Jag valde att revidera och återanvända en text som inte handlar om sociala medier utan om såväl kreativitet som om strategi. Och inte så lite om den rådande trenden att försöka utdefiniera sig själv som något annat än alla andra vilket i sin tur blir en sorts eget regelverk.
Ett av de konstigaste buzzwords som vi använder i vår bransch är ”thinking outside the box”. Uttrycket ska komma från organisationskonsulters pedagogiska pussel med nio punkter som ska bindas samman med fyra linjer. Inte ens i den kontexten känns det speciellt vettigt att vara i någon box.
Att tänka utanför boxen innebär att vara kreativ, originell – ni vet sådär… inte som alla andra. Det blir ett race efter att hitta just den där idén som ingen annan tänkt, lösningen som är aldrig tidigare setts, genomförts eller ens antytts.
Själv funderar jag varför man satte sig i boxen från början? Och vem som ställde dit den för att jag och andra skulle sätta sig i den?
Problemet är att vi helt enkelt tänker oss själva som instängda. Av traditioner, det vi lärt oss är rätt och utifrån en massa sociala konvenans, branschregler och rädslan att inte lyckas.
Människan bygger regelverk, traditioner, riter för att mäta, strukturera och hantera sin omvärld. Skräcken konstant för att inte leverera ”det där”: att leva upp till bilden av den genialiske kreatören som kläcker ”den där” idén. När någon kläckt en idé är många på och förklarar att det inte är någon bra idé ändå. För vi har säkert sett den förut. Eller så är den bara inte genomförbar. För dyr. För billig. För komplex. För enkel.
Vi bygger boxen själva. Sätter upp väggarna, lägger golvet och stänger locket.
Att tänka utanför boxen handlar om att inse att den inte finns. Den existerar inte någon annanstans än i vår skalle. Och att hela tiden fundera över varför man tror sig sitta i den – att våga utmana sin egen självbild, branschens ”sanningar” och i slutänden kundens förväntningar.
Det innebär att vi, istället för att slösa tid på att tänka på boxen som vi ska tänka oss utanför, kan lösa det kommunikativa problemet direkt.
Strunta helt enkelt i boxarna. Lev livet mer lateralt.
PS. Kolla in Viderens samling av länkar om vad som skrivits om SSWC. DS.
Brit och jag har länge pratat om att skriva böcker. Jag har personligen lite svårt för logiken att skriva en tryckt bok om sociala medier. Så Brit tog saken i egna händer vilket glädjer mig. Och jag är oerhört tacksam att få vara med på ett hörn. Och ändrat mig lite när det gäller att faktiskt skriva – så idéerna runt en bok börjar att formas.
Som Jocke påpekat så är själva boken under copyright men som författare har man rätt att använda sina egna texter så jag lägger ut mitt kapitel ur Politik 2.0 under CC-licens (hela Digitalpr.se är under CC 3). Jocke har gjort detsamma här.
Boken, från Beijbom Books, tycker jag ni ändå ska köpa (Adlibris och Bokus eller här) eftersom det finns så oerhört mycket bra skrivet från alla medverkande:
Om minglet kan du läsa mer här (kontinuerligt uppdaterad)
Texten som blev kortare i boken:
”Cosmetology has replaced ideology”
Neil Postman: Amusing Ourselves to Death
Att vara ett varumärke
Som politiker är du ditt varumärke. Idag mer än någonsin förut. Idag har det gamla partivarumärket blivit ointressant och det är vad du som person står för, vad du säger och vad du gör som är det intressanta.
Otäckt? Antagligen. Men också med en mängd nya möjligheter.
Neil Postmans dystopiska uttalande som dateras till åren runt 1984, skedde under Reagantiden när politisk reklam i TV var en av de få men mycket starka påverkare som fanns. Det var en tid då varje ögonrörelse analyserades och en välpressad kavaj kunde påverka ett opinionsresultat. Det gällde att ”gå genom rutan” och hellre synas för mycket i allsköns oväntade situationer än att prata politik. TV var mediet där politiska one-liners blev en konstform och där det klassiska gladiatorspelet blev modell för alla debatter.
