Google meddelar att de i slutet av året kommer att lägga ner Google Wave. Ingen är väl egentligen förvånad eftersom efter den initiala hypen så har egentligen inget hänt. Ingen utveckling att tala om och få användare.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att det fortfarande är en fantastisk idé. Det är självklart så att idén försvinner inte och de tekniska koncept som Wave innehöll kommer vi se i sinom tid, kanske inte på just det här sättet men inkorporerade i andra plattformar: både hos Google själva men precis som alla andra briljanta idéer skapade det en förändring hos mångas tänkande. Eftersom delar av koden också är open source så kan utvecklare ta det vidare.
Det som får en att fundera är varför Google nästintill konstant misslyckas med alla projekt som handlar om den sociala webben. Vad man än vill så är inte Buzz någon större framgång, Google Talk tillhör inte de mest frekventa IM-plattformarna, Googles Open Social slog aldrig. Man kan inte hjälpa att man funderar över varför de ens försöker att ge sig på social gaming och att ta upp kampen med Facebook igen?
Det vi ser ett exempel på är hur sociala webben utmanar inte bara de traditionella medierna utan också IT-världens och internets giganter vars grund är teknokratisk. Det gäller såväl hårdvara som mjukvara, Apple och Microsoft men också Google. Google är fantastiska på sök, på att bygga algoritmen och kommer garanterat bli viktiga inom semantiska söket liksom att de gjort smarta tidiga uppköp av innehållslogistik: Youtube, Blogger etc. Men den sociala webben handlar om något annat än teknik: det är ett annat tänkande, det kräver helt annan förståelse av hur det sociala fungerar. Wave var kanske för tekniskt komplext. Buzz för inriktat på integrationen med Gmail. Så kan man gå på runt alla deras försök runt det sociala på webben.
Varje utvecklingssteg vi sett online innebär inte bara ett tekniskt steg utan också ett beteendemässigt paradigmskifte hos användarna. För alla företag som blir stora innebär det extra stora utmaningar eftersom inte bara själva organisationen är svårförflyttad utan att företaget ofta har en fixerad världsbild, en uppfattning om hur något ser ut som blivit statisk.
För varje varumärke blir det därför viktigt att inse att utveckling måste ske i samklang och samarbete med kunder men framförallt med framtidens kunder. Men inte ens det är säkert – för varje varumärke måste se till att varje nerv i företagets kropp förändras till att förstå och omfamna den nya tankesfären som krävs för att överleva efter ett utvecklingshopp. Det innebär att utmana sin grundläggande vision, revidera varumärkets värden och för att ta en religiös metafor: födas på nytt.
Uppdatering: Det är onekligen en intressant diskussion som startat. En del menar att alla vi som tyckte Wave var fantastiskt nu ska skämmas. Andra vädrar luft och menar att de aldrig förstod Wave. Fine.
För ja. Själva slutprodukten var aldrig bra. Wave fungerade aldrig fullt ut. Men det var ett proof of concept. Problemet handlar mer om att det a) kan varit för tidigt – hur många av de som nu dissar Wave har dissat andra saker som visat sig fungera? b) vi kan aldrig veta: baksidan med konceptet att lansera tidigt och lansera ofta bygger på att vissa saker inte blir mer än den första lanseringen. c) idéerna är viktiga och måste kunna recenseras även om själva utförandet inte följt med.
Google Wave-konceptet handlade inte bara om en teknisk plattform: det handlade om att visa på crowd-sourcing som en reell faktor och möjlighet. Idag samarbetar fler och fler av oss via Google Apps eller docs.com, via olika realtidstjänster. Google Wave anser jag var något som kom för tidigt.
Jag är hemkommen från Almedalen och skriver på bloggposter både för den här bloggen men också för JMW.se. Läs exempelvis: Varumärket in i styrelserummen. Jobbar också lite på hemmaplan för Sociala Medieakuten.
Men jag kände mig tvungen att kommentera priset ”Hetast i Almedalen” som Westander PR ger ut. Och gjorde det i en ”PR-ata” – ett format jag funderar på att fortsätta med lite då och då.
Almedalen? Så här beskrev jag det igår i en Facebookuppdatering:
Vad händer i Almedalen då? Well. Det är våldsamt mycket folk och relativt lite fart på partiernas egna digitala platser. Vi följer allt som händer och gör analyser i våra direktsändningar och kommer att sedan skriva diverse analyser och lära oss av det.
