YourLife visar hur bloggarna blivit en självklar del av redaktionella produkter

Via @ebbasydow ser jag att Bonnier lanserar en jättesajt vid namn ”YourLife” (blir lite full i skratt när man valt ”yourlife.nu” vilket är en fascinerande mix av svenska och engelska) som har en ”vidhängande” tidning. Det är i sig rätt speciellt: själva webben är centralt och den tryckta tidningen är ett mervärde. Indikerar onekligen en stark värderingsförändring från print till webb.

Vidare finns det självklart bloggar som är kopplade till webben – men de markeras inte som något speciellt utan är en självklar del av innehållet.

Det känns som om det också indikerar en förskjutning mot att bloggarna faktiskt är en självklar del av ett innehåll: bloggosfären är inte längre något ”nytt”, att blogga är inget ”udda” som behöver lyftas fram. För flera segment blir en eller flera bloggar en självklarhet – för att använda mitt hatord: en ”hygienfaktor”.

Vad tycker ni? Är det ett sätt att ”gömma” bloggarna eller visar det att vi är på väg mot att inte längre behöva tjata om bloggen som något speciellt utan som en självklar del även av en redaktionell produkt?

Unsgaards statusuppdatering visar behovet av personlig sociala mediestrategi

Facebookuppdateringen där Reinfeldts presstalesman Edvard Unsgaards berättar om sitt städbolags goda service efter ett mishap i hans trapp, som Martin Gelin – journalist på SVD, lyfter fram har fått rejält mycket uppmärksamhet. Personligen vad gäller sakfrågan tycker jag det är ganska fånigt och även om jag kan tillstå att det var ett rätt dåligt skrivet uttalande så handlar det om att lägga en oerhört märklig tolkning i uttalandet men faktum kvarstår: det har blivit en ”grej” och Fredrik Reinfeldt och moderaterna kommer att påverkas.

Det som är intressant är det faktum att Unsgaard trampade i klaveret genom att inte tänka på vad han skrev på sin Facebook – något som han inte är den förste att göra, och definitivt inte den sista. Det som händelsen sätter ljuset på är hur offentliga personer måste fundera över sin strategi både när det gäller sociala medier: vilka man väljer att vara ”vän” med och vad man då skriver i sin uppdateringar. Något som inte är helt enkelt eftersom de flesta av oss tänker exempelvis Facebook som en ganska privat sfär, trots att man har släppt in personer som man inte känt på länge eller personer som har till sin uppgift att granska dig som offentlig person.

Unsgaard har 798 vänner på Facebook. En snabb titt bland dem visar att han har en mängd journalister liksom personer som politiskt inte står honom så nära. En av hans vänner på Facebook är exempelvis Niklas Svensson som driver Politikerbloggen och som aldrig duckar för att koka soppa på en spik oavsett hur liten. Liksom en mängd andra journalister och opinionsbildare vars agenda kan vinna på en sån här diskussion.

Felet Unsgaard gjorde var att han glömde bort att hans Facebook-vänner inte bara består av hans vänner som gissningsvis på många sätt kan tänkas förstå hans uttalande utan också av personer som gärna vrider saker några extra varv eller ser möjligheten att tjäna politiska poänger på att dra en sån här sak till att handla om Unsgaards partis värderingar.

Ska politiker då helt undvika att finnas med på sociala mediearenan? Nej. Som min kollega Brit Stakston i flera postningar pekat på så handlar det om att använda sociala medier på ett smart sätt. Ronnestam har valt att ge några råd på vägen. Tanken att ”hålla sig undan” från sociala medier är idag på väg att vara samma sak som att säga att man inte ska prata i telefon, att man inte ska uttala sig på torgmötet på stan eller egentligen finnas i någon sorts kommunikativ verklighet. Problemet är snarare att många politiker väljer bort sociala medier i en alltför hög grad. Sociala medier är en möjlighet att bygga sin egen plattform utan att vara avhängig av journalisters välvilja och tolkningsföreträde - liksom att sociala medier är på väg att bli fullständigt nödvändigt i modern kommunikation.

Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.

Hur ska man göra då? Förutom att faktiskt sätta sig ner och tänka igenom vad man vill, vem man vill prata med också se att de olika rollerna inte alltid kan finnas i samma kanal. När det gäller Facebook kan det handla om att välja mellan att vara vän med många och därmed utnyttja statusuppdateringar mm till sin politiska fördel, eller välja att ha det som sin privata plattform och då noggrant välja ut vilka som får tillgång till statusuppdateringar. Eller se till att hela tiden välja precis vilka som ska se varje enskild statusuppdatering (jag har skrivit om Facebooks personliga inställningar här).