Det är den skola vi fortfarande befinner oss i. Det är en verklighet som fortfarande planeras för på partikanslierna. Det är bara det att det förändrats. Idag vill människor faktiskt höra vad politikerna tycker och idag finns en möjlighet att sätta in ideologin i politiken igen. För det krävs det modiga politiker och att man förstår såväl det nya medielandskapet men också att man är ett varumärke.
Så vad är då ett varumärke?
Ett varumärke har blivit viktigare eftersom utbudet ökat. Om du bara har en bil eller två politiker att välja på behöver du inte bry dig nämnvärt. Eller om de produkter du har att välja på faktiskt är väldigt olika – då behöver du inte lägga pengar på att skapa och uppehålla ett varumärke. Men verkligheten ser annorlunda ut idag. Antalet tjänster, produkter, åsikter och politiker är stort och vildvuxet. Politik är ett komplext system av idéer och åsikter, visioner och meningar vilket innebär att det blir svårt att hantera för en individ. När vi som människor ställs inför en alltför komplex verklighet tenderar vi att förenkla så mycket vi kan – och på så sätt göra det förvirrande meningsfullt.
Varumärket blir en symbol som vi kan förhålla oss till. Som vi själva kan binda ett antal värden hos utifrån vår egen verklighet. Varumärket hjälper till att skapa mening.
I grunden är varumärkets existensberättigande att kränga. Det ska sälja idéer, produkter eller tjänster. Men också skapa kännedom, relation och tillit på längre sikt.
En vanligt förekommande klassisk definition av varumärke är att varumärket är ett löfte. Ett löfte som redan är infriat.
Varumärket lovar att våra behov kommer att bli infriade; vi kommer bli snyggare, smartare och få ett bättre liv. Framförallt kommer varumärket skapa mening och riktning för våra val.
Och göra det på ett sätt att människor känner att de gjort ett rätt val. Ett så pass rätt val att de vill göra det igen.
Ett varumärke är sina värden. Vanligtvis (i klassisk varumärkesstrategi) tre ord som ska fånga substansen i vad ett företag vill vara, vad de produkter som man säljer ska upplevas som. Gärna relevanta, så unika som möjligt och helst ha en emotionell touch.
Ett varumärke ska beröra. Varumärket ska skapa mening och förenkla det komplexa genom att förklara sitt värde på ett enkelt, relevant och förtroendeingivande sätt.
Så har det alltid varit. Tidigare var det enda sättet att, förutom att faktiskt försöka att nå upp till de högt satta värdena, låta reklammakare göra något av dessa värden. TV-reklam, print, schyssta broschyrer och något event. PR-konsulterna hittade rätt mediavinklar för de journalister som stod som ensamma uttolkare av verkligheten. Det var ordning och reda – och alla visste sin plats. Dramaturgin var planerad och manuset skrivs för en överskådlig och hanterbar ensemble.
Det komplexa blev enkelt. Förenklat. Kanske helt enkelt för enkelt. För i grunden vill människan ändå skapa sin egen mening. Framförallt har den grundläggande värderingsförändring som visats sig – där individen är medelpunkten, där ”jag” är centrum, omskapat möjligheten att som varumärke ge alla svar. När kollektivet som norm försvinner, försvinner också viljan att gå efter minsta gemensamma nämnare för att passa in. Då försvinner behovet av att få alla svar serverade och istället inträder en vilja att faktiskt vara herre över sitt eget meningsskapande.