Min snabba analys är att det i Almedalen lätt blir så att alla är analoga och möts direkt - och det då är lätt att glömma bort att kommunicera digitalt. Baksidan med det handlar om att man då tappar såväl momentum och möjligheten att bygga på sin distribuerade närvaro. Fokus blir lätt i Almedalen, här på ön blir en egen ekosfär. Baksidan med det är att man då lämnar över tolkningsföreträdet till vanliga traditionella medier respektive de opinionsbildare som jobbar vidare även på de digitala platserna.
Uppdatering: Ett av mina jobb är att tillsammans med redaktionen titta på vad som händer – fr a runt partierna och sociala medier. Läs Jockes bloggpost runt hur vi tittar på partiledarnas närvaro och buzz i sociala medier just nu.
Det pågår som ni kanske vet en liten musikfestival här i Borlänge, skönt att vara på hemmaplan och samtidigt ha hela festen in på knuten. Peace & Love med mer än 40000 biljetter sålda.
Det intressanta med musik är att den inte egentligen är mätbar. Det handlar om upplevelse av kvalitet: ett subjektivt mått som skiljer sig från individ till individ. För att ta ett exempel: inatt var jag och elvaåringen kvar ett tag och gick mellan Kent och Meshuggah på festivalområdet. De sistnämnda gillar jag men Villiam påpekade att han nog tyckte det lät lite likadant. Vi diskuterade det på väg tillbaka till Kentkonserten – hur det ofta är så att man faktiskt kan behöva lära sig olika sorters musik: och att man har olika smak. Det som är fantastiskt och bra för en person är det inte för en annan.
Jag kikade en sväng på Them Crooked Vultures. Superbandet med folk från Nirvana/Foo Fighters, Kyuss och Queens of the stone age och Led Zeppelin. Duktiga musiker. Alla med ett mytiskt skimmer på grund av banden de spelat i tidigare. Själv tyckte jag det var tråkigt. Ekvilibristiskt ja, men inte speciellt spännande. Och visst: ett sätt att mäta musikkvalitet kan vara att titta på excellens. Generellt skulle man nog många gånger behöva inse att dödsmetallmusiker ofta är tekniskt duktigare musiker än exempelvis Kent och andra mer kända och mainstream.
Samtidigt kan jag tycka att min dotters fiolspelande är det vackraste som finns. För det är hon, och hon tragglar på idogt och det låter rent tekniskt sett bättre och bättre. Men det tar tid, man måste öva, man måste få chansen att göra fel och göra om.
I marknadskommunikationen har vi idag reellt tre olika medievertikaler att använda: köpt media, förtjänad media och sociala medier. Det är ett faktum. Allt behöver mätas och när det gäller sociala medier är det ett oerhört starkt fokus på att kunna mäta det. Ofta den som är mer skeptisk till ”det nya” vill gärna lägga på aspekter om att ”titta, mäter vi så är det låga siffror: stora företag har bara en handfull fans på sin Facebooksida” och så vidare.
Det är lätt att då börja att göra oerhört intrikata mätmetoder för att bevisa att det minsann är extremt effektivt med sociala medier. Vilket därmed tyvärr rent tekniskt kommer att bevisa att den medievertikalen inte är breddeffektiv. Ännu. Och hur ofta får man oerhört misstänksamma frågor om effekten på ordinär marknadsföring?
För det vi inte får glömma är att sociala medier ännu är motsvarande en prototyp av en ny bilmodell: en som går att köra med och som har en mängd nya funktioner som gör den till en fantastisk möjlighet – när den går i serieproduktion. Men alla prototyper, alla betaversioner, måste också få gå igenom en tid av buggtestning, skruvning och att få utvecklas vidare genom att använda den. Det vi sett hittills av sociala medier är bara en liten liten del av vad det finns för potential.
Jag är oroad av att vi kan komma att för tidigt jaga mätbarhet och framförallt jämförbarhet kontra de andra två medievertikalerna och på så sätt fastna i att sociala medier inte kommer till sin fulla möjliga potential när det gäller konversationsmarknadsföring. För precis som när det gäller musik så måste man inse att kvalitetsmåtten när det gäller sociala medier måste ses utifrån medievertikalens egen logik och innehåll: inte utifrån ett värde som finner sin motsvarighet i köpta medier (vilket jag tycker är ett oerhört märkligt mått på framgång generellt när det gäller PR).
Precis som att jag knappast skulle säga åt min dotter att eftersom hon inte kan spela så bra eller träffar alla toner rätt så är det inte någon idé att hon fortsätter så är det oerhört dumt att just nu säga att sociala medier visar för dålig effekt jämfört med de andra vertikalerna och därför bör man inte använda det, investera i det. Det är enkelt att sitta kvar i det gamla som man är van vid – frågan är dock vem som idag anser att det vore bättre om vi fortfarande bara hade den bilteknik som fanns i bilar på 20-talet kontra att låta innovationen ha sin gilla gång.
