Medan jag nynnar på ”When September Ends” jobbar jag hårt med en massa roliga och spännande uppdrag och föreläsningar. Sociala medier är nu på väg att inte längre vara ”optional” utan för fler och fler företag även i Sverige blir det en självklar kunskap man måste ha, något som man inte bara måste förhålla sig till utan titta på hur man i sin egen kontext kan använda.
Samtidigt är vi fortfarande inne i ett paradigmskifte som verkligen berör hela marknaden: från kommunikatörer till företag, från ledning till den enskilda individen ”på golvet”. Den sociala webben genomsyrar vardagen på ett sätt som utmanar och skapar nya möjligheter.
Bland annat smälter nu det fysiska eller för den skull det analoga och det digitala samman. Jag skriver om detta på Superbrands-bloggen: om hur lokalisering och att checka in var man fysiskt befinner sig på de sociala nätverken på internet förändrar dikotomin analog/digital. Det finns nu bara ett IRL och det är sömlöst mellan analoga verkligheter, det fysiska och det digitala.
Jag kommer att fördjupa den trenden på de bloggar jag skriver på eftersom det är ett steg i den ganska omvälvande förändring vi är mitt i.
Jag kommer att föreläsa om sociala medier i Mora Parken på torsdag. Jag tror du hinner få plats ännu. Ser framemot det eftersom jag har jobbat med flera Mora-företag; bland annat står jag bakom namnet Mora of Sweden under min tid på Heimer & Company.
Det ska bli oerhört roligt att prata sociala medier hemma i Dalarna!
Det är positivt att se att kommunen går i bräschen med bloggande på sin sajt.
Uppdatering: Kul med artikel om föreläsningen. Saknar bara vem som ska föreläsa ;). Och det blir onekligen så att jag får inleda med att säga: ”sociala medier är inte för unga – det är för alla”. För i grunden handlar det inte om ännu en ny kanal utan om ett paradigmskifte i hur vi kommunicerar.
Så var vi där. En halv miljard användare globalt på Facebook. Visst kan vissa fortfarande hävda att ”men hallå det är ju bara sju procent”. Well – sju procent av världens befolkning använder en och samma plattform och utvecklingen har skett sedan 2007 när Facebook blev öppet för alla.
Samtidigt har vi bara sett början på utvecklingen. 500 miljoner användare innebär att Facebook knappast kommer att försvinna i första taget. Många har påpekat att själva ökningen avstannat – men den har varit oerhörd bara det senaste året. Det handlar om att Facebook helt enkelt mättats. För nu. Självklart vet vi att det kan gå fort och många söker att på olika sätt försöka att stjäla Facebooks användarbas, eller åtminstone tugga lite på kakan: antingen utifrån en vilja att skapa något som bygger på open source och säkrare personlig integritet eller helt enkelt för att ta än mer av kunskapen om användarna för att kunna sälja den kunskapen vidare.
Många människor investerar tid och relationer i plattformen, företag börjar att förstå att man måste investera tid för att få mer tillbaka. Facebook stärker sin utveckling även på den mobila webben (trots att deras Iphoneapp suger) och Facebook blir mer och mer en självklar del av ganska många människors vardagsliv (läs Telegraphs jämförelse mellan olika plattformar)
Den stora faran för Facebook är uppenbarligen inte frågorna om den personliga integriteten – den diskussionen har falnat och Facebook lyckades rida ut den relativt väl. Däremot handlar det om hur man rent generellt hanterar konsumentupplevelsen. Om Facebook halkar efter där kommer det här vara den sista milstolpen de firar.
En specialare. Länkar runt det som hänt i Almedalen. Det finns så mycket mer men vi har ju jobbat med #SMA aka Sociala medieakuten som ni kan kolla på i efterhand på JMW.se/live
Det som inte riktigt kom med: @annikabeijbom har varit en av veckans mest intensiva twittrare, och varit med typ överallt. Människan har mer energi än någon annan.
Bra av Opassande-Emma (inse att det är dags att byta namn @opassande :)) runt medielogik och hur gammelmedia fortfarande skapar en tolkning. Tur att den hela tiden mer och mer utmanas från nya medier och att fler och fler inom de traditionella medierna förstår att utnyttja synkroniciteten bättre.
