Jag har överlevt ännu en melodifestivaluttagning. Den här gången än en gång med hjälp av twitterfeeden: i år mer ordnad med #mel2010 (förra året föreslog jag #melfest och det kördes genom hela omgången). Den här gången hade SVT förklarat att de minsann skulle koppla på Twitter på sändningen. Via en Text-TV-overlay. Kul!
Det visade sig dock att det hela handlade om att Ebba von Sydow (@ebbavonsydow) och Annika Lantz (@annika_lantz) twitterkommenterade i ensamt majestät. Skillnaden mot de kommentatorer som används i stora finalen var att det här var textbaserat och du behövde gå in på Text-TV och knappa in rätt sida. Edit: Jag gillar Ebba von Sydow och tycker att hon förstår vad sociala medier handlar om mer än många andra och uppskattar att hon försökte att plocka in andra tweets.
Jag hoppas han har rätt när han säger att det säkert är många som hittar till Twitter – men jag håller med Jardenberg (@jocke): att välja två kändisars twittrande gör knappast att folk blir jättenyfikna.
Att välja Annika Lantz, som använder Twitter som en megafon är oerhört irriterande. Hon är ignorant och har uppenbarligen inte någon större lust att förstå konversationslogiken i Twitter. Ebba är bättre men i det här läget blir hon fortfarande bara en kommentator till det som sker.
Jag tycker det hela är nästan faran nog kontraproduktivt:
Det handlar om att helt enkelt utnyttja Twitters buzz för att enkelt skapa ännu ett envägskommentarsfält. Skillnaden mellan att hört dem kommentera direkt och att läsa vad de skriver är inte speciellt stor.
Av de cirka 4000 tweets som #mel2010 genererat (räknat via hashtweeps vid 23..30* med 408 tweets avdragna för retweets och tidigare tweets) var det 48 st som Text-TV-tittarna fick se. Cirka 1.2 % alltså. Wow.
Att välja att försöka att göra Twitter mainstream genom att släppa upp det i ett nöjesprogram är att inte ta Twitters möjligheter på allvar. Gör det här testet i samband med #partiledaredebatt eller varför inte #agenda. Då blir meningen med crowd-commenting klar och koncis.
Alla som nu hurrar för det här lilla gör sociala medier till underdogs. Det här är för lite och för kontrollerat. Det här är inte positivt någonstans. Jag har själv varit den som letat efter tecken genom åren att gammelmedia ska se oss bloggare som seriösa – men det räcker nu.
Sociala medier är en de facto-kraft. Dags att vi slutar att jubla över brödsmulor och förklara att vi vill sitta vid samma bord som alla andra och vara en del av de tre medieslag som finns: reklam, traditionella medier och sociala medier. Alla kommer att tjäna på synergierna det skulle ge.
Så med risk för att jag tillsammans med Elias B blir sedd som en av de sura gubbarna på Mupplogen så tycker jag att det här är en rejäl #fail. Och hoppas att SVT lyssnar på kritiken.
Ett intressant faktum vore att fundera över hur många som mig och andra där Text-TV inte fungerar speciellt bra på grund av att vi sitter på bredband och IP-TV.
Jag förstår inte varför man då ens ska bry sig om att använda Twitter. Och det hela känns riktigt konstigt tänkt.
* Lite intressanta saker: 308 st twittrare skrev 3 tweets var medan 114 st skrev 6 st. @hammarstrand vann över mig med 58 tweets mot 55…
När det gäller tidpunkten för det hela så är det klart en sorts eruption under själva sändningen (diagram från Trendistic):
Det blev en viss diskussion på Twitter om att Filip och Fredrik i TV4 Nyhetsmorgon förklarade att de inte har Facebook – och att programledarna ansåg att det hedrade dem. En del kommentarer på Twitter såg det som ett hot mot sociala medier: flera av oss hamnade tillbaka i ett underdog-perspektiv där vi måste försvara sociala medier.
Det tror jag inte att vi behöver längre. Sociala medier är inte längre något litet uppstickaraktigt. Det är en verklighet som alla måste förhålla sig till. Den som negligerar utvecklingen kommer att förlora på det.
Det är ointressant om Filip och Fredrik är på Facebook. De är inte relevanta. Jag skulle visserligen kunna vara vän med Filip eftersom vi kommer från samma stad och jag har varit barnvakt åt honom. Men det är inte heller relevant.
