro och flytta in i den värld där många redan finns och har sitt sociala liv. Det finns ingen självklar motsättning mellan Google och Facebook idag: snarare är de komplementära delar som fyller olika behov för en användare. Synergin ligger i att använda Google för att bli hittad på Facebook som företag på samma sätt som att se till att hemsida, blogg och andra delar av det digitala fotspåret är synliga.
Senaste veckan har vi än en gång sett hur vissa försöker att skapa ett anti-Facebook-race genom att hårt spela på den undersökning som några danska forskare genomfört som säger att Facebook kostar företagen miljarder. Förutom att det onekligen är snett att skylla på Facebook när det är kaffemaskinen som kostar mycket mer är en annan sak.
Det hela bygger på två premisser:
att arbetsgivaren betalar för din tid – inte för ditt resultat som arbetstagare.
att det finns en klar avgränsning mellan det privata livet och arbetslivet.
De två premisserna bygger på ett industrialistiskt tänkande och enligt mitt förmenande är de inte bara människofientliga utan farliga för utvecklingen av ett modernt samhälle. De är markanta exempel på vad jag och Brit Stakston kallar ”analoga värderingar” i våra föreläsningar.
För det som en arbetsgivare de facto tjänar pengar på är inte hur många timmar som en arbetstagare faktiskt lägger ner, om man inte fortfarande lyckas att ha kunder som går på att gå på ”löpande räkning” utan de flesta produkter är idag på ett fast pris – och produktionen bygger visserligen ytligt sett på Fords gamla modell men rent generellt handlar det om att skapa resultat i slutänden – inte att räkna antal nedlagda timmar. Fr a så finns det inte avsättning för en produkt som kommer ur ett sorts ymnighetshorn. Samma sak är det med tjänsterna. Idag blir fler och fler tjänster fastprisade och produktionen av dem sker utifrån behov snarare än utifrån ett strukturerat tidsflöde.
Det här kan man självklart diskutera in absurdum. Men då kommer nästa premiss: om vi vill skapa ett nytt sätt att effektivisera och optimera framtidens arbetsliv så handlar det om att räkna in såväl den teknologiska utvecklingen och att människan använt ny teknik för att växa och bli mer autonom gentemot såväl hierarkier, behovet av att underkasta sig ett kollektiv respektive skapat sitt eget jag utan att göra det med hänsyn till alla andra. De här två (eller fem) skapar ett helt nytt samhälle och därmed förändras sättet man värderar och accepterar en arbetssituation.
För arbetsgivaren är det inte längre möjligt att enkelt skapa en binär verklighet mellan jobb och privatliv eftersom arbetsgivaren själv utvecklar sin produktion till att ge människor större ansvar, mer individuellt arbete och högre krav på optimerad effektivitet. De arbetsgivare som de kommande åren kommer att kvarhålla ett stopp för sociala medier kommer att stå utan de arbetstagare som faktiskt skapar inkomster eftersom varken den digitalt infödda, där sociala medier är samma sak som en telefon, eller digitala invandrare som börjat att vänja sig vid att enkelt kunna hålla kontakt på sina nära och kära kommer acceptera att arbetsgivare stänger av exempelvis Facebook.
Stefana Broadbent har en mycket intressant vinkel på det – man kan diskutera själva grundtesen att sociala medier demokratiserar inimiteten men hennes TedTalk borde vara obligatoriskt för alla företagsledare innan de försöker att göra det enkla och förbjuda sociala medier för arbetstagaren:
För det handlar också om att människor tar sitt eget ansvar. Om de tillåts göra det.
Den arbetsgivare som ser det här som ett problem och upplever att Facebook sänker produktiviteten har inget internetproblem – han har ett ledarskaps- och organisationsproblem.
Uppdatering: Brian Solis går igenom internationella studier runt sociala nätverk och deras impact på produktivitet. Där finns ett antal utmärkta exempel på studier som visar på hur kreativitet ökas genom paus och distraktion från huvuduppgiften – något som företag verkar glömma när de jagar minuter och tror att den viktigaste personen är Tidsstudiemannen (tack ni som påminde om den figuren).
Jag bad min vän Per Madsen skriva en gästpost om sin upplevelse i helgen av hur sociala medier kan vara till stor hjälp när en katastrof sker. För oftast är det vi sociala medie-experter som analyserar flödet lite utifrån. Styrkan ligger självklart i snabbheten men fr a att vi genom vårt behov av att kommunicera också hjälper varandra – filtrerar informationen, adderar relevans och enkelt går det att skapa en dashboard med total tillgång till nästan allt som sker. Det är det sociala som är styrkan i sociala medier – primärt. Snabbheten och mängden och bredden av informationen – densiteten – är mervärden.