@uppstuds har skrivit en sorts reseskildring från Almedalen och det hela visar vad Almedalen också handlar om – en massa möten. Och att som @newsmillleo mena att det är en Ålandsresa för politiker vete fan om det stämmer. :)
Erik måste påpeka ett antal gånger att @magnuslj ingår i juryn. Men allvarligt: tror nog att man löst det på samma sätt som man löser såna saker i Guldägget och Cannes…
Så är det tyvärr. Vårt arbete runt #sma har visat det också. @malincrona har helt rätt. Frågan är varför: alla partier har anställda sociala medieredaktörer men det är ändå väldigt tyst eller inte speciellt kreativt eller inriktat på relationer.
I Almedalen så finns en annan Niklas. Min käre vän Wass från BrutalPR. Och han har varit i Almedalen 11 år i rad, och samtidigt jobbar han med Peace & Love-festivalen. Tillsammans jobbar vi två med eventet Business & Pleasure som är ett open stage-event som sker i samband med P&L. Kolla mer på http://bit.ly/bandpblogg
Jag är hemkommen från Almedalen och skriver på bloggposter både för den här bloggen men också för JMW.se. Läs exempelvis: Varumärket in i styrelserummen. Jobbar också lite på hemmaplan för Sociala Medieakuten.
Men jag kände mig tvungen att kommentera priset ”Hetast i Almedalen” som Westander PR ger ut. Och gjorde det i en ”PR-ata” – ett format jag funderar på att fortsätta med lite då och då.
Almedalen? Så här beskrev jag det igår i en Facebookuppdatering:
Vad händer i Almedalen då? Well. Det är våldsamt mycket folk och relativt lite fart på partiernas egna digitala platser. Vi följer allt som händer och gör analyser i våra direktsändningar och kommer att sedan skriva diverse analyser och lära oss av det.
Min snabba analys är att det i Almedalen lätt blir så att alla är analoga och möts direkt - och det då är lätt att glömma bort att kommunicera digitalt. Baksidan med det handlar om att man då tappar såväl momentum och möjligheten att bygga på sin distribuerade närvaro. Fokus blir lätt i Almedalen, här på ön blir en egen ekosfär. Baksidan med det är att man då lämnar över tolkningsföreträdet till vanliga traditionella medier respektive de opinionsbildare som jobbar vidare även på de digitala platserna.
Uppdatering: Ett av mina jobb är att tillsammans med redaktionen titta på vad som händer – fr a runt partierna och sociala medier. Läs Jockes bloggpost runt hur vi tittar på partiledarnas närvaro och buzz i sociala medier just nu.
Det pågår som ni kanske vet en liten musikfestival här i Borlänge, skönt att vara på hemmaplan och samtidigt ha hela festen in på knuten. Peace & Love med mer än 40000 biljetter sålda.
Det intressanta med musik är att den inte egentligen är mätbar. Det handlar om upplevelse av kvalitet: ett subjektivt mått som skiljer sig från individ till individ. För att ta ett exempel: inatt var jag och elvaåringen kvar ett tag och gick mellan Kent och Meshuggah på festivalområdet. De sistnämnda gillar jag men Villiam påpekade att han nog tyckte det lät lite likadant. Vi diskuterade det på väg tillbaka till Kentkonserten – hur det ofta är så att man faktiskt kan behöva lära sig olika sorters musik: och att man har olika smak. Det som är fantastiskt och bra för en person är det inte för en annan.
Jag kikade en sväng på Them Crooked Vultures. Superbandet med folk från Nirvana/Foo Fighters, Kyuss och Queens of the stone age och Led Zeppelin. Duktiga musiker. Alla med ett mytiskt skimmer på grund av banden de spelat i tidigare. Själv tyckte jag det var tråkigt. Ekvilibristiskt ja, men inte speciellt spännande. Och visst: ett sätt att mäta musikkvalitet kan vara att titta på excellens. Generellt skulle man nog många gånger behöva inse att dödsmetallmusiker ofta är tekniskt duktigare musiker än exempelvis Kent och andra mer kända och mainstream.
Samtidigt kan jag tycka att min dotters fiolspelande är det vackraste som finns. För det är hon, och hon tragglar på idogt och det låter rent tekniskt sett bättre och bättre. Men det tar tid, man måste öva, man måste få chansen att göra fel och göra om.