Att alla kan få tillgång till all information och själva skapa information via internet accelererade den utvecklingen. Internet gav möjligheter för många fler att ta plats på scenen. Kanske inte så välmejkade, kanske inte så välfraserade men med engagemang och dedikation att vara en del av den diskussion som skedde. Varumärket stod kvar men behövde ständigt genomgå förändringar. Meningsskapandet som varumärken kunnat stå för har också idag blivit omvänt: att individer skapar varumärket. Den som äger ett varumärke är idag bara delägare till det.
Sociala medier har accelererat den här utvecklingen. Inget är längre som förut, även om många önskar det vore så. Varumärkets existens förändras och det innebär att dess essens förändras. Människor förväntar sig att även varumärken finns tillgängliga och kommunicerar, men inte på det gamla top-down-sättet utan pratar med mig som individ. Och jag vill veta vad varumärket står för.
Ett varumärke idag måste vara öppet för detta. Den svåraste insikten för många markandsförare är att varumärket idag inte längre kan gömma undan saker som är mindre bra och klara sig undan med det. Ett varumärke är idag personligt och varje individ väljer utifrån vilken storyn är, hur autentiskt varumärket är och om man i slutänden litar på löftet som ges.
Vi är alla varumärken idag. Sammankopplade med varandra.
Ett personligt varumärke för mig som konsument – eller som väljare måste vara personifierat. Jag vill inte älska en logotyp. Jag vill älska en person.
Ett exempel. Apple. Skapades tidigt och gjorde revolution på PC-marknaden genom att vara inriktat mot individen. Äpplet har sedan symboliserats av ”Think Different” som värde, av design och med en story som är lika delar mytologisk som sätter varumärkets värden – historien om att Steve Jobs faktiskt snodde hela grundidén för MacOS från Xerox Parc. Ett då unikt grafiskt gränssnitt och en historieberättare av rang. Det skapade Apples essens.
När Steve Jobs lämnade företaget under några år höll det på att gå åt pipan. Innovationen avstannade och intäkterna sjönk. Dags för nästa myt att skapas – om hur Steve Jobs återvände till företaget. Och lanserade Ipod, och räddade företaget. Räddade dess existens – och även dess essens.
För Steve Jobs är Apple. Rykten om hans död får aktiekursen att rasa. Varje rykte om att Steve kommer vara med på en keynote skapar krigsrubriker eftersom det då är något nytt, omvälvande som ska lanseras. Han personifierar hela företagets essens.
För en politiker är det en viktig lärdom. För nästa steg är att vi också vill prata med personen. Eftersom jag vill ha perspektiv och kunskap för att kunna skapa min egen mening så vill jag ha det från någon som är på riktigt. Som har något att berätta, som kan ge mig något att fylla mina egna behov med. Visst – det är svårt att få till ett samtal med Steve Jobs – och det kanske är Apples framtida problem. För närvaron i det nya medielandskapet; den grogrund som ett varumärkes existens har, bygger på tillgänglighet och konversation.
Det gamla politiska varumärket – partiet och kollektivet – är inte konverserande. Det är en statisk symbol för ett varumärke som inte längre är intressant. Det noga utformade kosmetiskt perfekta ytan krackelerar när människor börjar att kräva svar. Det politiska varumärket idag handlar om kött och blod. Och om politik.
Om vi tidigare såg en utveckling där personens yttre var det viktiga så går vi mot en tid där varje politiker måste våga stå för det han eller hon säger. Ingen vill längre se en moderat leka charader med Inga Gill. Eller spela kändisjeopardy. Berätta storyn om hur du ska göra för att mitt liv ska bli bättre, och gör dig tillgänglig och öppen för att möta mig och lyssna på mig, för jag kommer att prata. Ändå.
Människor är intresserade av politik. Om de ser att det de säger också respekteras – och att det finns en sann person: ett personligt varumärke som konverserar med dem. Det är innehållet som är intressant – inte utseendet.
Politiken måste få vara komplex eftersom varje väljare vill tolka och skapa mening själv. Det här är möjligheten att göra politiken som varumärke mer intressant. Mer verkligt och mer personligt.