När det gäller Twitter handlar det om att hela tiden inse att det är ett öppet nätverk – vem som helst kan få tillgång till dina uppdateringar om du inte väljer att skydda dem – vilket i sin tur är kontraproduktivt utifrån att utnyttja Twitter för sin politiska gärning. För bloggandet gäller att inse att det är offentligt och framförallt sökbart.

Sociala medier håller på att växa upp.

Det innebär att det gamla och det nya möts.

Det kräver balans och eftertanke – kanske är det inte så att vi kan bli ”vänner” men däremot bekanta.

Det handlar om att vara lika socialt smart som när du möter någon öga mot öga.

Det finns ingen off the record men det finns möjligheter att vara en trevlig person.

Uppdatering: Martin Gelin som drog igång hela frågan skriver om det på Expressen Debatt och jag håller med honom om att Unsgaard verkligen borde tänkt en extra gång. Försöken att hantera krisen var också minst sagt dåliga. Dock är problemet även med Gelins artikel att han, som Mary XJ påpekar, missuppfattar hur Twitter kan fungera. Genom att han gör det så måste man inse att många andra gör det – vilket ställer större krav på offentliga personer att försöka få ordning på sina uttalanden.

Martin Gelin skriver själv på USA-bloggen om ”Unsgaardgate” och det är, trots att jag fortfarande inte tycker att det skrivna är nödvändigtvis fel, bra eftersom han verkligen påpekar behovet av att politiker och tjänstemän inom företag och organisationer måste få vara personliga. Frågan är ju då – kan man som journalist (och politiskt parti/intresseorganisation) också då ge större svängrum innan man slår ner på någon som inkompetent?

Det handlar om utveckling av preferens – inte att print är evigt

Postningen flyttad och utvecklad på Mindpark.

Rolf träffar vid sidan av målet

I Mindparks serie 100 dagar 100 händelser skrev jag en postning om bloggande chefredaktörer och hur det hela tog rejäl fart 2008 och hur det förhoppningsvis har inneburit att chefredaktörerna förstår mer av både sig själva och sina läsare. Innan dess hade det oftast varit en stor grad av animositet mellan bloggare å enda sidan och journalister å andra – för att inte tala om chefredaktörer, något som Martin Jönsson tar upp i sin postning i 100-listan.

Själv valde jag att inleda med att skriva om hur Rolf van den Brink som chefredaktör för Dagens Media var en av de mest högljudda antibloggarna men sedan valde att börja blogga själv. Väldigt snabbt så dök en postning upp av Rolf själv på SSBD (som jag tycker är roligt kommit igång igen och med en sån bra höjd) där han kritiserar Mindpark och SSBD för att egentligen vara kotterier och att alla skribenter är rädda för framtiden. Onekligen intressant vinkel på en gästbloggpostning. Hans slutsats är att de två stora bloggkollektiv som nu intensivt diskuterar, beskriver och funderar över morgondagens mediavärld är kontraproduktiva.

Det mest roliga är när han dock försöker sig på en kölhalning:

Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.

och som jag anar en extra liten sving mot undertecknad (jag jobbade ju förut på en traditionell reklambyrå):

Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.

Researchen verkar ha fallerat för den gode RvdB (vill man läsa våra små skärmytslingar kan man börja här) – för själv har jag gjort just vad han menar att ingen gör: valt att gå från det trygga jobbet, fimpat sommarsemester, valt att vara från min familj det mesta av veckorna, betalar min egen mobiltelefon (och pension) liksom pantsatt (i princip) det jag äger för att faktiskt testa min idé att jobba med sociala medier och digital marknadsföring som egen konsult. Jag har självklart haft lyckan att få jobba med JMW, något jag är tacksam för i det här läget. Men tryggheten har jag lämnat för att leva min dröm.

Rolf van den Brink fastnar väldigt mycket för ekonomiska incitament helt enkelt: något han dividerat om när det gäller Mindparks bloggteam.

Och det som Rolf missar i sin postning är att hans försök att avväpna de två tankekvarnar, idésmedjor som både Mindpark och SSBD förhoppningsvis blir är just att de som jobbar i sin källare helt enkelt också behöver många olika perspektiv och möjligheter att bryta idéerna mot andra. Vilket två starka kollektiv av kunniga personer faktiskt kan vara till för.

Så, Rolf träffar liksom bredvid målet.