I marknadskommunikationen har vi idag reellt tre olika medievertikaler att använda: köpt media, förtjänad media och sociala medier. Det är ett faktum. Allt behöver mätas och när det gäller sociala medier är det ett oerhört starkt fokus på att kunna mäta det. Ofta den som är mer skeptisk till ”det nya” vill gärna lägga på aspekter om att ”titta, mäter vi så är det låga siffror: stora företag har bara en handfull fans på sin Facebooksida” och så vidare.
Det är lätt att då börja att göra oerhört intrikata mätmetoder för att bevisa att det minsann är extremt effektivt med sociala medier. Vilket därmed tyvärr rent tekniskt kommer att bevisa att den medievertikalen inte är breddeffektiv. Ännu. Och hur ofta får man oerhört misstänksamma frågor om effekten på ordinär marknadsföring?
För det vi inte får glömma är att sociala medier ännu är motsvarande en prototyp av en ny bilmodell: en som går att köra med och som har en mängd nya funktioner som gör den till en fantastisk möjlighet – när den går i serieproduktion. Men alla prototyper, alla betaversioner, måste också få gå igenom en tid av buggtestning, skruvning och att få utvecklas vidare genom att använda den. Det vi sett hittills av sociala medier är bara en liten liten del av vad det finns för potential.
Jag är oroad av att vi kan komma att för tidigt jaga mätbarhet och framförallt jämförbarhet kontra de andra två medievertikalerna och på så sätt fastna i att sociala medier inte kommer till sin fulla möjliga potential när det gäller konversationsmarknadsföring. För precis som när det gäller musik så måste man inse att kvalitetsmåtten när det gäller sociala medier måste ses utifrån medievertikalens egen logik och innehåll: inte utifrån ett värde som finner sin motsvarighet i köpta medier (vilket jag tycker är ett oerhört märkligt mått på framgång generellt när det gäller PR).
Precis som att jag knappast skulle säga åt min dotter att eftersom hon inte kan spela så bra eller träffar alla toner rätt så är det inte någon idé att hon fortsätter så är det oerhört dumt att just nu säga att sociala medier visar för dålig effekt jämfört med de andra vertikalerna och därför bör man inte använda det, investera i det. Det är enkelt att sitta kvar i det gamla som man är van vid – frågan är dock vem som idag anser att det vore bättre om vi fortfarande bara hade den bilteknik som fanns i bilar på 20-talet kontra att låta innovationen ha sin gilla gång.
Jag vet att vi kommer att kunna mäta sociala medier på bra sätt, jag vet att vi kommer att än bättre kunna få fram ROI på dem. Men det kommer inte vara samma parametrar som vi mäter på, det är mer komplext och vi måste först och främst börja att värdera relationer, värdera word-of-mouth på ett trovärdigt sätt som inte handlar om att översätta uppmärksamhetsvärden för en helsida i en papperstidning.
Sociala medier är den där musiken som man inte hört förut och som man måste lära sig att lyssna på – och när man gör det kommer den att fylla sin fulla funktion och växa till i potential.
Jag skrev om det igår på min privata blogg: att sociala medier snarare ökar ens fysiska sociala närvaro snarare än isolerar. Ett av exemplen jag gav var SSWC – Swedish Social Web Camp. Förra året skrev jag så här om det
Idag kl 1900 släpptes biljetterna. Twitter kokade över. Det var som om Springsteen, U2 eller Madonna skulle spela på bypuben.
Jag ska villigt erkänna att jag har haft lite svårt rent logiskt att greppa suget efter att träffas fysiskt inom den sk sociala mediebubblan. Tills jag insåg att jag borde tänka mer beteendemässigt istället för logiskt (ibland är jag lite Spock-aktig…). För sociala medier handlar om verktyg för att vara social men ersätter inte mötet öga mot öga. Fortfarande är vi människor som fascineras av att se andra personer i ögonen, inte bara läsa deras texter. Och som jag tidigare ofta sagt: att ha umgåtts länge över nätet innebär att man faktiskt skapat en relation och att mötas i den fysiska världen innebär att man inte behöver lära känna varandra från början.
Det är kanske det som är så skrämmande för vissa personer som förut haft kontroll över händelseförlopp, varumärken och människor. Idag krävs det inte så mycket för att mötas, för att skapa allianser utanför de strukturella och organiserade.