Facebook är ett socialt nätverk för människor, för kontakt och relationsbyggande – riktiga relationer, reala konversationer och att fylla våra djupt mänskliga behov av att kommunicera med varandra. Idag är det media som förlorar på att alienera sina tittare genom att dissa Facebook. Minst 39 % av svenskarna har ett konto: bland de grupper som är medias målgrupp, fr a Robinson, F&F mfl så ligger det på över 70 %.
Allt idag skaffa sig en bild av verkligheten, att konversera med relevanta personer och även ta reda på saker om varumärken, erbjudanden och tjänster – det behöver man inte Filip och Fredrik till. De har blivit den postmoderna tidens gycklare – i grunden byfånar som fått uppmärksamhet för att de är så dumma att de vågar göra en massa idiotier och visa det för andra.Deras enda funktion är att vara som popcorn – bukfylla för stunden.
Det som den postmoderna tidens gycklare glömt är att en gycklare har ytterligare en funktion: att säga sanningar till konungen som ingen annan vågade säga. Det gör inte Filip och Fredrik och alla andra gycklare inom mediebubblan. De säger ingenting som inte är politiskt korrekt även när det verkar vara det motsatta. Det visade deras tidigare program som blev stoppade – då var de relevanta och vågade skämta genom att säga sanningar om Sverige och svenskarna. Idag kör de "Vem kan slå Filip och Fredrik" – och svaret är: varenda en slår dem i relevans idag.
Därför är det inte ens intressant om de är på Facebook eller inte. De lever inte bland vanliga människor – de lever i media. Det är inte den riktiga Filip Hammar utan seriefiguren Filip Hammar.
Jag har länge sagt att vi kommer att se en backlash mot sociala medier i de traditionella medierna. Nu kommer den. Varför kommer den? För att nu är vanligt folks användande av nätet ett reellt hot mot mediernas makt över vår världsbild. Ta Malou von Sivers och andra som höjer sin ignorans till skyarna (att sedan Alex Schulman är en fåntratt som blockerar personer som kritiserar hans åsikter är en annan sak). Näthatet känns så trött. Så ointressant eftersom det inte handlar om nätet: Internet är en kniv som jag sagt länge. Det är mer intressant att fundera över varför människor är som de är – hat och mobbing är procentuellt vanligare i analoga sammanhang än på nätet. Möjligheten att vara den som sätter sanningar har utarmats och blivit ointressantare eftersom det finns många fler källor, mycket fler möjligheter och allt går fortare.
Makten att tolka världen, att vara den som berättar hur något är har länge varit journalisternas. Det är ett ansvar och ett förtroende som missbrukats å det grövsta genom åren. Det är ett förtroende som man skulle kunna bygga upp – om man insåg vad som hänt. Men det är få som gör det. Istället slår man hellre ner på "folklighet" i sociala medier. Att man inte kan lita på vad som sägs på nätet. Självklart inte – det är ju inte filtrerat av deras egna: Tilde de Paula mfl har inte koderna för de har inte brytt sig om att förstå vad som händer. Man tror att verkligheten finns i den lilla mediebubblan runt Frihamnen, i DN-skrapan, på Gärdet. Med jämna mellanrum tittar man utanför, går ut med en kamera och gör lite "nedslag i verkligheten". Och frågan är: kan man lita på det som sägs i medierna?
Jag skrev igår en postning med statistik om internet. Jag håller på med en postning om sociala mediestatistik. Den senare kommer visa att traditionella medier har en möjlighet – om man väljer att se sociala medier som en relevant och värdefull kanal. Om inte – då kommer det gå fort utför.
Själv gläds jag åt såna här saker. För det visar att jag för flera år sedan hade rätt: sociala medier är något som kommer bli stort, det är den nya konversationen. Revolutionen är redan här och traditionella medier har ett val: arbeta tillsammans med alla sina mottagare och respektera att de nu är innehållsproducenter. Eller tyna bort i ett hörn där färre och färre kommer uppleva er som relevanta.
Så om Filip och Fredrik finns på Facebook är ointressant. Eller om Tilde de Paula finns där. Det borde de göra – som vilka andra som helst. Det går att bestämma vem som man vill ska vara ens vän… Och alla borde lära sig mer om nätet. Framförallt så är sociala medier viktiga för deras tittare. De kommer använda dessa oavsett vad hon tycker. Hon är ointressant för dem om hon inte lär sig konversera.
Det är Tilde som är rädd för nätet. På grund av okunskap och ignorans – och att hon tror att verkligheten är i hennes lilla omkrets.