I texten nämner Per mig. Det jag gjorde var att snabbt göra ett antal sökningar och ge tips om strömmande media. Resten kunde Per sköta själv. Vår primära kanal var Facebook.
Det som slår mig i texten är att jag för första gången inser hur oerhört stort Facebook är – och hur snabbt Twitter är. Jag följde flöden för att vara backup för Per tills han fick tag på Vero och jag kunde verkligen se att än en gång lätt slog användargenererade medier de traditionella. Det är något att tänka på när människor gärna marginaliserar exempelvis Twitter eller fortfarande försöker påskina att Facebook bara handlar om ”vad man åt till frukost”.
När jag lämnade Santiago kände jag en viss oro. Jordbävningar brukar sällan komma ensamma och Hahiti kändes väldigt nära, speciellt när man betänker att Chile redan hade 3 jordbävningar på topp 10. Men sin vana trogen så tänker man bort det hela. När jag stod där på flygplatsen och längtade tillbaka innan jag hade åkt och vinkade till min 6 måndars lillkille och min älskade fru så vill jag inget hellre än att stanna. Jag landade hemma i Sverige och började räkna ned tills de skulle komma hem, telefonkontakt varje dag och sms höll modet upp.
Så en morgon händer det som man inte vill ska hända, Jordbävning med stort J. Min syster kom och väckte mig och jag började genast ringa och skicka sms. Men jag kom inte igenom. Hjärnan gick igång, slog på tvn och cnn samt datorn.
Som tur var hade Niclas Strandh vaknat och kunde hjälpa mig med blixtens hastighet förstå Twitter och ge mig hjälp att göra sökningar på statusuppdateringar på Facebook. Det där lugnade mig något då jag såg att Santiago stod kvar. Flödet som lyckade ta sig ut talade om Jordbävningen och jag kände mig välinformerad. Svärfar ringde igenom och meddelade att de levde, mer förstod jag inte, ja att huset stod kvar och sånt. Min fru hade varit hos sin syster och 70 försök senare fick jag tag på min hjältinna.
Jag kunde förmedla en bild som getts via internet till min fru, en bild som de som var i landet inte kunde få eftersom det mesta låg nere.
Sen började sökandet. Genom Google Person Finder, Facebook osv. Jag kände mig som om jag sprang runt i en digital vrakspillra. Bilderna fladdrade förbi. Det var liksom inte över än, 120 efterskalv på 2 dygn vad jag förstod och den största på 6,2 RS.
Jag började skicka signaler över Facebook till folk jag kände och en av de saknade kusinerna som Veronica inte lyckts få kontakt med hade en Facebooksida, så jag chansade. Natten mot tisdag hade hon fått igång sin uppkoppling och kunde meddela oss att hon var ok. Hennes bror som bodde mitt i smällen hade fått kontakt med Veronica så vi kunde förmedla att han levde till andra via Facebook.
Nu saknas ett antal i familjen ännu. Men jag kan inte beskriva lättnaden som uppstår när man får kontakt. Tårarna kommer så fort dom där tankarna går in i huvudet. Man brukar säga att information är a och o i sådan här lägen och jag måste bara hålla med. Utan kontakterna och nyhetskanalerna som Facebook, Twitter, sms, bloggar och CNN förstås hade jag nog mått mycket sämre. Att veta att frun och barnet måste lämna huset två gånger i timmen för efterskalv känns inte bra men jag var sysselsatt. Samtidigt var det många i släkten som undrade hur det var och de kollade min Facebook där jag hela tiden uppdaterade vad som hände. Även de vill veta och vi svenskar är ju kända för att inte vilja störa, (korkad traditon, hade hellre haft dom här dygnet runt) så deras svar fanns på fejan.
Facebook och Twitter, bloggar och stremade nyhetsändningar har gjort att man kännt att man haft kontroll på något man inte kan kontrollera, och känslan var viktig. Jag har kunnat rapportera tillbaka via telefon eftersom de inte har internet där Veronica är nu, förmedla kontakter. Idag fick jag också kontakt med en chilensk vän i Australien via Facebook och kunde meddela att han bästa kompis familj var ok.