Jag vet att vi kommer att kunna mäta sociala medier på bra sätt, jag vet att vi kommer att än bättre kunna få fram ROI på dem. Men det kommer inte vara samma parametrar som vi mäter på, det är mer komplext och vi måste först och främst börja att värdera relationer, värdera word-of-mouth på ett trovärdigt sätt som inte handlar om att översätta uppmärksamhetsvärden för en helsida i en papperstidning.
Sociala medier är den där musiken som man inte hört förut och som man måste lära sig att lyssna på – och när man gör det kommer den att fylla sin fulla funktion och växa till i potential.
Jag skrev om det igår på min privata blogg: att sociala medier snarare ökar ens fysiska sociala närvaro snarare än isolerar. Ett av exemplen jag gav var SSWC – Swedish Social Web Camp. Förra året skrev jag så här om det
Idag kl 1900 släpptes biljetterna. Twitter kokade över. Det var som om Springsteen, U2 eller Madonna skulle spela på bypuben.
Jag ska villigt erkänna att jag har haft lite svårt rent logiskt att greppa suget efter att träffas fysiskt inom den sk sociala mediebubblan. Tills jag insåg att jag borde tänka mer beteendemässigt istället för logiskt (ibland är jag lite Spock-aktig…). För sociala medier handlar om verktyg för att vara social men ersätter inte mötet öga mot öga. Fortfarande är vi människor som fascineras av att se andra personer i ögonen, inte bara läsa deras texter. Och som jag tidigare ofta sagt: att ha umgåtts länge över nätet innebär att man faktiskt skapat en relation och att mötas i den fysiska världen innebär att man inte behöver lära känna varandra från början.
Det är kanske det som är så skrämmande för vissa personer som förut haft kontroll över händelseförlopp, varumärken och människor. Idag krävs det inte så mycket för att mötas, för att skapa allianser utanför de strukturella och organiserade.
SSWC är väl ett exempel. Tomas Wennström (@tomaswennstrom), onlineentreprenör och vildhjärna tyckte det kunde vara kul att samla ett gäng webbnördar ute på en ö. Tjärö i Blekinge. Han trodde det skulle komma en handfull men det blev flera hundra. På ett år har han och Kristin Heinonen (@kristinheinonen) och en hoper till byggt ett galet lovebrand.
Vad är det som gjort det?
Rätt personer som omfamnade idén (exempelvis @jocke och resten av den gamla versionen av ”bubblan”)
Udda idé: att sticka ut på en ö och prata webb, digitala medier och social marknadsföring är knäppt. Så knäppt att det måste uppmärksammas.
Rätt timing: i augusti förra året hade utvecklingen tagit rejäl fart – det var inte bara några få entusiaster som pratade sociala medier utan det började uppmärksammas på bredare front.
Unconferenceidén. Vem som helst kan hitta på en session. Högt och lågt, teknikigt eller socialt, storytelling eller logiskt.
Prestigelösheten hos arrangörerna – öppenheten för alla som kan bidra på något sätt
Kanske kan man säga att SSWC är ett av de bästa exemplen hittills i Sverige på social branding. Lärdomar bör dras från det här för företag som vill satsa på att bli lovebrands med hjälp av sociala drivkrafter.
Disclaimer: För de som inte vet. Jag var tidigare präst i Svenska kyrkan. Idag är jag inte det. För ett antal år sedan slutade jag och sedan avsade jag mig ämbetet.
Jag har hållit föreläsning för Svenska Kyrkans Ungas informatörer uppe på kansliet i Uppsala. Lite speciellt eftersom jag har en rätt rejäl bakgrund såväl i kyrkan som i organisationen och tillhör pionjärerna när det gäller att implementera internet där: jag var Svenska kyrkans första nätpräst, jag drev tillsammans med Roland Söderberg IT-konfirmation 96-97, jag var med i gruppen runt Bibelsajten etc etc.
När jag förberedde föreläsningen funderade jag en del över hur det hela ändå kan hänga ihop – sociala medier borde passa kyrkan som handen i handsken; samtidigt så vet jag av egen erfarenhet hur oerhört långsamt och tungarbetat det kan vara att förnya något i kyrkan. Det sker olika försök här och var men fortfarande
Jag är ju teolog i grunden och en av uppgifterna en sådan har är att sätta Bibeln i sin kontext – och sedan tolka dess grundläggande idéer in i nutiden. Liksom att oavsett vad man tror (jag tror till exempel inte längre) så är såväl Jesusstoryn fascinerande liksom att det han sa onekligen kan ha bäring på vårt liv även när det handlar om icke-religiös implementering.