Uppdatering: För att klargöra min ståndpunkt. Som individer får Filip, Fredrik och Tilde välja bort sociala medier hur mycket de vill. Det är upp till dem. Det är deras förlust eller vinst. Men att göra det till något som är rätt generellt och förklara att nätet är inte trovärdigt som källa generellt innebär att man idiotförklarar en stor del av Sveriges befolkning, man visar upp en okunnighet och en enögdhet som är minst sagt ignorant mot hur verkligheten ser ut.
Förra veckan fyllde Internet 40 år. Själv har jag aktivt använt nätet så gott som varje dag i femton år. Idag är det en självklarhet – när jag idag är sjuk och får frågan “är du uppkopplad” ler jag bara: självklart. För min del är det som luft – har jag inte någon av mina två datorer igång så har jag min mobiltelefon alltid uppkopplad. Flatrate is the shit. Jag älskar också Internet. Ibland blint. Ibland med nästan hat-kärlek.
Det var roliga siffror som dök upp i DN och i SVD häromdagen också: PTS har gjort en undersökning som visar att nästan 99 % av 16-30-åringarna använder Internet dagligen. Att det sedan är lite knivigt att verkligen prata om en sån siffra utan att börja fundera över mätfel är en annan sak. Men vi ser konstant ökande siffror. WII säger att 16-35 åringarnas dagliga användande ligger på 80 % och ökningen har gått fort.
Det är dock lite skrämmande hur användningen uppenbarligen fortfarande beror på socioekonomisk ställning:
Utmärkande för de som använder Internet för offentlig information från myndigheter och kommun är att de har bra utbildning och god inkomst. 75% av de med både hög utbildning och hög inkomst använder Internet för detta, jämfört med 17% av de med låg utbildning och låg inkomst. Inte heller e-legitimationen är vitt spridd utan innehas framför allt av de med god utbildning och inkomst (76%), jämfört med 14% hos de med låg utbildning och inkomst.
Slutligen: inse att det faktiskt en gång i tiden var nytt
Och AMF använder det för att visa hur länge de varit duktiga på att vara bäst på pensioner:
Det är onekligen knappast fånigt att faktiskt lära sig ”det nya” – för det nya kommer att bli det självklara. Nästa postning ska vi ta statistik för sociala medier… Och ja, man kan gå kurs i det.
Twitter är en nästan-realtids-kanal för konversation och snabb information. Jag brukar jämföra det med ett coctailparty: man kliver in i flödet och lyssnar av, pratar lite och ger sina bitar av information för att sedan gå ur och göra något annat. Det är ett konstant flöde och helt enkelt alldeles fantastiskt som en av de många kanaler vi idag behöver för att hålla oss ajour, skapa relationer med andra och bygga ett varumärke.
Jag tycker självklart precis som Kullin att medierna snart får sluta att haka på allt som är negativt om sociala medier. Däremot är jag ju inte förvånad.
Ett perspektiv – utifrån det faktum att Twitter är en konversationskanal där människor skapar relationer med varandra – är att det som är babbel för en person kan vara viktig information för en annan. Felet medier och en del undersökningar gör är att definiera kvalitet i konversationer – det är knappast meningsfullt.
Följaktligen blir det meningslöst att säga att något på Twitter är babbel och meningslös information eftersom det utgår från en viss tolkningsbild, en mental karta, som inte är generell och för alla gällande. Undersökningen blir då en partsinlaga, en åsikt och varenda försök till objektivitet faller på att själva utgångspunkten är felaktig.
Förutom det så är undersökningen i sig rätt märklig: 2000 random Twittermeddelanden som sätts in i sex stycken kategorier. Det skickas närmare 2 miljoner tweets varje dag – cirka 1350 unika tweets (inte retweets etc.) per minut. Att dra såna växlar på 2000 stycken tweets känns helt enkelt som dålig journalistik och dålig undersökningsmetodologi.
Twitter är inte Svaret, men en del av svaret på hur vi kan bli bättre på att kommunicera det vi vill ha sagt, bygga relationer genom konversation och som marknadsförare skapa en mer sann och ärlig preferens för de varumärken vi vill föra fram.
Plötsligt buzzar det till: Twitterflödet fylls av tweets och re-tweets om att Amazon har köpt Zappos, en onlinehandel för framförallt skor (varumärket kommer från ordet zapatos) men också senare kläder. Techcrunch skriver om det, Mashable skriver om det… alla inom sociala medievärlden blir till sig i trasorna.
