Själv valde jag att inleda med att skriva om hur Rolf van den Brink som chefredaktör för Dagens Media var en av de mest högljudda antibloggarna men sedan valde att börja blogga själv. Väldigt snabbt så dök en postning upp av Rolf själv på SSBD (som jag tycker är roligt kommit igång igen och med en sån bra höjd) där han kritiserar Mindpark och SSBD för att egentligen vara kotterier och att alla skribenter är rädda för framtiden. Onekligen intressant vinkel på en gästbloggpostning. Hans slutsats är att de två stora bloggkollektiv som nu intensivt diskuterar, beskriver och funderar över morgondagens mediavärld är kontraproduktiva.
Det mest roliga är när han dock försöker sig på en kölhalning:
Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.
och som jag anar en extra liten sving mot undertecknad (jag jobbade ju förut på en traditionell reklambyrå):
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.
Researchen verkar ha fallerat för den gode RvdB (vill man läsa våra små skärmytslingar kan man börja här) – för själv har jag gjort just vad han menar att ingen gör: valt att gå från det trygga jobbet, fimpat sommarsemester, valt att vara från min familj det mesta av veckorna, betalar min egen mobiltelefon (och pension) liksom pantsatt (i princip) det jag äger för att faktiskt testa min idé att jobba med sociala medier och digital marknadsföring som egen konsult. Jag har självklart haft lyckan att få jobba med JMW, något jag är tacksam för i det här läget. Men tryggheten har jag lämnat för att leva min dröm.
Rolf van den Brink fastnar väldigt mycket för ekonomiska incitament helt enkelt: något han divideratom när det gäller Mindparks bloggteam.
Och det som Rolf missar i sin postning är att hans försök att avväpna de två tankekvarnar, idésmedjor som både Mindpark och SSBD förhoppningsvis blir är just att de som jobbar i sin källare helt enkelt också behöver många olika perspektiv och möjligheter att bryta idéerna mot andra. Vilket två starka kollektiv av kunniga personer faktiskt kan vara till för.
Stowe Boyd on new spatialism: how to make social media more social.
Kanske den session som så här i efterhand har funnits kvar längst i min skalle. För den utmanade hårt det som man tror på och sagt – och jag är inte säker på att jag helt igenom håller med Stowe i allt men han har ett antal punkter som är extremt intressanta när det gäller sociala mediernas utveckling. För min del handlar det mycket om att se de olika nätverken som nivåer av socialitet – och det viktiga blir att koppla ihop dem med varandra och på så sätt aggregera och distribuera en högre grad av social interaktion mellan creators och public, liksom mellan commenters kan på ett annat sätt bli skapare (se Forresters Ladder of participation) – och kanske är det här sättet att se på sociala medier: där vi delar upp oss i skapare och publik det som bygger problemet? För han har så rätt när han påpekar att utvecklare av sociala medieplattformar tänker att de utvecklar en produkt – problemet är att en produkt alltid har en födelse och en död medan ett socialt nätverk många gånger bygger på att bli född om och om igen. Å andra sidan kan jag då tycka att egentligen är inte själva den tekniska plattformen speciellt intressant – det har vi sett när ex.vis Lunarstorm ”dog” och alla flyttade vidare för det är den sociala relationen som är drivande oavsett var du befinner dig.
Boyds presentation var också spännande då han tittar på sociala mediers utveckling, och hur den sociala webben byggs, utifrån ett urbansociologiskt och urbanarkitektoniskt perspektiv – metaforerna mellan stad och web känns mycket relevanta på många sätt (kan ju ha med att en av de roligaste kurser jag läst i min fil.kand var just urbansociologi…)
Stowe Boyds åsikt att vi som användare ska se att vi som användare har rättigheter gentemot de som ”äger” verktyget är intressant även om jag tycker det är väl ytligt och ett försök att bygga in det marxistiska teoremet i webbutveckling (means/ends). Men det är onekligen så att utan användare så kan en tjänst vara hur smart och fantastisk som helst – det är användarna som skapar värdet. Problemet blir dock i slutänden vem som då ska äga plattformarna – kan man tänka sig en sorts public service? Eller ska staten reglera det? Jag är osäker på att en intervention och reglering är något som både är görligt och önskvärt utifrån ett innovationsperspektiv.
Nedan är min liveblogg från sessionen:
Blogging is a lot of work. Blogging rhymes with slogging. The publishing metaphor is wrong?
Blogosphere is the sprawl transect – it’s strip malling the web. The failure of the blogging metaphor is that it is sort of without sidewalks – it’s an error of the design of blogs.