En del har velat sätta Jesus som den första reklamaren och då inte bara på grund av skägget och det långa håret men ärligt: Jesus använde inte köpta medier, han spenderade inte en spänn på att förfina något skrivet eller rita några bilder. Och han var nog rätt usel på traditionell PR: ingen av de som hade tolkningsmakten lyssnade på honom och skrev om honom. Det var en no-story för dem .
Däremot skulle jag vilja, faktiskt utan ironi, säga att Jesu val av media och sätt att arbeta med sitt budskap har många likheter med hur vi arbetar med sociala medier. Och då inte att många sociala mediegurus väljer att använda punktlistor och oneliners utan själva logiken.
Jesus valde det media som var allas och där han kunde nå flest personer. Han gick. Det innebar inte att han nådde alla på en gång, det innebar mycket arbete men det innebar en närvaro bland människorna som han ville nå. En närvaro som byggde relationer och skapade preferens för det som sades. Jesus skrev inga böcker, han sände inte ut sitt budskap: han skapade närvaro och konversation genom att välja att prata med människor – inte till dem.
Onekligen innebar hans direktkommunikation med enskilda personer också att han bjöd in till dialog. Det finns ett antal olika exempel på det och man kan sluta sig till att han sälla stod oemotsagd liksom att många gärna tog till orda i samtalen.
För de flesta innebär mötet och att bjuda in till interaktion att man måste lyssna – den som inte gör det blir ointressant. Lyssna och sedan handla utifrån den information som man fått, lyssna och lära för att bli en bättre kommunikatör, för att ens budskap ska förändras och förädlas.
Till skillnad mot andra valde han att släppa in andra och låta dem bära idén, budskapet och om man ska vara krass: påverka och företräda varumärket. Vanligtvis brukar det handla om personer som är någorlunda professionella på kommunikation, marknadsförare och informatörer. Det gjorde inte Jesus – han plockade lite fiskare, lite bönder, lite glädjeflickor och de fick bli ambassadörer för budskapet.
Modet att välja att använda vanliga människor som ambassadörer, låta dem berätta storyn och bära idén innebar att budskapet förändrades, fick nya kläder utifrån den erfarenhet och verklighet som den som berättade det, som skrev ner det, levde i. Idén var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt relevant för att överleva och växa.
Han kunde berätta en historia, klä sin idé i ord och sätta det i sitt sammanhang. I lyssnarnas sammanhang men också i sitt eget. Personlig? Ja, även om det som finns kvar är minnen och uppsnyggade historier så finns det ett personligt drag hos Jesus. Han blir arg, ledsen, blir lite gråtmilt nostalgisk – en mer personlig person.
Man kan sedan tycka och tro vad man vill: det är inte det som är intressant utan att faktiskt fundera över hur man kan förstå vad sociala medier faktiskt handlar om i grunden. Sociala medier är inte teknik – det är ett förhållningssätt. Det är ett verktyg för att kunna kommunicera en idé, en produkt – ett budskap. I det fallet måste vi idag lära oss av många olika exempel. Jesus är ett.
Min 40-årsdag spenderades i London. Intentionen var att vara AFK. Det var ju bara fyra dagar. Alltså tog jag inte med mig någon dator. Det enda tekniska jag tog med mig var min Iphone och en kamera. Självklart kan jag med en smartphone som Iphone eller en Android eller en WP7-bestyckad mobil klara mig långt. Men jag tog inte takt och steg att kunna surfa billigt genom att köpa inhemska kontantkort – jag behövde det inte.
Trodde jag.
Nu föll det sig så att en vulkan hostade till och förändrade förutsättningarna markant.
Ett antal saker jag noterade i samband med den minst sagt annorlunda situation som vi hamnade i då vi blev tvungna att stanna kvar flera dagar extra, skaffa biljetter för hemresan igen var följande:
Att kunna hålla sig informerad
En sån här gång blir roamingkostnader väldigt irriterande. Vi blir fler och fler med smartphones, och fler och fler använder sig av datatrafik via mobil – ett enklare och mer ekonomiskt sätt att nyttja sin mobil i utlandet. Och oavsett var du befinner dig så är det mobiltelefonbolagen, precis som förut ISPerna, som är det största hindret för en fullödig mobila webben utveckling.