Varför då? Det är ett jävla skoföretag? Det finns ju hur många som helst?
Jeff Bezos, som kan sägas vara den förra IT-bubblans wonder-kid, förklarar varför Amazon (som på flera år knappast kan sägas enbart varit en e-handel för böcker) väljer att betala närmare 900 miljoner i Amazonaktier för Zappos: att Zappos är fullständigt centrerat kring att vara till för kunden. Exempel finns här (och den som chattat från Zappos kommenterar själv bloggpostningen) Något som Amazon försökt men på sitt mer teknokratiska sätt från web 1.0-tiden.
Se den video som Bezos spelat in:
Zappos idé har varit att jobba stenhårt med sin närvaro i sociala medier och deras anställda har på alla sätt givits plats och uppmuntran att delta och jobba med att bygga upp Zappos varumärke i det nya medielandskapet. Hsieh är i sig en entreprenör av guds nåde: redan som 24-åring sålde han bolaget LinkExchange till Microsoft för 265 miljoner dollar. Och investerade pengarna i en sajt som sålde skor. Hans historia är på många sätt en sorts hjältestory, och den är på många sättlik Bezos historia.
Båda vände på logiken. Valde att göra något som ingen vågat fullt ut. Passionerat, fokuserat och med fokus på att fylla ett behov hos kunden. Bezos höll på att gå under i samband med dot.com-kraschen. Men valde att utveckla Amazon. Hsieh och Zappos fick kämpa i en hel del motvind när de valde att satsa på sociala medier som kanal för att öka varumärkets värde, sälja sina skor och skapa ett existensberättigande. Istället för traditionell marknadsföring.
Så fine. Sociala medier – än sen? Som jag sa tidigare: vad Zappos förstått är den sociala medielogiken. I grunden för den finns ett faktum: sociala medier är inte till för sig själva – de är till för att ge konsumenten mycket mer än tidigare. Närvaro, relation, konversation och realtidsdialog (nej, man kan inte alltid lyckas). Framförallt handlar det om att förstå att de anställda är tillgången. Som Brian Solis sammanfattar Zappos kanske unika förståelse för employee branding:
While Zappos the company is indeed “powered by service,” Zappos as represented by its hundreds of employees, is driven by dignity, personal and professional fulfillment, sincerity, empathy, and the aspiration of always being helpful to not only customers, but each other. At Zappos, employees are royalty. They’re encouraged to be themselves. They’re rewarded for adding personality to their job and responsibilities. They’re promoted for contributions and collaboration. It’s this empowerment that powers everything.
Exempelvis kan du följa alla anställdas twittrande, du kan följa deras bloggar och hela tiden lyfter Tony Hsieh inte upp sig, eller ledningen utan teamet. Och gör det på riktigt. Det handlar om att bygga företaget på passion och engagemang (läs deras 10 kärnvärden).
För det är inte deras teknik: sajten är enligt mitt tyckande rent ut sagt anskrämlig och jämfört med Amazon så är det knappast värt alla de pengarna. Deras utbud är stort men knappast unikt. Självklart handlar det om att köpa ett företag som har kunder, har en logistik och inte bara är luft, självklart handlar det om att handla upp en potentiell konkurrent.
Men de flesta är överens om att det fr a handlar om att köpa en företagskultur. Att köpa sig den kunskap som Tony Hsieh och alla anställda byggt upp genom att vara fullständigt inriktade på att konversera med sina kunder. För det som Zappos är idag, var vad Amazon en gång var.
A corporate culture that’s not the same (and where great people choose to work)
A tight relationship with customers that give you permission to talk with them
A business model that’s remarkable and worth talking about
A story that spreads
Leadership
Självklart kan man fundera vad som kommer att hända nu. Zappos är en lite fjutt i jämförelse med Amazon. Och för att citera Noah Rosenberg på Facebook:
"when Rome conquered Greece," as they say. Or more aptly, "when Apple bought NeXT"… stronger cultures tend to prevail.
så är onekligen en fråga som återstår – kommer Zappos att slutligen sugas upp i Amazon och försvinna? Det vet vi inte. Men oavsett det – så handlar det om att ett varumärke som vågat ta ett steg åt sidan; gjort ett lateralt hopp faktiskt visar att sociala medier är något att räkna med. Amazon har köpt sig kunskap, en kultur och kommer garanterat arbeta hårt för att kapitalisera på den kunskapen och implementera den kulturen. Vilket innebär att värdet är realiserat: och att det visar att det går att sälja en idé, en modell och inte bara ett resultat.