Förra veckan fyllde Internet 40 år. Själv har jag aktivt använt nätet så gott som varje dag i femton år. Idag är det en självklarhet – när jag idag är sjuk och får frågan “är du uppkopplad” ler jag bara: självklart. För min del är det som luft – har jag inte någon av mina två datorer igång så har jag min mobiltelefon alltid uppkopplad. Flatrate is the shit. Jag älskar också Internet. Ibland blint. Ibland med nästan hat-kärlek.
Det var roliga siffror som dök upp i DN och i SVD häromdagen också: PTS har gjort en undersökning som visar att nästan 99 % av 16-30-åringarna använder Internet dagligen. Att det sedan är lite knivigt att verkligen prata om en sån siffra utan att börja fundera över mätfel är en annan sak. Men vi ser konstant ökande siffror. WII säger att 16-35 åringarnas dagliga användande ligger på 80 % och ökningen har gått fort.
Det är dock lite skrämmande hur användningen uppenbarligen fortfarande beror på socioekonomisk ställning:
Utmärkande för de som använder Internet för offentlig information från myndigheter och kommun är att de har bra utbildning och god inkomst. 75% av de med både hög utbildning och hög inkomst använder Internet för detta, jämfört med 17% av de med låg utbildning och låg inkomst. Inte heller e-legitimationen är vitt spridd utan innehas framför allt av de med god utbildning och inkomst (76%), jämfört med 14% hos de med låg utbildning och inkomst.
Slutligen: inse att det faktiskt en gång i tiden var nytt
Och AMF använder det för att visa hur länge de varit duktiga på att vara bäst på pensioner:
Det är onekligen knappast fånigt att faktiskt lära sig ”det nya” – för det nya kommer att bli det självklara. Nästa postning ska vi ta statistik för sociala medier… Och ja, man kan gå kurs i det.
Det är fortfarande säkerheten och osäkerheten som är de största stötestenarna när det gäller företag och organisationers vilja att börja arbeta på bred front med sociala medier.
Jag har spenderat två dagar i Jönköping och pratat sociala medier med ett gäng inkubatorer – dvs. företag och organisationer som gäller. Spännande frågor och intressanta diskussioner. Fortfarande är det säkerheten på nätet – och nätets negativa aspekter som är på tapeten liksom den ständigt närvarande osäkerheten om hur man ska få tid att arbeta med sociala medier.
Vad gäller säkerheten och de ständigt närvarande orosmolnen om hur “ungdomar obetänksamt lägger ut allt” och hur företag kan bli hårt åtgångna så finns det en utmärkt metafor som jag länge hävdat: internet är en kniv. Den kan man skära limpa, med rädda liv med och döda med. Allt handlar om intentionen hos den som håller i den.
För oss sociala medie-evangelister och fr a för de personer i företag och organisationer som kämpar för att föra in sociala medier som en del av marknadsmixen blir därför två saker viktiga:
Visa på incitament för att prioritera närvaro på sociala medier. Dels handlar det självklart om att pedagogiskt visa på nytta och logik i att börja arbeta med konversationsmarknadsföring men också att visa på hur det dels inte behöver ta så mycket tid som man tror, dels att visa på hur det kan vara nyttigt för företaget och för honom/henne. Det sista är viktigt: att visa på hur det faktiskt ger personen som ska jobba med närvaron på sociala webben någonting.
Visa på effekten. Utmaningen ligger i att arbeta fram olika nyckeltal (KPIer)för sociala medier. Men genom att göra det – liksom att visa på både kvantitativa effekter och kvalitativa effekter så skapar man ytterligare incitament till att prioritera tiden det tar att jobba med sin närvaro på nätet.
Det är tuffa utmaningar men också både nödvändiga och för mig som planner mycket spännande. Tittar man på vad som sker när det gäller verktyg för att underlätta analys av ROI för sociala medier så dyker det upp fler och fler som ser ut att kunna bli riktigt potenta och användbara.
