Wave goodbye. Googles svårighet med det sociala.

Google meddelar att de i slutet av året kommer att lägga ner Google Wave. Ingen är väl egentligen förvånad eftersom efter den initiala hypen så har egentligen inget hänt. Ingen utveckling att tala om och få användare.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att det fortfarande är en fantastisk idé. Det är självklart så att idén försvinner inte och de tekniska koncept som Wave innehöll kommer vi se i sinom tid, kanske inte på just det här sättet men inkorporerade i andra plattformar: både hos Google själva men precis som alla andra briljanta idéer skapade det en förändring hos mångas tänkande. Eftersom delar av koden också är open source så kan utvecklare ta det vidare.

Det som får en att fundera är varför Google nästintill konstant misslyckas med alla projekt som handlar om den sociala webben. Vad man än vill så är inte Buzz någon större framgång, Google Talk tillhör inte de mest frekventa IM-plattformarna, Googles Open Social slog aldrig. Man kan inte hjälpa att man funderar över varför de ens försöker att ge sig på social gaming och att ta upp kampen med Facebook igen?

Det vi ser ett exempel på är hur sociala webben utmanar inte bara de traditionella medierna utan också IT-världens och internets giganter vars grund är teknokratisk. Det gäller såväl hårdvara som mjukvara, Apple och Microsoft men också Google. Google är fantastiska på sök, på att bygga algoritmen och kommer garanterat bli viktiga inom semantiska söket liksom att de gjort smarta tidiga uppköp av innehållslogistik: Youtube, Blogger etc. Men den sociala webben handlar om något annat än teknik: det är ett annat tänkande, det kräver helt annan förståelse av hur det sociala fungerar. Wave var kanske för tekniskt komplext. Buzz för inriktat på integrationen med Gmail. Så kan man gå på runt alla deras försök runt det sociala på webben.

Varje utvecklingssteg vi sett online innebär inte bara ett tekniskt steg utan också ett beteendemässigt paradigmskifte hos användarna. För alla företag som blir stora innebär det extra stora utmaningar eftersom inte bara själva organisationen är svårförflyttad utan att företaget ofta har en fixerad världsbild, en uppfattning om hur något ser ut som blivit statisk.

För varje varumärke blir det därför viktigt att inse att utveckling måste ske i samklang och samarbete med kunder men framförallt med framtidens kunder. Men inte ens det är säkert – för varje varumärke måste se till att varje nerv i företagets kropp förändras till att förstå och omfamna den nya tankesfären som krävs för att överleva efter ett utvecklingshopp. Det innebär att utmana sin grundläggande vision, revidera varumärkets värden och för att ta en religiös metafor: födas på nytt.

Uppdatering: Det är onekligen en intressant diskussion som startat. En del menar att alla vi som tyckte Wave var fantastiskt nu ska skämmas. Andra vädrar luft och menar att de aldrig förstod Wave. Fine.

För ja. Själva slutprodukten var aldrig bra. Wave fungerade aldrig fullt ut. Men det var ett proof of concept. Problemet handlar mer om att det a) kan varit för tidigt – hur många av de som nu dissar Wave har dissat andra saker som visat sig fungera? b) vi kan aldrig veta: baksidan med konceptet att lansera tidigt och lansera ofta bygger på att vissa saker inte blir mer än den första lanseringen. c) idéerna är viktiga och måste kunna recenseras även om själva utförandet inte följt med.

Google Wave-konceptet handlade inte bara om en teknisk plattform: det handlade om att visa på crowd-sourcing som en reell faktor och möjlighet. Idag samarbetar fler och fler av oss via Google Apps eller docs.com, via olika realtidstjänster. Google Wave anser jag var något som kom för tidigt.