Johannes Åhman har skrivit en signerad ledarkrönika som är ett upprop för att börja ta betalt för onlinenyheter. Hans grundläggande syn är densamma som ett antal tidningsföretagare har och som grundar sig i ACAP-förslaget om att stänga ute sökmotorer. Dock tar Åhman och Financial Times Lionel Barber ett steg längre och menar att nyheter ska kosta och söker sig tillbaka till en tid där alla tidningar satt bakom sina egna väggar.
Åhman menar att att om alla gör samma sak så kommer det ordna sig:
Skulle nyhetsbranschen agera samordnat eller i alla fall ungefär samtidigt kan dynamiken bli en annan. Alternativen för den nyhetsintresserade surfaren blir då så mycket sämre att betalningsviljan ökar. Skulle många nyhetsföretag agera samtidigt finns också stordriftsfördelar. Priset för betalningssystemen kan pressas, och om många företag använder samma system blir det också lättare för användarna.
Det Åhman missar, eller struntar i, precis som att både Barber och hela ACAP-förlaget, är länkandet – den nya tidens samtal med referenser:
Länkekonomin. Att sätta sina nyheter bakom lås och bom innebär att ingen kommer att länka till dem. Inte bloggar, inte delande på Facebook och liknande sociala nätverk och på Twitter, vars utveckling går mot att vara realtidsnyhetstjänst. Länkandet, re-tweetandet och ständigt pågående diskussioner om nyheter förloras när nyhetsmedierna online sätter sig innanför sina egna väggar.
Google är din hemsida. Att stänga ute Google innebär rent faktiskt en död sida. Självklart kommer en del välja att fortfarande gå direkt till en viss tidningssajt – av gammal vana, i samma logik som när det gäller prenumerationsmedia. Dock förändras den logiken snabbt genom ett ökat användande av onlinetjänster.
Användaren är social. En ny ComScore-undersökning över brittiska onlineanvändare visar att alla åldersgrupper idag använder olika sociala nätverk i mycket hög grad: från de unga där siffrorna visar på närmare 90 % till de äldsta åldersgruppernas 65 procentiga användande. Det innebär att samtalet om aktuella händelser ständigt pågår online – och att människor i ett samtal använder nyhetslänkar, tips och referenser för att öka sin personliga credd, förklara och bevisa sina teser.
Synkroniciteten mellan traditionell journalistik och gräsrotsjournalistik: möjligheterna att öka värdet på innehållet liksom att öka transparensen runt det journalistiska arbetet.
Det som är svårt för traditionella medier att inse är att det inte finns någon enkel väg. Det som Financial Times, ACAP-förespråkare och DNs Åhman försöker att göra är att hitta backväxeln. I det längsta försöker alla alltid att blunda för faktum att det är ett paradigmskifte – och att gamla affärsmodeller inte alltid går att översätta till den nya verkligheten. För det är alldeles för svårt att ta in sådant som Adam L. Penenberg säger i sin essä:
What’s the solution? There isn’t one. We are in the midst of a paradigm shift. The big media companies with huge legacy costs pertaining to gathering, printing and distributing information either will adapt or die. That means getting a lot smaller — and fast.
Så frågan handlar inte om gratis eller inte, det handlar om distribution. Det som ACAP till viss del, och Barber och DN i synnerhet, väljer är att försöka trycka in en gammal affärsmodell: prenumerationen i en ny verklighet. Prenumerationen var självklar och logisk som affärsmodell när nyheterna levererades i en färdig atombaserad förpackning: exemplarförsäljning – eller då utbudet var reglerat och tablåbaserat (marksänd eller kabelsänd TV). I en verklighet där Internet är oöversiktligt, där alla har tillgång till allt och vant sig vid det så är inte prenumerationen eller tablåbestämningen som generell modell möjlig att gå tillbaka till.
Traditionella mediahus håller på att göra precis samma felslut i sin diskurs om framtiden som musik- och filmindustrin gjorde. För de senare innebar det att de nu får strida mot ett vida uppbyggt piratnätverk, sälja ut sin själ till politiker för att få till ACTA, IPred och liknande lösningar för att skydda sina misstag. De är också omkörda av andra företag – de företag som förstått Internet – när det gäller legala alternativ eftersom de valde att satsa på sin traditionella distributionsväg.