Därför är det idag fullständigt nödvändigt att tjänster och sajter skapar automatiska övergångar till mobila webbsidor och för dessa att förstå att man som mobilanvändare är ute efter annan information än om man sitter vid en dator. Det jag kallar ”vid behovs-information” (arbetar på en postning om att separera information utifrån mottagarens nytta) är allra viktigast att få tillgång till snabbt när man är ute på resande fot. Idag är vi i en situation där några använder m.domän.toppdomän medan andra valt mobil.domän.toppdomän. Alternativt valt att strunta i att utveckla en mobilvänlig sajt.
Att kunna använda sina sociala nätverk för hjälp och tips
Personligen insåg jag snabbt värdet av mina sociala nätverk för att hålla koll. Det jag nu var utlämnad åt var traditionella medier: TV-sändningar och tidningar. Det var för lite och för sakta. Mitt sätt att använda media idag innebär att ta in mycket information från många olika ställen, följa ett flöde exempelvis via hashtags på Twitter och sedan ta beslut utifrån den information jag fått. Att förlita sig på Evening Standard och Skynews var minst sagt frustrerande. För de flesta som börjar att använda sociala medier i vardagen och som ett flöde av såväl information som för interaktion med ett nätverk blir det snabbt klart att det har en stor nytta på många olika sätt.
För min del hade det också handlat om att faktiskt fråga mitt sociala nätverk om råd. När jag behövde få tips om var man kunde köpa ungdomsböcker på svenska till barnen valde jag att slänga ut den frågan i mina nätverk och vips hade jag en mängd matnyttiga svar. Utan dessa hade vi stått utan läsning för barnen på den 40 timmar långa hemresan.
Att betala för sig
Jag hade inga problem att betala med kreditkort någonstans, och när det gällde att online jaga rätt på biljetter för att ta oss hem eftersom flygen var inställda så fungerade det på Eurostar eller Dbahn. Den senare kräver dock utskrivna biljetter vilket inte är helt ultimat. Den enda sajt som inte fungerade var SJ…
Man bör ha ett antal kreditkort med sig alternativt bör bankerna erbjuda en smartare möjlighet att betala online, helst utan att behöva lämna ut sina kontouppgifter. Här ser jag en av de stora möjligheterna för Facebook Connect vilket de nu också börjar att gå mot med sin nya idé om Facebook Credits som visserligen bygger på interna transaktioner men som – via deras övriga funktioner helt klart kan komma att utvecklas till både mikro- och helhetsbetallösningar. Oavsett så vore en säker men enklare betalningsfunktionalitet önskvärd både generellt.
Det här var de mer akuta delarna. Annat som jag tänkte på
I Stockholm och i övriga landet har jag blivit beroende av telefonens GPS- och kartfunktion. Jag har dåligt lokalsinne, och inte ett helt fullödigt spatialt sinne vilket innebär att statiska kartor sällan ger mig någon större hjälp. Nu hade jag min telefon med mig men åter handlar det om roamingavgifter: med 35 kr/mb som Telenor tar var det bara att glömma.
En resa som den här vill man kunna berätta direkt vad som händer: med roamingavgifterna innebar dock twittrande och geolokalisering oöverstigliga kostnader. Nu valde jag att inte göra det men som jag förstått av andra så är det inte helt enkelt att skaffa sig tidsbestämda abonnemang eller hitta bra prisplaner för kontantkort. Fr a så handlar det för mig om att jag använder och skulle även i detta använda mycket mer datatrafik än telefontrafik – men såväl i Sverige som utomlands är datatrafik något som man tar rundliga summor för.
Jag är tacksam för att jag köpt ett extra batteri till telefonen (och ett till kameran – en runda på Madame Tussauds tar musten ur de flesta batterier :)) – för det är fortfarande inte någon som helst självklarhet för näringsställen att erbjuda elkontakter; vare sig i Sverige eller utomlands. Wifi är något som fler och fler caféer och barer borde hitta sätt att erbjuda. Självklart kan man – om man erbjuder ett Wifi sätta en sorts deal för det med kunden, själv skulle jag gladeligen köpa fler öl eller handla kaka till kaffet om jag fick tillgång till ett bra och fritt Wifi.
Om man som jag inte reser så oerhört mycket vore det fantastiskt med en sorts Lost Planet för Geeks. Det är en idé som man får gratis av mig :)
Nu är vi hemma. Det tog ett tag att åka tåg från London. Själva tågresan är en annan historia som jag ska berätta om på ett annat ställe.