The system of blog is that old spatial planning. How to make transect in the blogs between the wild west and the corporate publishing idea.
New urbanism – recast the shared urban space for people. An utopian idea – assumption: caring can be built into the cities. New spatialism – recast shared web space for people. Stopped using social media instead new digital media until social media become more social. If blogging was more social we wouldn’t be leaving it. Shaping a new culture and we need new tools to do it and change the world.
New neighborhood – the streaming media: Friendfeed, Twitter, and stuff. We saw a departure from blogging to commenting and now to Friendfeed and Twitter. The law of nature – people will go where the conversation is fastest and newest. Faster and more social – and yes: when it was new there were less people. Is it possible to be social with the tools today? Social network is social but web media isn’t. Social networks are inherently social, social capital can be increased. If web media should be more social they have to learn from social networks.
The traditional media wouldn’t been in crisis if they really seen this five years ago.
Who owns the commons? Governance: how will Twitter be governed? The fix-replies question. Problem is that the service owner could crash the service and that would be ok – it’s they who own it. The analogue world has laws on how to plan a cityscape. Twitter is a product but it’s not Kleenex. It’s somewhere you go to socialize.
So the free-question. We are not paying – then we just should be thankful. Are we gonna treat the social web as commons? Collectively make the argument that we have rights. The people are what make Twitter great – not the codebase or the API. We should have a voice. Is it a tool owned by company – or is it a part of our world? Twitters world is our artifact – we invented the hashtags. They build the floor but it’s us how do the dance.
När vi träffat politiker för att prata sociala medier har vi påpekat att sociala medier är som torgmöten – men på digital kullersten. Det är en viktig fråga.
DN har valt att göra en ”undersökning” av politikerbloggar. Problemet är att själva metodiken är väl udda. De har helt enkelt tittat på antal kommentarer och utifrån det dragit en slutsats om att ingen är intresserade av politikernas bloggar. Metodiken suger på flera sätt:
för att mäta ROE (return of engagement) krävs fler nyckeltal än antal kommentarer – det handlar om att balansera antal besök med antal kommentarer med antal inlänkar mm.
man har medvetet struntat i att titta på Bodström, Bildt och andra stora politikerbloggar eftersom de inte nämns.
problemet är också att många bloggar ligger på svårhanterade interna system och har ibland krav på inloggning för att kommentera.
sociala medier är fortfarande i dagisåldern i Sverige. Det får gå något år innan man kan säga att det är ”ett fiasko”.
Diskussionen om bloggande politiker har skett förut – bland annat i samband med att Årets Politiska blogg respektive Stora Bloggpriset utsågs och då det skedde en lång och hårddebatt om s-bloggares inställning.
Eller hur mycket värde finns det idag i en DN Debatt-sida? Ett kort inslag i Rapport? Varför ska politiker fortsätta att tolkas och hållas inom ramar av politiska reportrar? Det är något Jonsson påpekar som landstingspolitiker:
För min del är bloggandet ytterligareen möjlighet att kommunicera och nå ut. Jag når de bästa dagarna över 100 människor i dagsläget, det är långt fler än vad jag som landstingspolitiker någonsin har haft möjlighet att nå regelbundet tidigare. Därför med många ganska små ringar kan politiken från olika håll nå fler, ofiltrerat från tidningarnas ledarsidor och nyhetssidor – dessutom!
Några enkla råd som jag och Brit Stakston alltid ger när det gäller bloggande:
var personliga och skriv om det som intresserar dig själv – balansera hela tiden utifrån den person du faktiskt är. Ingen gillar en tråkmåns eller någon som aldrig berättar något personligt.
skriv öppet och bjud in till kommentarer genom att vara aktiv i det egna kommentarsfältet, genom att de facto avsluta med att fråga ”vad tycker du?” för att bjuda in till eget tyckande
länka ut till andra – såväl artiklar som andra bloggare – var en del av bloggosfären precis som man är en del av politikersfären
kommentera på andra bloggar – fr a de som diskuterar det som du skrivit men också andra som diskuterar de frågor som du är intresserad av
lägg upp länkar till egna bloggen i egna Facebook-kontot och låt det bli en ytterligare plattform för konversation bland de som följer dig
aggregera till Twitter och Bloggy för att skapa ett större avtryck och större möjlighet till kommentarer både på Twitter/Bloggy men också på bloggen. Spenatmamman ger ett exempel på hur diskussionen kan ske på ett annat ställe än bloggen men ha bloggen som utgångspunkt.