Jag menar att tidningshus och mediaföretag måste på ett helt nytt sätt ge sig in i en utveckling av mikrobetalningar som inte stänger ute men som gör det meningsfullt att faktiskt betala för innehåll. Liksom att journalister måste inse att deras arbete inte handlar om själva journalistiken utan om den kvalitet de faktiskt levererar.
Varje fredag startar ett race av #followfriday på Twitter (läs Mashables korta förklaring) eller som nu blivit förkortat till #ff ,där Twitteranvändare väljer att tipsa varandra om sina favorit-Twittrare. Idén var att just tipsa, ge möjligheten att öka och bredda sitt nätverk genom att hitta nya att följa. Det hela är en god idé men som på senare tid gått lite åt pipan enligt en del användare. Follow Friday Manifesto är i sig skeptisk till utvecklingen.
Själv blir jag självklart jätteglad när någon väljer att föreslå mig och berätta att jag är värd att följas av andra, men samtidigt tycker jag det är jättesvårt att föreslå vilka jag tycker andra ska följa – för det är så lätt att glömma någon. Jag följer personer utifrån att det finns något intressant att hämta (ok, det finns ett antal bland dem jag följer som hamnat där då jag testat såna här followerstjänster… gör inte det – man spenderar en massa tid att rensa bort såna som är rena spamkonton)
Och jag kan nu också känna att det ibland kan verka som ett race för att själv få en rekommendation från de som man rekommenderar. Eller så är det helt enkelt så att den svenska twittersfären fortfarande är extremt liten och helt enkelt lätt blir sin egen “echochamber”. Vilket sällan skapar redundans och fördelar för en utveckling av ett socialt nätverk.
Anette Novak valde att inspireras av min fundering om hur lätt det är att man glömmer någon och denna känner sig kanske utmobbad och glömd och väljer att bojkotta #followfriday/#ff och jag kan faktiskt känna att det hela lätt kan utveckla sig till ett kotteri av personer som föreslår varandra – inte för att man vill att andra ska följa dem utan för att de som blir föreslagna ska se att någon “gillar dem” och därmed skapa en sorts kreddighetscirkel som inte ökar användandet, skapar öppenhet eller nytta för oss alla utan kanske mer skapar en hierarki även i Twittersfären. Även om vi inte först tänkt det så.
Jag tycker dock att Anette drar det hela väl långt, även om jag förstår hennes val och jag tror inte hon är ensam om att ha gjort det valet. Men jag är övertygad om att #followfriday kan vara riktigt bra och skapa en högre altitud för twittrandet. Jag är nog, trots cyberpunkare, en smula cyberoptimistisk ibland.
Så frågan är: vad ska vi göra? Jag tycker att det finns en nytta med Follow Friday, men att man försöker gå tillbaka till själva grundidén: att ge tips och förklara varför. Det är något jag tidigare sagt: ge några ord förklaring varför (Danny Brown gjorde extremen och skriver smärre uppsatser: här är hans förklaring varför). En del har börjat med det – jag gillar det. Själv har jag försökt att hitta någon sorts tema: typ mediamänniskor, vänner osv. men det har ändå inneburit att jag tappat bort en del. Vilket innebär att jag därmed inte gjort det jag vill att #ff ska vara.
För jag tycker det vore synd om Twitters möjlighet att ha ett brett spännande och lärorikt nätverk försvinner i att det skapas en elit som bara tipsar om varandra. En fara som jag sett även hos mig själv vilket gör att jag skriver den här postningen – det är inte anklagelse mot andra utan lika mycket mot en oinsikt om konsekvenserna för ett #followfriday som tappar sitt sting.
Vad tycker ni som läser? Är Follow Friday bara en echochamber, en spamfest eller finns det någon nytta med det? Och hur skulle man kunna utveckla det? Vi behöver inte göra som andra – Twitters styrka ligger ju i att det aldrig är centraliserat, regelstyrt utan skapat av de som använder det. Så frågan är väl mer – hur gör vi för att det ska bli ännu bättre? För jag vill ha fler tips på roliga personer att följa, för min del gärna som lämnar bra länkar till intressanta poster om sociala medier, digital pr och allt sånt som gör att jag kan bli bättre på det jag gör.