Jag uppskattar dock CNN som hela tiden i sändning gav länktips och annat hur man kunde söka på internet och hur man kunde meddela sig med omvärlden. Aftonbladet var snabba med att få igång sändningar direkt från Chile för att inte tala om Ustream som har alla nyhetskanaler.
Sociala medier är underskattat bland makthavare och politiker. Även media verkar inte riktigt fullt förstå den psykologiska och mentala kraften som finns i att ha direkt information. Det ger människor makt och mer trygghet trots det stora informationsflödet. Det är i en kris mycket viktigt och det visade sig nu.
Jag är visserligen trött nu men jag har lärt mig väldigt mycket de senaste dagarna. Tack vare både traditionella och sociala medier kan jag känna mig trygg eftersom jag vet att min kära fru och minsta son är i säkerhet och kan hjälpa till att vidarebefordra goda nyheter. Det är något nytt och fantastiskt.
Jag håller på att lägga om en mängd aggregerade flöden. Diskussionen om att aggregera sin blogg till andra plattformar är ständigt närvarande. Hittills har jag utnyttjat Friendfeed som en sorts ”aggregeringshub” men efter hand har det känts som en onödig omväg.
Friendfeed blir mindre och mindre intressant efter att just Facebook köpt upp tjänsten. Det kommer bättre och bättre plugins för att aggregera WordPress direkt till Twitter så det blir till slut mest en ekokammare att aggregera bloggar via Friendfeed. Anledningen nu är också att mina Kortbloggat löpt amok på grund av ett fel mellan WordPress 2.9.1 och den plugin jag använder – vilket direkt visat på problemen med FF-kopplingen.
Ska man aggregera?
Jag tycker det. Många gånger är det ändå så att ens followers på Twitter inte är precis samma personer som är ens Vänner på Facebook, och alla läser inte ens blogg (fr a så är ju användandet av RSS-läsare oerhört litet och många väljer att utnyttja sina andra flöden som prenumerationer). Självklart blir det ibland eko-varning – men jag brukar tänka att det faktiskt inte är ett så stort problem för mig som valt att följa en person på flera ställen.
Det kommer säkert krävas en del skruvande framöver för att få allt att fungera och jag kommer – när jag är nöjd att göra en postning med ett flödesschema över hur jag valt att aggregera och distribuera min närvaro på sociala webben.
Uppdatering: Tänkte faktiskt inte på det förrän efteråt men det här är en intressant diskussion som Lennart H tog upp och som Dr Spinn besvarade i ett maratonlångt inlägg.
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg, ägare till Strandh DigitalPR och planner på JMW
Jag kan hjälpa dig med strategi, föreläsningar och implementering av sociala medier i din marknadsmix. Jag har lång erfarenhet av såväl varumärkesstrategi, mediestrategiskt arbete respektive att konceptualisera idéer. Jag jobbar gränsöverskridande mellan reklam, PR och andra specialiteter med inriktning på att skapa relevant, kreativ och effektiv marknadskommunikation.
Intressant val av bild för annonsen. Även om jag behöver städhjälp så känns det lite märkligt och oseriöst att välja ett barn som bildavsändare för annonsen. Bra med information men fortfarande känns det som en annons som inte direkt ökar känslan av att ”ja, jag släpper gärna in det företaget i mitt hem”.
Helt ärligt så fastnade jag för annonsen eftersom kvinnan på bilden är min gamla klasskompis Ylva. Problemet är att jag inte vet vem som är avsändare. Vilket medlemsskap är det om man får det här i? Fine, kan vara en idé att inte ge mer information eftersom man då klickar för att få reda på det – problemet är att det snabbt kommer äta upp budgeten för annonsen utan att få önskad konvertering. Så jag klickar:
På samma sätt känns Kravs val av att låta annonsen länkas utanför Facebook som rätt överilat:
Självklart – det är en specifik kampanj för att skaffa sig 
Jag menar att det därmed är viktigt att förstå att Google fortfarande är mycket viktigt, eftersom oerhört många kommer att använda det som sin primära startpunkt i att söka information, söka efter ditt varumärke och söka efter sådant som berör ett företags erbjudande. Facebook i sin tur handlar om att skapa närvaro och flytta in i den värld där många redan finns och har sitt sociala liv. Det finns ingen självklar motsättning mellan Google och Facebook idag: snarare är de komplementära delar som fyller olika behov för en användare. Synergin ligger i att använda Google för att bli 