Andra som skrivit om hur sociala medier fungerat i samband med flygkaoset:
AllFacebook noterar hur statusuppdateringarna på Facebook handlar om askmolnet.
Kristine Lowe berättar om hur enskilda personer med kunskapen enkelt skapade möjligheter för dem utan internetaccess (sen kan man undra om inte folk i Stockholm från Ericsson borde ha det…) fick hjälp genom att koppla ihop SMS och Facebook.
SCommerce noterar att flyg- och resebolag inte förstått att använda sociala medier. Andra menar att de gjorde det bra. Framförallt fanns det en klar skillnad mellan de amerikanska bolagen som lever i en mer mogen sociala mediekultur och europeiska bolag som fortfarande tror att sociala medier mest handlar om ännu en marknadsföringskanal.
Spinoffs:
Askmolnet fick självklart en egen användare på Twitter: @theashcloud som twittrade ut diverse info om molnet.
När vi för någon månad sedan fick se att Google tappat förstaplatsen globalt till Facebook i andel besök, och då utvecklingen av Facebook generellt är gigantisk skapar det självklart en mängd funderingar. Att Google också väljer att indexera Facebooks innehåll i ett antal steg indikerar också på en förändrad spelplan. Sist men inte minst: att Buzz och fr a Social Search implementeras visar att sökjätten förstår att man måste förändra sig. Kommer det att innebära att Google plötsligt förlorar sin ställning som vår främsta sökmotor? Kommer det innebära att vi som användare plötsligt börjar att använda oss av Facebook och Twitter som sökmotorer i stor skala? Jag tror inte det. Av två skäl:
Det första skälet är enkelt. Facebooks sökfunktionalitet handlar inte primärt om att hitta innehåll utan om att hitta användare: sidor och personer. Det är synnerligen svårt att få något meningsfullt ut av en sökning på exempelvis ”alla” om man inte som jag är intresserad av vad användare säger om en viss produkt, varumärke eller ett fenomen. Ska jag hitta en sajt, eller information om något är det fortfarande Google som gäller – och det är så de flesta gör. För Twitter gäller samma sak: att hitta en speciell sajt för att få tag på information om något är inte (ännu ska tilläggas) något som man går till Twitter Search för att göra. Google är än så länge de facto-standard och påverkar också hur vi tänker när vi ska leta efter något. När Facebook dels fylls med innehåll som görs sökbart på ett sätt som skapar för användaren relevanta sökträffar – då kommer det finnas ett incitament till att byta. Men inte ens då kommer det att vara självklart…
Det andra skälet är viktigt och glöms lätt bort. Människan är ett vanedjur och väljer verktyg utifrån både om de kan fylla våra behov men också utifrån det som vi är vana vid: både när det gäller erfarenhet men också social vana. Vi är vana att googla – och att, som jag tidigare skrev, leta utifrån den logik som Google använder i sitt beskrivande av sökresultatet. Vi är så vana att det blir svårare och svårare att få rejäl stuns på söksidesreklam. Googlesökningens vana skapar också en tilltro till att det är ett sätt som faktiskt fyller de behov vi har för att hitta rätt: eftersom vi upplever att vi hittar det vi söker så fortsätter vi att använda detta sätt – oavsett om andra säger åt oss att det finns andra, bättre sätt. Vår vana handlar också om hur vi som människor väljer att strukturera våra behov och användningen av verktyg. Facebook håller snabbt på att bli en vana när det gäller att hålla kontakt med sina vänner: Facebook håller på att bli en telefon för en stor del av svenska befolkningen. Men lika lite som vi i första hand väljer en telefon för att söka information så kommer vi att välja Facebook för att söka efter detsamma. Google är däremot snarare uppslagsverket, gula sidorna och kartoteket i ett: men det är inte självklart vårt sociala nätverk. Google fyller ett behov, Facebook ett annat.