500 miljoner användare på Facebook

Samtidigt har vi bara sett början på utvecklingen. 500 miljoner användare innebär att Facebook knappast kommer att försvinna i första taget. Många har påpekat att själva ökningen avstannat – men den har varit oerhörd bara det senaste året. Det handlar om att Facebook helt enkelt mättats. För nu. Självklart vet vi att det kan gå fort och många söker att på olika sätt försöka att stjäla Facebooks användarbas, eller åtminstone tugga lite på kakan: antingen utifrån en vilja att skapa något som bygger på open source och säkrare personlig integritet eller helt enkelt för att ta än mer av kunskapen om användarna för att kunna sälja den kunskapen vidare.

Många människor investerar tid och relationer i plattformen, företag börjar att förstå att man måste investera tid för att få mer tillbaka. Facebook stärker sin utveckling även på den mobila webben (trots att deras Iphoneapp suger) och Facebook blir mer och mer en självklar del av ganska många människors vardagsliv (läs Telegraphs jämförelse mellan olika plattformar)

Den stora faran för Facebook är uppenbarligen inte frågorna om den personliga integriteten – den diskussionen har falnat och Facebook lyckades rida ut den relativt väl. Däremot handlar det om hur man rent generellt hanterar konsumentupplevelsen. Om Facebook halkar efter där kommer det här vara den sista milstolpen de firar.

En ny social metaweb

Jag skrev en postning om Facebooks nya Open Graph tidigare i veckan och har spenderat en massa tid att dels försöka förstå implikationerna på det och hur man skulle kunna utnyttja det för mina kunder. Jag är inte helt säker på att jag ens är halvvägs med någon av de båda uppgifterna. När jag sedan läser Peter Cashmores korta post om att ”ingen kan stoppa Facebook eftersom ingen förstår Facebook” så funderar jag om det som hänt inte egentligen handlar om att Facebook slutat att vara det som det en gång var – ett socialt nätverk – och nu blivit en sorts social metaweb?

För det intressanta ligger i att vi nu på riktigt skapat det som till viss del tanken om den semantiska webben handlar om: att allt blir sociala objekt. Allt du möter kan du nu koppla till din användare – dvs till din identitet och om vi utgår från att Facebook fortsätter utvecklas i den takt som vi nu ser blir det onekligen en intressant spelare utifrån ett massmedieperspektiv. Samtidigt är det fortfarande – och i samband med OGP och Open Graph API helt enkelt konstant disruptivt och fragmenterat till att styras av varje enskild individ och dess sociala krets.

Facebook blir webbens centrum

I en tweet beskrivs de nya funktioner som Facebook släppte idag så här:

@steverubel at social media panel: facebook decides ”We’re water. We are going to cover 70% of the earth”

Under senaste månaderna har Facebook släppt olika förändringar – det började med att man gjorde en 180 gradersvändning och gjorde allas konton öppna by default och det var upp till användaren att sätta sina egna regler för sitt kontos öppenhet (jag skrev om hur man kan ställa in det här). Ett antal andra tweaks följde såväl i deras Terms of service som däremot gjorde det svårare (eller annorlunda) för marknadsförare att utnyttja nätverket för viral spridning (Jesper Åström skrev en minst sagt animerad postning om det). Samtidigt växer Facebook så att det knakar. 400 miljoners-vallen knäcktes snabbt och även i Sverige kunde Simon Sundén visa att Facebook inte längre är en sajt bland andra utan en plattform som är en självklarhet.

Man valde i mars att ändra på terminologin: Bli fan till har blivit att Gilla något. Fan pages är idag bara Pages. Dedikerade till företag, varumärken och organisationer. Det som sedan följde var hur Facebook valde att skapa Community Pages, vilket handlar om att bättre kunna hantera faktumet att många som inte hade rätt till ett varumärke eller namn började att skapa ”fanpages”. En community page fungerar mer som en sajt som administreras av Facebook, en sorts wiki, och är på så sätt undantagen behovet av att hålla strikt koll på innehållet.

