Kommentarsfältens död är äntligen här

Comment-button

Är det en demokratifråga att ha kommentarsfält för online-publikationer? Frågan blir återigen aktuell i samband med att alla Mittmedias tidningar valt att fimpa sina kommentarsfält. Min lokaltidning DT väljer att satsa på en digital debatt-redaktör och olika nya former av digitala mötesplatser. De andra tidningarna inom koncernen bygger på liknande lösningar. Vi har sett liknande exempel i världen men fortfarande relativt få. Toronto Star har valt att sluta med kommentarer och diskussioner sker överallt runt hur man ska förhålla sig till kommentarsfält: en del försöker hitta algoritmlösningar medan vi ser andra arbeta med redaktörer i kommentarsfälten.

Själv är jag förvånad att det tagit så lång tid. Redan när jag och Brit föreläste för Mittmedias digitala utvecklingsgrupp nånstans 2008 liksom när jag pratat med DT och flera andra tidningar om sociala medier har kommentarsfälten varit ett problem. Under tio år har vi haft kommentarsfält som oftast varit ett problem snarare än en tillgång. I och med att Twitter växte till sig under 2011-2013 blev de än mer obsoleta. Vi har sett olika lösningar: från att outsourca modereringen, vilket visade sig vara riktigt korkat, till att försöka anställa personer som bara jobbade med dem (vilket väl gav PTSD-skador).

Reaktionerna har varit relativt svala från alla håll utom de ordinära trollen som hävdar att det är censur, demokratiunderskott och generell feghet att stänga kommentarer. Det är det knappast: dels är det ingen mänsklig rättighet att skriva i ett kommentarsfält, dels har den som kommenterar ett eget ansvar för att hantera friheten att uttrycka sig – det är ett ansvar få valt att ta, dels är det helt enkelt en utveckling av onlinemedia som är oundviklig utifrån både innehållsdensitet, teknisk och plattforms-utveckling liksom beteendeförändringar online.

Själv har jag hävdat att kommentarsfälten är dödsdömda sedan länge. Varför skedde det? Jag har några saker jag tror man kan lära sig av inför nya lösningar respektive för företag när det gäller Facebook-feeds.

  • Tekniskt har kommentarsfält egentligen inte utvecklats sen femton år. Även om trådning och liknande funktioner tillkommit, liksom att Disqus och liknande lösningar inneburit en sorts socialisering av kommentarsfälten så är det ett ganska taffligt sätt att diskutera i ljuset av andra tekniska lösningar. Försöken med att addera Facebooks kommentarslösning kanske är den mest fruktbara fr a då det ger notifieringar men generellt – idag är det obsolet. Om man vill bygga kommentarsmöjligheter är det intressantare att titta på hur Medium.com gjort där det snarare är ett ”lager” som innebär att man kan kommentera både efter texten men också inne i texten. Plus att de byggt in smarta notifieringar för den som skrivit både kommentar och text.
  • Länge sågs kommentarsfälten som något som journalister struntade högaktningsfullt i. De läts vara, och om någon skribent någon gång faktiskt besvarade kommentarer blev man förvånad. Det innebar helt enkelt att kommentarskulturen fick utvecklas åt ett håll där det blev en sorts egen ekosfär av troll, tyckonomi och åsikter. Om man tidigt valt att arbeta aktivt med kommentarerna, sett till att kommentarsarbete var en del av det journalistiska arbetet kanske utvecklingen gått åt ett annat håll. Det här är en viktig lärdom för företag och organisationer: se till att lägg resurser på dialogen. Låt den inte springa iväg för sig själv.
  • Den parallella utvecklingen av Facebookdiskussioner liksom Twitterdiskurs innebar att kommentarsfälten inte blev den demokratiska åsiktsmötesplats som de en gång tänkts vara (och initialt fungerade som innan trollmanin kom). Idag är det mer självklart att hålla sig kvar i den plattform som man hittade länken och diskutera (det här kommer bli än starkare genom Instant Articles, Moments etc). Mängden inlägg på Facebooksidor är mångfaldigt större än på kommentarsfält, inte minst då många kommentarsfält kräver separat inloggning. En kommentar är ett socialt objekt – vilket gör att den ger mig som kommentator mer värde om den görs där den syns för personer i min omkrets än på en tidnings egen sida. Det är något att inse för företag och organisationer: vill ni ha dialog är det på de platser som era läsare, användare, kunder finns på som den ska ske. Försök inte flytta den till er egen plattform.
  • Jag tror också att kommentarsfältsproblemet mycket ligger i den disruption och transformation dagens mediavärld och journalistik står mitt i: den gamla synen på journalisten som uttolkare av en världsbild utmanas från alla håll och kanter men media och journalister själva har inte riktigt varit i synk med utvecklingen. De som progressivt velat hålla en fruktbar dialog i kommentarer har inte fått ut något av det från tidningarnas håll och valt andra vägar medan de som idag är kvar är troll och annat oknytt. För företag och organisationer är lärdomen i det här att förstå att kunden/läsaren måste vara i centrum och bjudas in till dialogen. Varumärket förstörs inte av konstruktiv kritik, ert arbete blir bara bättre om man lyssnar på röster som faktiskt vill förändra saker.