Jag är ledsen att behöva säga det: ingen pratar om ditt varumärke på nätet.
Få varumärken nämns i Facebookkonversationer, Twittersladder och bloggpostningar.
När det händer beror det på att du klantat dig eller totalt misslyckats med ditt jobb.
Enklast är ju att strunta i det då. Ingen pratar ju om mig och det går ju rätt bra ändå.
Fel.
Det finns två sätt som företag vanligtvis väljer att hantera sin kommunikation:
1. Annonserar. För övrigt är du stum. Tänk de tre aporna: ser inget, hör inget och säger inget. Allt är lugnt – vi har ju en helsida i DN.
2. Reglerar. Bäst att stämma i bäcken. Bara rätt person ska prata om varumärket. Reagera om någon säger något men helst inte offentligt. Stäm dem som kritiserar.
Visst – jag drar det till sin spets. Men det är ett nytt medielandskap. Journalisten sätter inte längre agendan. Annonserna har spelat ut sin roll som säljkanaler. Människor lyssnar på sina kompisar, på dem de har en relation till och hittar kunskap på nätet.
Också om ditt varumärke.
Den som är tyst finns inte. Utan sökträffar dör man.
Proagera istället för att reagera. Visa dig istället för att ducka.
Ge dem något att prata om. Skapa en berättelse som är värd att berättas vidare.
Sociala medier och gerillamarknadsföring handlar om PR. Det är att skapa relationer med din publik. Att ge dem något att prata om. Ditt varumärke.
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg från Strandh.DigitalPR. Konsult för JMW Kommunikation och fan till Miami Guerilla Agency.
Det är aldrig antingen eller utan både och. Det är en evigt återkommande mening när jag håller workshops, seminarier och föreläsningar. Och när jag nu samlade ihop lite sommar-läsning bland alla böcker och pdf-er som samlats under våren så hittar jag en mängd texter som anspelar på att det antingen är reklamens död vi ser eller att PR har fallerat.
Själv har jag valt att gå mot PR-hållet men det är nog mer en pedagogisk del. För jag är också reklamare med flera år som creative planner bakom mig. Det jag lärt mig är att vi ser en utveckling som i princip gör både PR i sin traditionella bemärkelse och reklamen i sin traditionella bemärkelse ointressanta som enskilda delar. Det jag sagt under många år; att marknadskommunikationen måste integrera med alla delar, händer nu sakta men säkert. Och det är sociala medierna som tvingar oss till det. Positivt tycker jag, negativt tycker många andra som ser sin affär urholkas, som ser det som man är bäst på inte längre vara förståeligt och hanterligt.
När jag idag hör någon försöka förklara att antingen är det reklam som ska vara det allena saliggörande eller när någon förklarar att PR och PA är framtiden så funderar jag dels hur de faktiskt ser på sociala medierna som fullständigt håller på att slå sönder medielandskapets raka linjalritade gränser och förändra själva grundkonceptet för marknadskommunikationen. Sociala medier är inte möjligt att sätta in i de gamla gränserna, det är något som förändrar förutsättningarna.
Så en bild:
om de som gillar flygplan skulle säga ”nu behövs inga båtar” så skulle det bli oerhört märkligt. Och om de som byggde båtar förklarade att ”flygplan är fullständigt onödiga” skulle de ses som minst sagt löjeväckande. Ändå är det så vi gör i vår bransch. Så kommer sociala medier, digital pr och den sociala webben. Det är inte ett flygplan, det är inte en båt. Det är inte heller en traditionell bil utan mer som Agent 007s åttiotalsbil som både kan flyga och åka på vattnet – och på vägen där inga av de andra lyckas ta sig fram. Och samtidigt kan man köra upp bilen på båten eller ta den med i ett fraktplan.