Så kommer vi då till utvecklarkonferensen f8. Då faller det mesta på plats, inklusive köpet av Friendfeed. Zuckerberg valde att skriva ett av sina blogginlägg som med stora vida gester förklarar att Facebook är på användarnas sida, vill skapa en social webb och vara till nytta för alla. Nyheterna de sedan släpper är omvälvande och dess effekt är svåröverskådlig men redan tidigare har Björn Mellstrand skrivit att Facebook blir internet – och det är inte långt ifrån.

Deras Open Graph-initiativ, som utgår från det som är Facebooks tillgång: den sociala grafen – kopplingarna mellan användarna, implementeras och Facebook Connect kommer att vara på ett helt nytt sätt implementerbart med andra sajter. Tillsammans med det (och med först och främst Pandora och Yelp) väljer man att koppla samman användarnas digitala ”fingeravtryck” dvs. vad man skrivit på andra sajter med din Facebookidentitet och på så sätt skapas ett oerhört starkt flöde av information och rekommendationssätt som bygger på ditt sociala nätverk. Det innebär också att Facebook får en mängd data som ger en oerhört stark möjlighet till att skapa relevant reklam för varje användare eftersom man kan använda användarens egna digitala fingeravtryck för att skapa en persona. Det är helt enkelt det sista av Facebooks gamla ”walled garden”-tänkande som faller. Det som verkligen gör Facebook till en hubb (eller till internets största datacentral) är att man kan lägga en Like-knapp på sin sajt; och alla kan se vilka av ens vänner som gillat just den sidan där. Tillsammans med ny funktionalitet i hur fr a Pages använder sig av HTML så skapas en möjlighet till oerhört mycket mer individanpassad och socialt ”nyttig” plattform. Slutligen skapar man Facebook Credits som just nu handlar om att applikationer kan ta betalt av användare utan att behöva gå utanför Facebook utan det blir Facebook som hanterar betalningarna.

Själv har jag länge sagt att Facebook kommer att bli vårt digitala ID och jag tror att lösningen för mikrobetalningar ligger i att enkelt kunna logga in och sköta sådana via Facebook Connect. Samtidigt är det här omvälvande och på många sätt otäckt. Både Robert Scoble och RWW har uttryckt det. Dave Winer är sitt vanliga skeptiska jag. Självklart är det onekligen så att det här kommer att rita om den sociala webben fullständigt. De digitala fingeravtrycken är den semantiska webben som nu blir verklighet. Det innebär att den som har tillgång till en så pass global mängd data och analysera den får en oerhörd makt.

Samtidigt tror jag det är oundvikligt. Som användare vill vi att det ska vara enkelt, och fler och fler lär sig den sociala nytta som Facebook kan ge inte bara med att veta vad Kalle gör utan också vad Kalle gillar Restaurang X. Det är logiskt när vi mer och mer ser webben som en ström snarare än som enskilda entiteter att något kommer att samla upp det. Lifestreaming, som Friendfeed kom att bli, är en viktig del av det nya internet. Samtidigt är frågan om användare kommer att känna sig osäkra på hur deras personliga integritet hanteras. Facebook har spenderat mycket tid på att balansera upp integritet med öppenhet men det kan gå rätt fort utför om man väljer ett sätt som gör att användaren känner att nyttan med plattformen är mindre än utnyttjandet av ens information. Samtidigt är sociala nätverk byggda på den sociala nyttan och hur mycket man väljer att investera som individ i sitt nätverk och för många är det ett stort steg att byta plattform – framförallt då Facebook för många är den första och enda sociala plattformen på nätet förutom email.

Så framtiden ser inte likadan ut idag som den gjorde igår. Zuckerberg har ändrat den. Facebook struntar i att se någon annan än Google som sin konkurrent, och konkurrensen handlar inte om sök utan allt lull-lull som Google lagt till för att bli mer social. Problemet för Google är att de kanske gått på samma mina som Altavista en gång gjorde: inte lägga krut på sin kärnprodukt – sök utan försöka vara allt för alla. Facebook är bättre och mer logiskt sett självklar för användare att använda som sin sociala hubb. Google är det inte.