SSWC är väl ett exempel. Tomas Wennström (@tomaswennstrom), onlineentreprenör och vildhjärna tyckte det kunde vara kul att samla ett gäng webbnördar ute på en ö. Tjärö i Blekinge. Han trodde det skulle komma en handfull men det blev flera hundra. På ett år har han och Kristin Heinonen (@kristinheinonen) och en hoper till byggt ett galet lovebrand.
Vad är det som gjort det?
Rätt personer som omfamnade idén (exempelvis @jocke och resten av den gamla versionen av ”bubblan”)
Udda idé: att sticka ut på en ö och prata webb, digitala medier och social marknadsföring är knäppt. Så knäppt att det måste uppmärksammas.
Rätt timing: i augusti förra året hade utvecklingen tagit rejäl fart – det var inte bara några få entusiaster som pratade sociala medier utan det började uppmärksammas på bredare front.
Unconferenceidén. Vem som helst kan hitta på en session. Högt och lågt, teknikigt eller socialt, storytelling eller logiskt.
Prestigelösheten hos arrangörerna – öppenheten för alla som kan bidra på något sätt
Kanske kan man säga att SSWC är ett av de bästa exemplen hittills i Sverige på social branding. Lärdomar bör dras från det här för företag som vill satsa på att bli lovebrands med hjälp av sociala drivkrafter.
I en paus i jobbet fastnade jag i att titta på radannonser på Facebook. Tanken med dem är ju att de dels ska vara kontextuellt relevanta för mig (Facebook har länge sparat data om sina användare) och sedan också skapa socialt värde genom att man kan gilla dem och på så sätt skapas ytterligare data som ökar relevansen för mig (och säkert för mina vänner).
Själva grundbulten om data mining och Facebook kan man diskutera – vilket görs idogt just nu efter att Facebook släppt Open Graph-initiativet men det gör jag inte här. Däremot önskar jag att det fanns större insikt och bättre höjd på reklamen.
Några exempel:
Intressant val av bild för annonsen. Även om jag behöver städhjälp så känns det lite märkligt och oseriöst att välja ett barn som bildavsändare för annonsen. Bra med information men fortfarande känns det som en annons som inte direkt ökar känslan av att ”ja, jag släpper gärna in det företaget i mitt hem”.
Det finns onekligen en viss komik i Locilocis annons men frågan är om någon ens vågar tänka sig att göra det här? Barnen fine, men hur ska någon få frun (eller mannen) att gå med på att bli övervakad? Lociloci har varit i blåsväder runt säkerheten i tjänsten vilket borde stämma till eftertanke.
Facebooks Open Graph skapar också sociala kopplingar mellan vad olika personer gillar och på så sätt skapas en sorts viral loop av rekommendationer. Mycket bra tänkt men ibland blir det lite knasigt:
Jag är inte helt säker på att Mackmyras varumärke riktigt håller ihop med Björn Skifs värden. Samtidigt kan det onekligen vara en kunskapsbas för varumärken att inse att man inte riktigt är det man trodde man var.
Det här var de mer… burleska exemplen. Något som jag mött ett par gånger är att man inte riktigt tänkt hur man kopplar annonsen med länken respektive att ge tillräckligt med information. Det märkligaste exemplet är Jusek, som annars är rätt duktiga på sociala medier, som väljer att på Facebook ha den här annonsen:
Helt ärligt så fastnade jag för annonsen eftersom kvinnan på bilden är min gamla klasskompis Ylva. Problemet är att jag inte vet vem som är avsändare. Vilket medlemsskap är det om man får det här i? Fine, kan vara en idé att inte ge mer information eftersom man då klickar för att få reda på det – problemet är att det snabbt kommer äta upp budgeten för annonsen utan att få önskad konvertering. Så jag klickar:
Jag hamnar direkt på en medlemsansökan. Till Jusek. Snacka om att inte köra med förspel här. Det är upp till mig at leta reda på mer information, och det innebär att jag måste förstå navigeringen. Varför valde de inte att bygga en informationssida på Facebook? Där jag kunde gå in, få reda på mer, kanske hitta relevanta länkar till bloggen men också sedan klicka för att bli medlem när jag väl blivit övertygad om att det var rätt för mig? På Facebook kunde man också sett till att ha närvaro för att svara på frågor runt kampanjen, utnyttja diskussonsforumet för att på så sätt skapa relationen som sedan bygger preferens. Tyvärr har de helt valt bort diskussionsforum och låter sin Facebooksida vara en rätt oreflekterad måste-närvaro trots att de har personer som är rätt aktiva.