Uppdatering: Diskussionen fortsätter och Brit Stakston har bland annat gjort en postning på JMW-bloggen där hon går igenom sina favoriter (att jag skulle stå för en anti-Follow Friday-inriktning tycker jag dock är lite orättvist…). Cityrat har också reflekterat över Follow Friday. Själv hoppas jag inte att det försvinner men helt enkelt att det bygger nyttan.
Själv kommer jag försöka att välja fem stycken varför fredag och skriva en “pitch” för varför man ska följa dem.
Uppdatering: Kent Persson, en av de (få) politiker som förstått att använda sig av sociala medier för att få ut sin agenda men med ömsesidighet och konversation har också skrivit om #followfriday.
Jeremiah Owyang säger att “Social media playtime is over”. Och det innebär att vi nu måste se sociala medier som något som är en viktig del – i mina ögon framtidens självklara marknadsföring – i företagens kommunikationsplattform.
När man läser sociala medie-strateger och andra så är det solklart att idag är det mätning som gäller. Amber Rae har varit på Inbound Marketing Summit och lyssnat på Chris Brogan om att mäta sociala medier och den korta översikten, tillsammans med Stenbecks översikt ger mig några infallsvinklar att ta upp det som jag (också) jobbat med i ett antal månader:
Att mäta sociala medier kan både vara svårt och enkelt. Rent tekniskt är det mycket enkelt och utvecklingen av verktyg för att göra riktigt bra mätningar utvecklas ständigt. Problemet ligger i två delar:
1. Att ändra inställning. Vi är vana att sälja "ögon" – att utgå från ett kvantitativt och one-time-tänkande eftersom vi kommer från printannonseringen: att vi har en chans på oss att fånga konsumentens intresse. Därför har vi ständigt satsat på att nå så många som möjligt för att utifrån en massbombning träffa åtminstone några. Sociala medier handlar om något helt annat: det handlar om konversation och relation – och att den som vi möter, lyssnar på och pratar med helt enkelt kommer att berätta vidare för sina vänner: marknadsföringen blir word-of-mouthviral. Det innebär att vi måste hitta algoritmer och mätbarhet på ett mycket mer kvalitativt sätt än tidigare liksom att mätningen på många sätt börjar redan när vi arbetar med att ta fram målgrupper.
2. Sociala medier är ett verktyg för inte bara marknadsföring utan likaväl för affärsutveckling: följdaktligen är det oerhört viktigt att sätta upp mätningar för hur konversationen faktiskt förändrar de interna strukturerna, hur dialogen bygger ny utveckling av erbjudandet liksom att ta in såväl employment branding som supportfrågor i mätbarheten. Nöjda kunder är alltid den bästa marknadsföringen: det gällde från början och det gäller ännu idag.
Det viktiga blir att se till att redan i sin sociala mediestrategi ha klart för sig vad det är man vill mäta – och det grundar sig självklart på vilket mål man har med sin närvaro på de sociala medieplattformarna. Det går att mäta allt kvantitativt men då drunknar analysen snart i sifferträsket. Nästa steg blir helt enkelt att se till att göra en nollmätning för att veta varifrån man går och därefter kontinuerligt göra delmätningar. För stora mätningar kan vara intressanta endast för att se om man är på väg mot det mål man satt – att tänka att man mäter “i slutet” innebär att man missat hela sociala medie-logiken och fastnat i kampanjtänkande. Mätningarna är hjälp för att sedan skruva till och förändra, förnya och utveckla närvaron i sociala medier att göra sina “inflights corrections”.
Det svåraste man kan sätta sig i är däremot att hårt och på kort sikt sätta säljresultat direkt kopplade till sociala medienärvaro. Självklart kommer det att synas när man gör rätt men då sociala medier bygger på uppmärksamhetens långa svans för de flesta företag och organisationer så är närvaron viktig att ses som långsiktig och tålamodskrävande.
För det är viktigt att veta att det fungerar – jag tror att det är nödvändigt att tänka i klassisk Return of Investment även om jag menar att tänkesättet snarare måste bygga på vad Henriette Weber kallar Return of involvement men att tänka ROI som en lök – det är olika delar som mäts även när du har ett satt mål och vet vad det är som ska mätas: för fortfarande är det marknadsföring vi pratar om och marknadsföring handlar om subjektiva upplevelser och val. I mätning måste också det irrationella och det icke-linjära sociala räknas in som en x-faktor; och iakttas och mätas med mycket kvalitativa och analytiska metoder snarare än kvantitativa hårda fakta. Även om vi bestämmer vad vi vill mäta och vilket mål vi har så måste vi vara öppna för att vi aldrig riktigt kan förstå vilka olika konsekvenser ett engagemang kan ge.