Det jag tidigare sagt – att vi nu kommer att se en konsolidering och en utveckling ovanpå befintliga plattformar, och hur vi får en sorts demografisk och social hyperlänkning är nu verklighet.

Uppdateringar:

Självklart har jag lagt till Like-knappen. Här hittar du både en bra diskussion om delning vs like och var wordpresspluginen går att hämta.

Conversation Agent är skeptisk och har samlat en del reaktioner på Facebooks utannonserade funktioner. Själv blir jag mer och mer fundersam över varför så många sociala medie-experter är så avoga mot just Facebook. Handlar det om att det är för stort, och att det är något som människor lär sig använda utan att behöva fråga experterna?

Ok, jag är biased (disclaimer: tillsammans med JMW jobbar jag med Microsoft) men onekligen så är Docs.com något som är riktigt vältänkt: ”alla” använder Office och ”alla” använder Facebook. Att utnyttja det redan befintliga molnet och de redan befintliga identifikationsmöjligheterna istället för att tvingas att skaffa nya sådana är en styrka. Oavsett vilket företag eller vilken tjänst som står bakom.

Facebook och Google fyller olika behov

När vi för någon månad sedan fick se att Google tappat förstaplatsen globalt till Facebook i andel besök, och då utvecklingen av Facebook generellt är gigantisk skapar det självklart en mängd funderingar. Att Google också väljer att indexera Facebooks innehåll i ett antal steg indikerar också på en förändrad spelplan. Sist men inte minst: att Buzz och fr a Social Search implementeras visar att sökjätten förstår att man måste förändra sig. Kommer det att innebära att Google plötsligt förlorar sin ställning som vår främsta sökmotor? Kommer det innebära att vi som användare plötsligt börjar att använda oss av Facebook och Twitter som sökmotorer i stor skala? Jag tror inte det. Av två skäl:

1. Det första skälet är enkelt. Facebooks sökfunktionalitet handlar inte primärt om att hitta innehåll utan om att hitta användare: sidor och personer. Det är synnerligen svårt att få något meningsfullt ut av en sökning på exempelvis ”alla” om man inte som jag är intresserad av vad användare säger om en viss produkt, varumärke eller ett fenomen. Ska jag hitta en sajt, eller information om något är det fortfarande Google som gäller – och det är så de flesta gör. För Twitter gäller samma sak: att hitta en speciell sajt för att få tag på information om något är inte (ännu ska tilläggas) något som man går till Twitter Search för att göra. Google är än så länge de facto-standard och påverkar också hur vi tänker när vi ska leta efter något. När Facebook dels fylls med innehåll som görs sökbart på ett sätt som skapar för användaren relevanta sökträffar – då kommer det finnas ett incitament till att byta. Men inte ens då kommer det att vara självklart…
2. Det andra skälet är viktigt och glöms lätt bort. Människan är ett vanedjur och väljer verktyg utifrån både om de kan fylla våra behov men också utifrån det som vi är vana vid: både när det gäller erfarenhet men också social vana. Vi är vana att googla – och att, som jag tidigare skrev, leta utifrån den logik som Google använder i sitt beskrivande av sökresultatet. Vi är så vana att det blir svårare och svårare att få rejäl stuns på söksidesreklam. Googlesökningens vana skapar också en tilltro till att det är ett sätt som faktiskt fyller de behov vi har för att hitta rätt: eftersom vi upplever att vi hittar det vi söker så fortsätter vi att använda detta sätt – oavsett om andra säger åt oss att det finns andra, bättre sätt. Vår vana handlar också om hur vi som människor väljer att strukturera våra behov och användningen av verktyg. Facebook håller snabbt på att bli en vana när det gäller att hålla kontakt med sina vänner: Facebook håller på att bli en telefon för en stor del av svenska befolkningen. Men lika lite som vi i första hand väljer en telefon för att söka information så kommer vi att välja Facebook för att söka efter detsamma. Google är däremot snarare uppslagsverket, gula sidorna och kartoteket i ett: men det är inte självklart vårt sociala nätverk. Google fyller ett behov, Facebook ett annat.