Åsa Mitt-i-världen har gjort en post som borde fungera som en sorts lathund för politiker som vill öka närvaron.
DN tar upp Johan Linander som lägger ner tid på att prata och konversera på nätet. Det handlar inte om att alltid uppdatera men att inte heller pusha ut sin åsikt utan att öppna upp för debatten. Linander vågar också vara personlig, och vara transparent med såväl hur han ser på kommentarer precis som med annat.
Det visar också att en egen plattform är värdefull. Att fastna i ”brandade” plattformar som s-info tenderar att läsare endast är de med samma åsikter.
DN har helt enkelt gjort ett riktigt dåligt jobb. För fr a så måste de då se på sig själva – om Michael Nu påpekar:
Med samma resonemang så saknar alla DN-läsare som inte kommenterar papperstidningen eller webbplatsen alltså intresse för det som står i DN. När jag bläddrar i dagens DN begränsar sig läsarintresset till tre insändare och några nekrologer.
Sedan jag kom in i riksdagen har jag skickat ett eller tva pressmeddelanden.
All annan kommunikation har i princip gatt via min blogg. Det kan handla om media smo tar direkta citat, det kan handla om andra som skriver artikel o refererar till bloggen eller debattmöjligheter som öppnas tack vare bloggen.
Tyvärr kommer den här artikeln göra det svårare för Ulrika Ingemarsdotter och andra personer inom de politiska partierna som försöker att inspirera och lära sina partiers politiker att använda sociala media. Något som lätt man kan fundera om det är DNs mening med artikeln. Som i sig är så ihålig och dålig att SVT uppenbarligen struntar i att göra något på det.
Det som DN har svårt att förstå är helt enkelt att något har hänt. När gamle bloggavogisten Rolf van den Brink själv skriver i sin blogg:
Skulle 100 trashkommentarer innebära en mer framgångsrik blogg än en högkvalificerad? Är 100 000 ströläsare bättre än 100 som ligger rakt i målgruppen?
och han fortsätter att ge goda råd runt att låta bloggen för politiker vara en testarena och träningscamp för argumentation och lyssnande.
Tyvärr visar Anne-Marie Ekström på ett gammalt sätt att se på hur kommunikation mellan politiker och väljare bör ske. Hon tycker kommentarer är rätt ointressanta för det är antalet läsare som är viktigt:
Det är väl hur många som läser bloggen som är det väsentliga. Så ser jag det i alla fall. Att få ut sitt budskap till så många som möjligt.
Hon påpekar att många kommentarer är tråkiga och inte håller med – och självklart är det inte roligt att alltid höra hur fel man har men att se till att inte släppa igenom kommentarer som bryter mot lagen respektive att genom sitt eget engagemang i kommentarerna visa vad som är ok och vad som inte är det öppnar upp för kommenterande från personer som är intresserade av dialog istället för kommentatorer som själva mest skriker med dövörat påslaget. Cecilia Sofia Arkelsten är krass och visar på det som vi säger till politiska bloggare: det är ni som äger er egen blogg och bestämmer över den:
Inget hindrar honom att skriva men varför ska han skriva här? Jag sysslar med politik. Inte terapi.
En bra analys har Mary X gjort. Läs den. Good Old påpekar att nya medier inte är gamla – och bör konsumeras på ett nytt sätt istället för på ett gammalt. Mycket bra – lite som jag brukar påpeka om Twitter: det är ett coctailparty där man går in i en konversation precis där konversationen pågår utan att behöva få en brief eller hålla koll på vad som sagts, och vad som kommer att sägas. Det som är intressant kommer att komma fram.
Brit Stakston har kommenterat det och anlägger en positiv syn – att DN faktiskt tar upp det hela. Det är onekligen illa med insikten på den tidningen om vi måste se en usel artikel som bygger på ett felaktigt sätt att verifiera en hypotes. Men själva frågan är viktig för politikerna att tänka på: hur mäter de sin framgång? I grunden så visar det här kanske att det verkligen är dags att hitta ett bra sätt att mäta ROA, ROE och fr a ROI. Tur att vi håller på med det då :)
Strandh DigitalPR
arbetar med strategier och utbildning inom sociala medier och digitala plattformar. Jobbar med varumärkesstrategi, planning och konceptualisering. Vill du veta mer?
Vill du ha kontakt med mig? niclas@digitalpr.se eller 0706480861 är de mest traditionella sätten att nå mig på.
Senaste kommentar