Självklart är det livsfarligt att försöka att säga att inget kommer att förändras. Det kommer det att göra. Men det är lika dumt att säga att det kommer att ske snabbt eftersom man då glömmer bort hur människor faktiskt fungerar i grunden. Vi bygger vårt användande utifrån att först testa något, det som skapar relevans och fyller ett visst behov håller vi oss till mycket länge även om det finns andra verktyg som fungerar lite bättre. Vanan bygger på att kunskapen vi har om ett visst verktyg övervinner känslan av att verktyget kanske bara är good enough. När sedan ett nytt verktyg kommer behöver det vara mycket bättre på att fylla just det behov som vi har fått uppfyllt av det gamla verktyget – och att vi testar och hittar en markant högre relevans för våra behov än i det gamla. Då byter vi verktyg. Jag menar att det därmed är viktigt att förstå att Google fortfarande är mycket viktigt, eftersom oerhört många kommer att använda det som sin primära startpunkt i att söka information, söka efter ditt varumärke och söka efter sådant som berör ett företags erbjudande. Facebook i sin tur handlar om att skapa närvaro och flytta in i den värld där många redan finns och har sitt sociala liv. Det finns ingen självklar motsättning mellan Google och Facebook idag: snarare är de komplementära delar som fyller olika behov för en användare. Synergin ligger i att använda Google för att bli hittad på Facebook som företag på samma sätt som att se till att hemsida, blogg och andra delar av det digitala fotspåret är synliga.
Senaste veckan har vi än en gång sett hur vissa försöker att skapa ett anti-Facebook-race genom att hårt spela på den undersökning som några danska forskare genomfört som säger att Facebook kostar företagen miljarder. Förutom att det onekligen är snett att skylla på Facebook när det är kaffemaskinen som kostar mycket mer är en annan sak.
Det hela bygger på två premisser:
att arbetsgivaren betalar för din tid – inte för ditt resultat som arbetstagare.
att det finns en klar avgränsning mellan det privata livet och arbetslivet.
De två premisserna bygger på ett industrialistiskt tänkande och enligt mitt förmenande är de inte bara människofientliga utan farliga för utvecklingen av ett modernt samhälle. De är markanta exempel på vad jag och Brit Stakston kallar ”analoga värderingar” i våra föreläsningar.
För det som en arbetsgivare de facto tjänar pengar på är inte hur många timmar som en arbetstagare faktiskt lägger ner, om man inte fortfarande lyckas att ha kunder som går på att gå på ”löpande räkning” utan de flesta produkter är idag på ett fast pris – och produktionen bygger visserligen ytligt sett på Fords gamla modell men rent generellt handlar det om att skapa resultat i slutänden – inte att räkna antal nedlagda timmar. Fr a så finns det inte avsättning för en produkt som kommer ur ett sorts ymnighetshorn. Samma sak är det med tjänsterna. Idag blir fler och fler tjänster fastprisade och produktionen av dem sker utifrån behov snarare än utifrån ett strukturerat tidsflöde.
Det här kan man självklart diskutera in absurdum. Men då kommer nästa premiss: om vi vill skapa ett nytt sätt att effektivisera och optimera framtidens arbetsliv så handlar det om att räkna in såväl den teknologiska utvecklingen och att människan använt ny teknik för att växa och bli mer autonom gentemot såväl hierarkier, behovet av att underkasta sig ett kollektiv respektive skapat sitt eget jag utan att göra det med hänsyn till alla andra. De här två (eller fem) skapar ett helt nytt samhälle och därmed förändras sättet man värderar och accepterar en arbetssituation.
För arbetsgivaren är det inte längre möjligt att enkelt skapa en binär verklighet mellan jobb och privatliv eftersom arbetsgivaren själv utvecklar sin produktion till att ge människor större ansvar, mer individuellt arbete och högre krav på optimerad effektivitet. De arbetsgivare som de kommande åren kommer att kvarhålla ett stopp för sociala medier kommer att stå utan de arbetstagare som faktiskt skapar inkomster eftersom varken den digitalt infödda, där sociala medier är samma sak som en telefon, eller digitala invandrare som börjat att vänja sig vid att enkelt kunna hålla kontakt på sina nära och kära kommer acceptera att arbetsgivare stänger av exempelvis Facebook.
Stefana Broadbent har en mycket intressant vinkel på det – man kan diskutera själva grundtesen att sociala medier demokratiserar inimiteten men hennes TedTalk borde vara obligatoriskt för alla företagsledare innan de försöker att göra det enkla och förbjuda sociala medier för arbetstagaren:
För det handlar också om att människor tar sitt eget ansvar. Om de tillåts göra det.
Den arbetsgivare som ser det här som ett problem och upplever att Facebook sänker produktiviteten har inget internetproblem – han har ett ledarskaps- och organisationsproblem.
Uppdatering: Brian Solis går igenom internationella studier runt sociala nätverk och deras impact på produktivitet. Där finns ett antal utmärkta exempel på studier som visar på hur kreativitet ökas genom paus och distraktion från huvuduppgiften – något som företag verkar glömma när de jagar minuter och tror att den viktigaste personen är Tidsstudiemannen (tack ni som påminde om den figuren).