Självklart är det livsfarligt att försöka att säga att inget kommer att förändras. Det kommer det att göra. Men det är lika dumt att säga att det kommer att ske snabbt eftersom man då glömmer bort hur människor faktiskt fungerar i grunden. Vi bygger vårt användande utifrån att först testa något, det som skapar relevans och fyller ett visst behov håller vi oss till mycket länge även om det finns andra verktyg som fungerar lite bättre. Vanan bygger på att kunskapen vi har om ett visst verktyg övervinner känslan av att verktyget kanske bara är good enough. När sedan ett nytt verktyg kommer behöver det vara mycket bättre på att fylla just det behov som vi har fått uppfyllt av det gamla verktyget – och att vi testar och hittar en markant högre relevans för våra behov än i det gamla. Då byter vi verktyg. Jag menar att det därmed är viktigt att förstå att Google fortfarande är mycket viktigt, eftersom oerhört många kommer att använda det som sin primära startpunkt i att söka information, söka efter ditt varumärke och söka efter sådant som berör ett företags erbjudande. Facebook i sin tur handlar om att skapa närvaro och flytta in i den värld där många redan finns och har sitt sociala liv. Det finns ingen självklar motsättning mellan Google och Facebook idag: snarare är de komplementära delar som fyller olika behov för en användare. Synergin ligger i att använda Google för att bli hittad på Facebook som företag på samma sätt som att se till att hemsida, blogg och andra delar av det digitala fotspåret är synliga.

Uppdatering: Läs också Ronnestams postning om transparens och varumärken via Google.

SIS skapar en portal för Twitter

I veckan diskuterades behovet av en svensk Twitterportal och det var @lowengrip aka Blondinbella som tog upp frågan. Själv är jag positiv till alla möjliga portaler som samlar ihop användare av olika tjänster – jag tror inte det förstör något egentligen.

SIS-index var snabba på pucken och nu på lördagsförmiddagen har det exploderat i Twitteranvändare som registrerat sig på SIS-index Twitterportal.

Men inget index är meningsfullt om inte så många som möjligt faktiskt använder det och registrerar sig så jag uppmanar alla att gå till SIS och signa upp. Det roliga (som dock @fuffenz påpekade liknar lite spam) är att du bara behöver klicka på knappen och twittra att du lägger till dig på indexet. Viral marknadsföring, enkel registrering och communitykänsla i ett enda musklick.

Aggregera och bli läst

Jag håller på att lägga om en mängd aggregerade flöden. Diskussionen om att aggregera sin blogg till andra plattformar är ständigt närvarande. Hittills har jag utnyttjat Friendfeed som en sorts ”aggregeringshub” men efter hand har det känts som en onödig omväg.

DigitalPR är från och med nu aggregerat till Twitter via pluginet Twitpress som i sin tur sedan aggregerar min Fanpage (och tills mina fans har ökat även till min personliga newsfeed) på Facebook via Selective Twitter. Läs om upplägget här.

Varför?

Friendfeed blir mindre och mindre intressant efter att just Facebook köpt upp tjänsten. Det kommer bättre och bättre plugins för att aggregera WordPress direkt till Twitter så det blir till slut mest en ekokammare att aggregera bloggar via Friendfeed. Anledningen nu är också att mina Kortbloggat löpt amok på grund av ett fel mellan WordPress 2.9.1 och den plugin jag använder – vilket direkt visat på problemen med FF-kopplingen.

Ska man aggregera?

Jag tycker det. Många gånger är det ändå så att ens followers på Twitter inte är precis samma personer som är ens Vänner på Facebook, och alla läser inte ens blogg (fr a så är ju användandet av RSS-läsare oerhört litet och många väljer att utnyttja sina andra flöden som prenumerationer). Självklart blir det ibland eko-varning – men jag brukar tänka att det faktiskt inte är ett så stort problem för mig som valt att följa en person på flera ställen.