På samma sätt känns Kravs val av att låta annonsen länkas utanför Facebook som rätt överilat:
Självklart – det är en specifik kampanj för att skaffa sig Krav-supportrar (rent generellt är det ganska invecklat med såväl supportrar som ambassadörer när det gäller Krav men det får min gamla byrå lösa :)). Återigen – varför inte bygga in det i Facebookramverket på deras rejält stora Facebooksida?
Idag har vi möjligheten att flytta in mycket av innehållet på företagens webbplatser i Facebookramverket – Facebook Pages är helt programmerbara genom enkel html och Facebooks eget FBML-protokoll. Logiken i att göra det handlar om att faktiskt finnas kvar på den plattform där du som varumärke och din konsument står på samma plan, och som är känd för konsumenten. För många företag handlar det nog både uttalat och indirekt om att ”ta tillbaka kontrollen” genom att fortfarande försöka att föra konsumenter hem till sin egen planhalva – där man har kontroll. Dock innebär det att man går in i en gammal marknadslogik.
Utvecklingen idag handlar om att varumärket mer och mer måste våga gå in på de arenor där konsumenten finns. Facebook och Twitter innebär ännu ett avsteg från den gamla idén om att ha kontroll över sin kommunikation genom att ha kontroll över plattformen. Bloggen var bara ett steg men där företag fortfarande hade kontroll genom att det var ens egen plattform. Bloggen har idag blivit en container för innehåll som man bör aggregera ut i andra sammanhang för att bli intressant och läst. Många ser att de flesta kommer in till en blogg idag via aggregering till exempelvis Facebook och Twitter – inte direkt.
Min uppmaning till kollegor, konkurrenter och företag och organisationer som vill jobba med Facebook är att inte se det som ett sorts komplement som används lite vid sidan av; och att när man väljer att göra annonser – hantera dem inte som vi hanterade bannerannonsering under den tidiga interneteran utan med hög kreativ och informationsmässig höjd. Facebook är en stor möjlighet för varumärken att bli sociala – om man väljer att göra det på rätt sätt.
Ps. Tyvärr fungerar inte argumentet ”men alla har ju inte Facebook” när det gäller annonseringen: eftersom annonsen är på Facebook så är det självklart logiskt att låta länken gå till din närvaro på Facebook. Ingen utanför Facebook ser din Facebookannons. Ds.
Brit och jag har länge pratat om att skriva böcker. Jag har personligen lite svårt för logiken att skriva en tryckt bok om sociala medier. Så Brit tog saken i egna händer vilket glädjer mig. Och jag är oerhört tacksam att få vara med på ett hörn. Och ändrat mig lite när det gäller att faktiskt skriva – så idéerna runt en bok börjar att formas.
Som Jocke påpekat så är själva boken under copyright men som författare har man rätt att använda sina egna texter så jag lägger ut mitt kapitel ur Politik 2.0 under CC-licens (hela Digitalpr.se är under CC 3). Jocke har gjort detsamma här.
Boken, från Beijbom Books, tycker jag ni ändå ska köpa (Adlibris och Bokus eller här) eftersom det finns så oerhört mycket bra skrivet från alla medverkande:
Om minglet kan du läsa mer här (kontinuerligt uppdaterad)
Texten som blev kortare i boken:
”Cosmetology has replaced ideology”
Neil Postman: Amusing Ourselves to Death
Att vara ett varumärke
Som politiker är du ditt varumärke. Idag mer än någonsin förut. Idag har det gamla partivarumärket blivit ointressant och det är vad du som person står för, vad du säger och vad du gör som är det intressanta.
Otäckt? Antagligen. Men också med en mängd nya möjligheter.
Neil Postmans dystopiska uttalande som dateras till åren runt 1984, skedde under Reagantiden när politisk reklam i TV var en av de få men mycket starka påverkare som fanns. Det var en tid då varje ögonrörelse analyserades och en välpressad kavaj kunde påverka ett opinionsresultat. Det gällde att ”gå genom rutan” och hellre synas för mycket i allsköns oväntade situationer än att prata politik. TV var mediet där politiska one-liners blev en konstform och där det klassiska gladiatorspelet blev modell för alla debatter.