Jag har överlevt ännu en melodifestivaluttagning. Den här gången än en gång med hjälp av twitterfeeden: i år mer ordnad med #mel2010 (förra året föreslog jag #melfest och det kördes genom hela omgången). Den här gången hade SVT förklarat att de minsann skulle koppla på Twitter på sändningen. Via en Text-TV-overlay. Kul!
Det visade sig dock att det hela handlade om att Ebba von Sydow (@ebbavonsydow) och Annika Lantz (@annika_lantz) twitterkommenterade i ensamt majestät. Skillnaden mot de kommentatorer som används i stora finalen var att det här var textbaserat och du behövde gå in på Text-TV och knappa in rätt sida. Edit: Jag gillar Ebba von Sydow och tycker att hon förstår vad sociala medier handlar om mer än många andra och uppskattar att hon försökte att plocka in andra tweets.
Jag hoppas han har rätt när han säger att det säkert är många som hittar till Twitter – men jag håller med Jardenberg (@jocke): att välja två kändisars twittrande gör knappast att folk blir jättenyfikna.
Att välja Annika Lantz, som använder Twitter som en megafon är oerhört irriterande. Hon är ignorant och har uppenbarligen inte någon större lust att förstå konversationslogiken i Twitter. Ebba är bättre men i det här läget blir hon fortfarande bara en kommentator till det som sker.
Jag tycker det hela är nästan faran nog kontraproduktivt:
Det handlar om att helt enkelt utnyttja Twitters buzz för att enkelt skapa ännu ett envägskommentarsfält. Skillnaden mellan att hört dem kommentera direkt och att läsa vad de skriver är inte speciellt stor.
Av de cirka 4000 tweets som #mel2010 genererat (räknat via hashtweeps vid 23..30* med 408 tweets avdragna för retweets och tidigare tweets) var det 48 st som Text-TV-tittarna fick se. Cirka 1.2 % alltså. Wow.
Att välja att försöka att göra Twitter mainstream genom att släppa upp det i ett nöjesprogram är att inte ta Twitters möjligheter på allvar. Gör det här testet i samband med #partiledaredebatt eller varför inte #agenda. Då blir meningen med crowd-commenting klar och koncis.
Alla som nu hurrar för det här lilla gör sociala medier till underdogs. Det här är för lite och för kontrollerat. Det här är inte positivt någonstans. Jag har själv varit den som letat efter tecken genom åren att gammelmedia ska se oss bloggare som seriösa – men det räcker nu.
Sociala medier är en de facto-kraft. Dags att vi slutar att jubla över brödsmulor och förklara att vi vill sitta vid samma bord som alla andra och vara en del av de tre medieslag som finns: reklam, traditionella medier och sociala medier. Alla kommer att tjäna på synergierna det skulle ge.
Så med risk för att jag tillsammans med Elias B blir sedd som en av de sura gubbarna på Mupplogen så tycker jag att det här är en rejäl #fail. Och hoppas att SVT lyssnar på kritiken.
Ett intressant faktum vore att fundera över hur många som mig och andra där Text-TV inte fungerar speciellt bra på grund av att vi sitter på bredband och IP-TV.
Jag förstår inte varför man då ens ska bry sig om att använda Twitter. Och det hela känns riktigt konstigt tänkt.
* Lite intressanta saker: 308 st twittrare skrev 3 tweets var medan 114 st skrev 6 st. @hammarstrand vann över mig med 58 tweets mot 55…
När det gäller tidpunkten för det hela så är det klart en sorts eruption under själva sändningen (diagram från Trendistic):
Niclas Strandh, creative planner och sociala mediestrateg, ägare till Strandh DigitalPR och planner på JMW
Jag kan hjälpa dig med strategi, föreläsningar och implementering av sociala medier i din marknadsmix. Jag har lång erfarenhet av såväl varumärkesstrategi, mediestrategiskt arbete respektive att konceptualisera idéer. Jag jobbar gränsöverskridande mellan reklam, PR och andra specialiteter med inriktning på att skapa relevant, kreativ och effektiv marknadskommunikation.
Jag menar att det därmed är viktigt att förstå att Google fortfarande är mycket viktigt, eftersom oerhört många kommer att använda det som sin primära startpunkt i att söka information, söka efter ditt varumärke och söka efter sådant som berör ett företags erbjudande. Facebook i sin tur handlar om att skapa närvaro och flytta in i den värld där många redan finns och har sitt sociala liv. Det finns ingen självklar motsättning mellan Google och Facebook idag: snarare är de komplementära delar som fyller olika behov för en användare. Synergin ligger i att använda Google för att bli 