Det kommer säkert krävas en del skruvande framöver för att få allt att fungera och jag kommer – när jag är nöjd att göra en postning med ett flödesschema över hur jag valt att aggregera och distribuera min närvaro på sociala webben.

Uppdatering: Tänkte faktiskt inte på det förrän efteråt men det här är en intressant diskussion som Lennart H tog upp och som Dr Spinn besvarade i ett maratonlångt inlägg.

WordPress.com var nere för räkning

Onekligen ännu en fundering för företag och andra som väljer att förlita sig på gratistjänster. WordPress.com har alltid haft en mycket bra upp-tid men när det går ner så går det ner rejält. Närmare 290 miljoner bloggare på 9 miljoner försvinner från nätet, däribland Techcrunch och GigaOM. Det är mycket det.

Något annat som slår mig är hur få som faktiskt följer deras Twitterflöde. För det var där som informationen spreds och ändå är det bara inte ens 15000 som fick ta del av den. Det är onekligen en viktig lärdom om man väljer att använda sociala medier för snabb kriskommunikation: berätta att det finns.

WordPress.coms nedtid visar också faran som vi kanske ser framöver: att tjänster blir så stora och människor beroende av dem – samtidigt som det handlar om komplex teknik som kan fallera på tusen olika sätt.

Uppdatering: GigaOM skriver om incidenten.

Buzz valde fel häst att rida

Jag har testat Google Buzz. Jag tror inte att det kommer ta speciellt mycket marknadsandelar av vare sig Twitter eller Facebook. Jag menar att det är ännu ett Friendfeed men instängt i ett mailgränssnitt som i sig själv håller på att sakta men säkert bli obsolet och divergerat.

Googles nya tjänst Google Buzz lanserades förra veckan och det blev rätt mycket “buzz” om den. I vissa kretsar av sociala medie-tyckare, early adopters och Googlefan(atic)s. Självklart var det en helt ok lansering – även om det onekligen än en gång känns som en betaversion som Google lanserar i stil med Googlewave och andra tjänster som sedan sällan blir något mer än en god beta.

Många blev till sig i trasorna – Jason Calcanis valde att hylla tjänsten bara efter att ha använt den några minuter – menade att Google nu snott halva Facebooks värde. Andra menade att han var galnare än vanligt. Och det är onekligen ett antal punkter där han inte bara säger emot sig själv utan där man kan ifrågasätta hans omdöme. Jyri Engström, som startade det av många älskade Jaiku och sålde det till Google, och som sedan valde att sluta på Google, ser likheter med hans gamla tjänst men ger också ett antal förbättringsförslag. För en del av kritiken är just att Buzz inte känns färdig. Buzz fungerar visserligen mycket bra som webapp och när det gäller geo-taggningen men det är knappast någon USP.

Jag tror att vi mer och mer kommer att se att när det gäller vanliga användare så tröttnar man på att Google lanserar tjänster “skarpt” som andra skulle se som tidiga betaversioner. Release early and release often fungerar för start-ups och företag som lirar i en liga av passionerade men ännu inte speciellt vinstdrivande företag. Google har varit där och de har lyckats att länge hålla sig som ett lovemark och med känslan av att vara David mot det stora Goliat. Idag är det ingen som tror på det. Google är ett företag som snarare bygger sitt eget imperium och Michael Zachrisson slår huvudet på spiken. Den senaste tiden har Google onekligen haft motlut och att släppa Buzz hjälper dem knappast. Redan i somras påpekade Anil Dash detta.

En oerhört skarp kritik, till och med en FTC-anmälan, har varit att Google väljer att helt enkelt koppla ihop dina privata mailadresser och kontakter med Buzz och visa upp det för alla. Till och med Googlepositiva höjer ögonbrynen. Axel Andén påpekar att det är rent av en livsfarlig situation och en fara för källskyddet när det gäller journalister.