Det här handlar om remix, att använda alla delar och uppfinna ett antal nya format, möjligheter och fr a jobba med konversation och närvaro hos varumärket och företaget som äger detta.
Det är extremt spännande tid just nu. Och det gläder mig att vara en del av den.
Jag som digital evangelist tycker det är jättebra. För i en industri som spenderat det senaste halvåret med att oroa sig för hur de ska rädda papperstidningen, hur affären ska räddas för traditionella medier så är det dock oerhört märkligt att välja att köra ett antal tidningsfria dagar. Man bjuder verkligen in till att få sina prenumeranter att börja läsa tidningen på nätet – och inte nödvändigtvis den tidning man prenumererat på.
Det här visar på två saker:
Distributionen av nyheter på papper är inte bara obsolet när det gäller snabbhet kontra webben utan också beroende av många andra yrkesgrupper än journalister, yrkesgrupper vars arbetstid och avtal får styra utgivningen lika mycket som nyhetsflödet.
Att tidningar inte förstått allvaret i situationen. Om man är intresserad av att rädda papperstidningen måste man inte bara se till att skapa ett större mervärde när det gäller innehållet utan också se till att tidningen kommer till prenumeranterna när de faktiskt vill ha den.
Det verkar inte som om det är intressant för de traditionella dagstidningshusen.
Det tog mindre än en månad. Nu har det slutligen hänt.
Facebook har fler unika besökare i Sverige än Aftonbladet.se enligt Google Trends.
Det är visserligen så att Aftonbladets andel besökar sjunkit, vilket kan bero på många olika saker (edit: kan vara mätfel) men det är ändå markant att vi nu går in i en intressant tid där de sociala nätverken är intressantare för människor.
Mindpark berättar idag också att 32 % av svenskarna är medlemmar på ett socialt nätverk av något slag.
För övriga mediehus ser det så här ut:
Och tittar man på TV-kanalerna (visserligen har de ofta flera delar – ex.vis nyhetskanalen för TV4 och svtplay för SVT) så ser det ungefär likadant ut:
Det är ruffa mätmetoder men det är onekligen indikation på att det är nu det händer. Fr a Facebook är den stora utmanaren vad gäller besök, något som fortfarande räknas som en ekonomi runt inkomster av digital marknadsföring. Det visar också att en närvaro på Facebook är mer och mer nödvändig för företag.
Nielsen har släppt siffror som visar att Twitter lider av ett rejält frånfälle i aktivitet av de användare som skaffar sig ett konto (Nielsen räknar iofs “retentionsiffror” dvs. behållande – att återkomma och behålla aktiviteten). Techcrunch rapporterar om det och påpekar att om hela 60 % faller från så är ökningssiffran som alla skrivit om ointressant. När siffrorna släpptes så frågade jag mig om hur siffrorna faktiskt såg ut för Facebook från början men dessa visar sig vara rejält mycket lägre. Nielsen menar att det låga bevarande-värdet onekligen är ett problem för Twitter.
Men som flera påpekat – och som Techcrunch i sin uppdatering skriver – så är Twitter.com knappast den mest trovärdiga delen att mäta eftersom extremt många väljer att använda stand alone-program, twittrar från mobilen eller sms:ar (USA) sina tweets (något som Techcrunch påpekade för precis (sic!) ett år sen). Utvecklingen och användandet av desktopapplikationer, mobilapplikationer och plugins är stor – en siffra som nämnts är att närmare 2/3 av användarna inte besöker Twitter.com utan twittrar via någon av de otaliga andra möjligheter som finns på grund av Twitters öppna API.