Det är den skola vi fortfarande befinner oss i. Det är en verklighet som fortfarande planeras för på partikanslierna. Det är bara det att det förändrats. Idag vill människor faktiskt höra vad politikerna tycker och idag finns en möjlighet att sätta in ideologin i politiken igen. För det krävs det modiga politiker och att man förstår såväl det nya medielandskapet men också att man är ett varumärke.
Så vad är då ett varumärke?
Ett varumärke har blivit viktigare eftersom utbudet ökat. Om du bara har en bil eller två politiker att välja på behöver du inte bry dig nämnvärt. Eller om de produkter du har att välja på faktiskt är väldigt olika – då behöver du inte lägga pengar på att skapa och uppehålla ett varumärke. Men verkligheten ser annorlunda ut idag. Antalet tjänster, produkter, åsikter och politiker är stort och vildvuxet. Politik är ett komplext system av idéer och åsikter, visioner och meningar vilket innebär att det blir svårt att hantera för en individ. När vi som människor ställs inför en alltför komplex verklighet tenderar vi att förenkla så mycket vi kan – och på så sätt göra det förvirrande meningsfullt.
Varumärket blir en symbol som vi kan förhålla oss till. Som vi själva kan binda ett antal värden hos utifrån vår egen verklighet. Varumärket hjälper till att skapa mening.
I grunden är varumärkets existensberättigande att kränga. Det ska sälja idéer, produkter eller tjänster. Men också skapa kännedom, relation och tillit på längre sikt.
En vanligt förekommande klassisk definition av varumärke är att varumärket är ett löfte. Ett löfte som redan är infriat.
Varumärket lovar att våra behov kommer att bli infriade; vi kommer bli snyggare, smartare och få ett bättre liv. Framförallt kommer varumärket skapa mening och riktning för våra val.
Och göra det på ett sätt att människor känner att de gjort ett rätt val. Ett så pass rätt val att de vill göra det igen.
Ett varumärke är sina värden. Vanligtvis (i klassisk varumärkesstrategi) tre ord som ska fånga substansen i vad ett företag vill vara, vad de produkter som man säljer ska upplevas som. Gärna relevanta, så unika som möjligt och helst ha en emotionell touch.
Ett varumärke ska beröra. Varumärket ska skapa mening och förenkla det komplexa genom att förklara sitt värde på ett enkelt, relevant och förtroendeingivande sätt.
Så har det alltid varit. Tidigare var det enda sättet att, förutom att faktiskt försöka att nå upp till de högt satta värdena, låta reklammakare göra något av dessa värden. TV-reklam, print, schyssta broschyrer och något event. PR-konsulterna hittade rätt mediavinklar för de journalister som stod som ensamma uttolkare av verkligheten. Det var ordning och reda – och alla visste sin plats. Dramaturgin var planerad och manuset skrivs för en överskådlig och hanterbar ensemble.
Det komplexa blev enkelt. Förenklat. Kanske helt enkelt för enkelt. För i grunden vill människan ändå skapa sin egen mening. Framförallt har den grundläggande värderingsförändring som visats sig – där individen är medelpunkten, där ”jag” är centrum, omskapat möjligheten att som varumärke ge alla svar. När kollektivet som norm försvinner, försvinner också viljan att gå efter minsta gemensamma nämnare för att passa in. Då försvinner behovet av att få alla svar serverade och istället inträder en vilja att faktiskt vara herre över sitt eget meningsskapande.
Att alla kan få tillgång till all information och själva skapa information via internet accelererade den utvecklingen. Internet gav möjligheter för många fler att ta plats på scenen. Kanske inte så välmejkade, kanske inte så välfraserade men med engagemang och dedikation att vara en del av den diskussion som skedde. Varumärket stod kvar men behövde ständigt genomgå förändringar. Meningsskapandet som varumärken kunnat stå för har också idag blivit omvänt: att individer skapar varumärket. Den som äger ett varumärke är idag bara delägare till det.
Sociala medier har accelererat den här utvecklingen. Inget är längre som förut, även om många önskar det vore så. Varumärkets existens förändras och det innebär att dess essens förändras. Människor förväntar sig att även varumärken finns tillgängliga och kommunicerar, men inte på det gamla top-down-sättet utan pratar med mig som individ. Och jag vill veta vad varumärket står för.
Ett varumärke idag måste vara öppet för detta. Den svåraste insikten för många markandsförare är att varumärket idag inte längre kan gömma undan saker som är mindre bra och klara sig undan med det. Ett varumärke är idag personligt och varje individ väljer utifrån vilken storyn är, hur autentiskt varumärket är och om man i slutänden litar på löftet som ges.