Användarmässigt är det invecklat – exempelvis finns inte något sätt att enkelt hitta andra buzz-användare utanför sin kontaktlista. Integritetskritiken tog Google till sig relativt snabbt men själva tjänsten har inte tweakats att öppna upp mer separerat från ens mail även om det finns tankar på att erbjuda tjänsten separerat från mailtjänsten.

För det är just kopplingen till mailen som jag tror i längden är problemet. Till skillnad mot andra som ser det som en USP så tror jag helt enkelt att man gör ett misstag utifrån hur användandet av mail förändras. Generellt är e-post fortfarande det vanligaste användningsområdet när det gäller Internet. Men statistik visar stora skillnader mellan digitala immigranter och digitalt infödda. De senare använder inte mail (det här är ett intressant exempel). Nordicoms undersökning visar på stora skillnader:

Frågan är då: kommer Google Buzz driva digitalt infödda till eposten (och då Gmail) eller kommer tjänsten endast vara relevant för de digitala immigranter som ser e-posten som en självklar tjänst? En parameter att ta med i beräkningen är insikten om att personer som är vana och där sociala medier är en självklarhet, det som jag och Brit Stakston väljer att kalla digitalt vana med digitala värderingar, styrs mycket mer av var de sociala strömmarna finns: Buzz måste helt enkelt konvertera stora delar av deras sociala nätverk för att lyfta. Incitamentet att förflytta sig ligger i var mitt sociala nätverk är – inte om en tjänst är tekniskt överlägsen, mer hypad eller ”kommer vara grejen i framtiden”.

Jag tror också att man måste se vad som sker när det gäller hur man väljer att använda olika format: e-post blir mer och mer relaterad till arbete och skola, medan man väljer att använda andra plattformar för sitt mer privata sociala liv – och få kommer att vilja använda samma tjänst för de båda. Jag tror säkert att vi kommer att söka att koppla ihop vår närvaro på olika plattformar – men att det blir någonstans som faktiskt ger oss hjälp att separera det privata och arbetet. Eller att hantera det utifrån att nivellera det på ett bättre sätt.

Vidare: arbetet kommer att förändras, redan idag skapas sociala nätverk och interna tjänster för företag som bygger på såväl sociala nätverk (Salesforce, Socialtext, Ning…) som mikrobloggande (Yammer, och därmed blir e-posten mindre och mindre konversativ och mer och mer endast en informationsbärare.

Slutligen – first mover-advantage. Det bygger inte bara på att du är först men att du är först och gör det bäst. Google Buzz har ingen unik funktion egentligen. Det är en mashup av idéer från exempelvis Jaiku (den linjära diskussionen och det mobila tänkandet), från communityvärlden, från Friendfeed (lifestreaming – egentligen allt), från Facebook osv. Visst kan de göra det bäst: de bevisade det genom att faktiskt inte vara först på sök men att göra just det allra bäst. Men det argumentet faller om ovan nämnda invändningar är valida.

Jag tror helt enkelt inte att Buzz blir Googles sätt att äga sociala medier. De har gjort ungefär samma misstag som Friendfeed: de har skapat en tjänst som letar efter sitt behov att lösa. Jag är inte i ljuset av utvecklingen av såväl Facebook som av Twitter inte säker på att det behovet ens finns. Längre.

Frågan är om inte Google snart borde fundera om de verkligen ska försöka att bli störst även där?

Uppdatering: Diskussionen i kommentarerna har handlat om antal användare kontra frekvens. En undersökning i USA visar på en ökad frekvens av mailanvändande för de som använder sociala nätverk. Analysen av det handlar om att man kollar eftersom sociala nätverken ofta använder mail för notifieringar mm. Följaktligen är frågan om man då har incitament att gå över till Buzz, om man väljer att nyttja mail för att notifieras av de redan befintliga nätverk man är medlem i. Så jag menar att min tes kvarstår.

Uppdatering: Gartner menar att e-posten kommer att vara obsolet 2012.

Uppdatering: Real Consulting är lika skeptisk som jag.