För svaret på frågan varför Facebook och andra kunde behålla så många av sina användare gentemot Twitter är att det inte är sant… Det faktum att Twitter satsat på att vara ett API istället för att vara en sajt visar sig mer och mer vara ett fullständigt genidrag när det gäller utvecklingen av sociala medier. Twitter.com är ointressant utan Twitter är snarare sitt varumärke, sitt API och sina användare. Det är antagligen en av anledningarna att Facebook dels väljer att bygga om sin sajt till att bli mer lik en mikrobloggstjänst, att de nu väljer att flagga för att man kommer att öppna upp sitt API mycket mer än någonsin för att ge möjlighet till att bygga tredjepartsapplikationer att utvecklas, vilket – tillsammans med att de också nu stödjer OpenID – är nödvändigt för att det mobila användandet ska utvecklas ännu mer. Det är få som väljer att använda den mobila browsern utan väljer hellre insticksprogram för att köra olika tjänster. Det är självklart så att detta också bygger på Iphones genomslag och infrastruktur.
Så nej, det handlar inte om avundsjuka. Det handlar om att Twitter hittade graalen.
Konsekvenserna av en utveckling där varje tjänst öppnar sitt API är stora och kommer att omstrukturera såväl affären för att tjäna pengar på en tjänst (igen), förändra inriktningen för olika programvaruföretag och för open source-utvecklingen av browsers liksom skapa de incitament som behövs för att webben som vi känner den dör. Jag ska förklara:
När innehållet är flyttbart genom öppna APIn blir den traditionella annonseringen ointressant. Det måste till nya sätt att skapa inkomster för tjänsterna liksom att det kommer att påverka Google Adwords negativt. Affären måste förändras och redan idag bör man tänka nästa steg för att vi inte än en gång ska stå inför ett tapp av intäkter för smarta sociala medietjänster. Problemet är många gånger att tjänsterna skapas utifrån ett tekniskt tänk utan att även bygga in intäktsmodeller som är kopplade till tjänsten snarare än ditlagda i efterhand.
Browserutvecklingen blir både mer intressant och mindre intressant. Fr a behöver man hitta sätt att antingen out of the box erbjuda samma funktionalitet som tidigare plus den funktionalitet som dedikerade applikationer till sociala medietjänster har – eller inse att browsern sakta kommer att bli en av flera viktiga applikationer för det digitala livet. Den vinner som lyckas att antingen bygga in ett vettigt modulärt system i sin browser (nej varken add-ons eller acceleratorer/web slices räcker i det fallet) alternativt verkligen skapa killer app vars funktionalitet innebär att användaren fullständigt kan omskapa den utifrån sina behov per sekund. I det här fallet tror jag att vi kommer att se en grym kamp mellan Google och Microsoft1 eftersom något sånt här kommer att handla om operativsystemets utveckling snarare än att skapa en stand alone-applikation. Linux har inte de musklerna.
Genom att vi nu går in i en framtid där tanken på att skapa tjänster som bygger på walled gardens blir obsolet (för att inte säga apart) omskapas också webben. Eller snarare: webben kommer att dö som egen entitet – som den del som handlar om information vid sidan av andra plattformar. Genom att vi blir mer och mer uppkopplade, att utvecklingen går mot möjligheten att konstant vara uppkopplad via mobilt internet så försvinner också incitamentet för en world wide web. Snarare handlar det om ett nytt sätt att tänka runt den digitala arenan. Ett konstant och ständigt flöde av data som inte stängs inne utan flödar fritt och sömlöst mellan alla uppkopplade enheter. Utvecklingen av det disruptiva medielandskapet slår också sönder den del som startade utvecklingen.
Disclaimer, jag jobbar med Microsoft som PR-konsult [↩]
Strandh DigitalPR
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg, ägare till Strandh DigitalPR och planner på JMW
Jag kan hjälpa dig med strategi, föreläsningar och implementering av sociala medier i din marknadsmix. Jag har lång erfarenhet av såväl varumärkesstrategi, mediestrategiskt arbete respektive att konceptualisera idéer. Jag jobbar gränsöverskridande mellan reklam, PR och andra specialiteter med inriktning på att skapa relevant, kreativ och effektiv marknadskommunikation.