Vi är alla varumärken idag. Sammankopplade med varandra.
Ett personligt varumärke för mig som konsument – eller som väljare måste vara personifierat. Jag vill inte älska en logotyp. Jag vill älska en person.
Ett exempel. Apple. Skapades tidigt och gjorde revolution på PC-marknaden genom att vara inriktat mot individen. Äpplet har sedan symboliserats av ”Think Different” som värde, av design och med en story som är lika delar mytologisk som sätter varumärkets värden – historien om att Steve Jobs faktiskt snodde hela grundidén för MacOS från Xerox Parc. Ett då unikt grafiskt gränssnitt och en historieberättare av rang. Det skapade Apples essens.
När Steve Jobs lämnade företaget under några år höll det på att gå åt pipan. Innovationen avstannade och intäkterna sjönk. Dags för nästa myt att skapas – om hur Steve Jobs återvände till företaget. Och lanserade Ipod, och räddade företaget. Räddade dess existens – och även dess essens.
För Steve Jobs är Apple. Rykten om hans död får aktiekursen att rasa. Varje rykte om att Steve kommer vara med på en keynote skapar krigsrubriker eftersom det då är något nytt, omvälvande som ska lanseras. Han personifierar hela företagets essens.
För en politiker är det en viktig lärdom. För nästa steg är att vi också vill prata med personen. Eftersom jag vill ha perspektiv och kunskap för att kunna skapa min egen mening så vill jag ha det från någon som är på riktigt. Som har något att berätta, som kan ge mig något att fylla mina egna behov med. Visst – det är svårt att få till ett samtal med Steve Jobs – och det kanske är Apples framtida problem. För närvaron i det nya medielandskapet; den grogrund som ett varumärkes existens har, bygger på tillgänglighet och konversation.
Det gamla politiska varumärket – partiet och kollektivet – är inte konverserande. Det är en statisk symbol för ett varumärke som inte längre är intressant. Det noga utformade kosmetiskt perfekta ytan krackelerar när människor börjar att kräva svar. Det politiska varumärket idag handlar om kött och blod. Och om politik.
Om vi tidigare såg en utveckling där personens yttre var det viktiga så går vi mot en tid där varje politiker måste våga stå för det han eller hon säger. Ingen vill längre se en moderat leka charader med Inga Gill. Eller spela kändisjeopardy. Berätta storyn om hur du ska göra för att mitt liv ska bli bättre, och gör dig tillgänglig och öppen för att möta mig och lyssna på mig, för jag kommer att prata. Ändå.
Människor är intresserade av politik. Om de ser att det de säger också respekteras – och att det finns en sann person: ett personligt varumärke som konverserar med dem. Det är innehållet som är intressant – inte utseendet.
Politiken måste få vara komplex eftersom varje väljare vill tolka och skapa mening själv. Det här är möjligheten att göra politiken som varumärke mer intressant. Mer verkligt och mer personligt.
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg, ägare till Strandh DigitalPR och planner på JMW
Jag kan hjälpa dig med strategi, föreläsningar och implementering av sociala medier i din marknadsmix. Jag har lång erfarenhet av såväl varumärkesstrategi, mediestrategiskt arbete respektive att konceptualisera idéer. Jag jobbar gränsöverskridande mellan reklam, PR och andra specialiteter med inriktning på att skapa relevant, kreativ och effektiv marknadskommunikation.
Intressant val av bild för annonsen. Även om jag behöver städhjälp så känns det lite märkligt och oseriöst att välja ett barn som bildavsändare för annonsen. Bra med information men fortfarande känns det som en annons som inte direkt ökar känslan av att ”ja, jag släpper gärna in det företaget i mitt hem”.
Helt ärligt så fastnade jag för annonsen eftersom kvinnan på bilden är min gamla klasskompis Ylva. Problemet är att jag inte vet vem som är avsändare. Vilket medlemsskap är det om man får det här i? Fine, kan vara en idé att inte ge mer information eftersom man då klickar för att få reda på det – problemet är att det snabbt kommer äta upp budgeten för annonsen utan att få önskad konvertering. Så jag klickar:
På samma sätt känns Kravs val av att låta annonsen länkas utanför Facebook som rätt överilat:
Självklart – det är en specifik kampanj för att skaffa sig 