Ett exempel: Ett företag startade en blogg. Det tog tid innan läsandet blev över hundra dagliga unika besökare. Kommentarer dök upp då och då. Efter hand växer läsandet men mängden kommentarer är ungefär samma. Dock ser företaget en ökat närvaro på andra bloggar. Inte länkat till deras egen men ett ökat intresse för produkterna. Försäljningen ökar också. Efter ett år, ett bra år, men där bloggen ändå inte fått den höjd som förväntats visar det sig att bloggens ROI är mycket viktigt internt. De anställda upplever sig mycket mer informerade, förstår vad varumärket handlar om och vad ledningen vill med det. Bloggen – vars mål var att bygga närvaro externt – har byggt stolthet och kunskap internt.
Det lär oss helt enkelt att vara ödmjuka även om vi hela tiden ska vara klarsynta och bygga strategier. Konversationsmarknadsföring handlar mycket mer om människor än tidigare marknadsföring. Interaktion skapar nya infallsvinklar och möjligheter.
Det är det som är riktigt spännande med det. Och att vi faktiskt kan mäta och analysera det som vi förut aldrig hörde: konversationen.
Sociala medier är ett nytt område och när det kommer till konversationsmarknadsföring och företagens närvaro på de sociala mediearenorna finns ett huvudsakligt dilemma som jag inte hittat något bra svar på.
Är allt alltid marknadsföring om det är ett företag som kommunicerar?
När man jobbar med sociala medier handlar det i grunden om ett nytt sätt att tänka. Problemet blir att det också innebär att de lagar och författningar som styr marknadskommunikation behöver omtolkas och hanteras. Marknadsföringslagen går i mångt och mycket ut på att marknadsföring distribueras via push: helt enkelt sänder företaget ett budskap till konsumenten. Sociala medier fungerar på många sätt tvärtom: konsumenten hittar information och företagets kommunikation och väljer själv att kommunicera eller inte.
I läkemedelssegmentet blir det här väldigt påtagligt. Där har vi ett förbud mot att marknadsföra Rx-läkemedel (receptbelagd medicin) och relativt hårda regler när det gäller OTC-läkemedel. Samtidigt finns det också regler om att företag som säljer läkemedel ska informera mycket runt dessa läkemedel och biverkningar etc. Jurister menar att ett läkemedelsbolag självklart har rätt att kommentera felaktiga fakta osv. men för övrigt har vi få om ens några praxis att gå efter.
Samtidigt är läkemedelsföretag oerhört starka kunskapsföretag, med viktig kunskap runt olika sjukdomar som skulle vara värdefullt att dela med allmänheten. De har också möjligheten att initiera communities för personer som lider av olika tillstånd för att de också kan ge ny kunskap i sin tur åt varandra och företaget.
På samma sätt finns det en gråzon när det gäller hur företag som säljer alkohol, tobak respektive andra reglerade varor (och tjänster) kan använda sociala medier.
Det är viktiga och intressanta frågor som vi kommer att behöva hantera framöver när sociala medier växer i impact och genomslag som marknadskommunikationskanal.
Det viktiga är att vi idag ser till att verkligen skapa en ärlig och transparent närvaro för företag och organisationer när de går in på den sociala medie-arenan. Dels för att själva närvaron kräver autencitet, personlighet och öppenhet, dels för att inte förstöra möjligheten till att konversera på ett ömsesidigt plan. Självklart handlar det också om att inte bryta mot lagar och regler men samtidigt inse att det är jungfrulig mark och genom att tänka om när det gäller push/pull respektive ha en inställning där det är kunskapen som man ger vidare och interaktionen med individer som själva valt att föra dialog och konversera som är det intressanta kan sociala medier också i grunden förändra marknadskommunikationen – kanske till och med dess essens.
Det här är en fråga som jag kommer att komma tillbaka till då jag bland annat i nästa vecka, tillsammans med Brit Stakston, håller en sociala medie-kurs för ett stort antal läkemedels- och hälsoföretag.
arbetar med strategier och utbildning inom sociala medier och digitala plattformar. Jobbar med varumärkesstrategi, planning och konceptualisering. Vill du veta mer?
Vill du ha kontakt med mig? niclas@digitalpr.se eller 0706480861 är de mest traditionella sätten att nå mig på.