Tillbaka till media så är det generellt lite vagt vad Mittmedia kommer att göra (förutom DT som satsar på en sorts community manager i Sara Telde). Förutom att det fortfarande i vissa delar finns ett papperskramande (jag ser dig @jensrunnberg) kvar finns det också en rädsla för innovation inom vissa ledningar. Att stänga kommentarer är i sig ingen innovation och kan signalera en återgång till media som megafon. Det som behövs nu är att innovera journalistik och media utifrån ett digitalt perspektiv. Och ett socialt. Att inte göra det är att gå många steg bakåt och i den dödsdans som många tidningshus just nu är inne i är det knappast en fruktsam taktik.

Det glädjande är att vi idag har många som förstår den digitala utvecklingen och framförallt sociala mediers värde och nytta i journalistiskt arbete, både bland journalister, i opinionsredaktionerna och i ledningen. Där upplever jag att Mittmedia och Aftonbladet tillhör de som går i bräschen. Det bådar gott men viktigt att hela tiden utveckla det sociala i paritet med det tekniska. Det behövs en utveckling av social journalistik dvs. journalistik som utgår från ett sociala medietänkande, utgår från beteenden som (positivt) bygger dialog. Det tar inte bort grundläggande journalistiska principer men utvecklar dem åt nya håll. De tester och labb som skett genom åren med medborgarjournalistik, user generated content i media liksom hyperlokala satsningar bör inte ses som misslyckanden utan idag vidareutvecklas. Igår var det för tidigt men idag är det digitala mainstream.

Redan för fem-tio år sen var det några av oss som flaggade för kommentarsfältens död. De har på många sätt fortsatt leva på lånad tid. Det här tror jag är en bra utveckling. Lärdomen för företag och organisationer är att inte göra samma misstag som medierna gjort men också lära av de goda exempel som jag hoppas vi får se framöver.

  • Jag ser många problem med kommentarsfälten men håller inte med om att man kan avfärda den stora fördelen med att ”det är ingen mänsklig rättighet”. Under hösten har vi t.ex. sett påståenden som att vi handlar julklappar för 75 miljarder, att Rwandas parlament är det mest jämställda i världen och att det i genomsnitt tar 7 år för en flykting att komma i arbete. Samtliga är helt fel men det fortsätter spridas eftersom medierna inte tagit sitt ansvar och rättat sina fel. Det är myter som kunde avfärdats inom några minuter men nu lär leva kvar länge.

    Min ursprungsposition är alltså att vi behöver kommentarsfälten så länge medierna inte sköter sitt grundläggande uppdrag. Sedan kan man naturligtvis diskutera om medier måste förhålla sig till sanningen eller inte och vems sanning. Att plocka bort kommentarerna utan att lösa ursprungsproblemet lär snarare bygga på känslan av att tidningarna struntar i vad som är sant.

    En smidigare lösning i mina ögon vore att endast ge tillgång till betalande tidningsprenumeranter knutna till personnummer. Då tvingar man läsarna att kommentera med sitt riktiga namn och man slipper trollarméer som drar runt i sociala medier. Är det någon som inte kan uppföra sig så stänger man av den personen under en tidsbegränsad period och undviker på så vis att personen registrerar två nya konton genom Tor.

    Sedan håller jag med om att diskussionen sedan länge flyttat till forum och sociala medier men jag ser inte det som någon anledning att helt stänga av en kanal. Är det inte lite som att stänga kommentarerna på YouTube och hävda att videon diskuteras där man delar?

  • Några saker:
    1. Kommentarsfälten må vara möjliga som rättelseplatser men då vi samtidigt vet att väldigt få läser kommentarer så blir nyttan väldigt låg om inte nollad. Så utifrån en principiell synpunkt – visst, kommentarsfälten kan handla om att personer som vet kan rätta det som är fel men praktiskt så fungerar det inte. Då ser jag inte varför man ska uppehålla något som till största delen snarare är negativt gentemot fakta och sanning.
    2. Din lösning blir problematisk åt andra hållet – bland annat har Daniel Nordström tagit upp det i sin bloggpost – kommentarernas möjlighet till anonymitet är en viktig del av medias verklighet. Att skapa en inloggning som innebär att din åsikt kopplas ihop med ditt personnummer känns som en än värre väg att gå utifrån en personlig integritetssynpunkt respektive ur informationssäkerhetssynpunkt.
    3. I den bästa av världar står jag för samma synpunkt. Dock har jag suttit i så många workshops och samtal både med medier såväl som företag där resursfrågan är den springande punkten och där problematiken med många olika plattformar där man behöver hantera reaktivt innehåll innebär att det proaktiva får stryka på foten. Utifrån ett faktum där C-suite vill se ROI blir det i princip omöjligt att lösa utan att faktiskt effektivisera det reaktiva arbetet – inte minst då mycket av diskussionerna är med troll.

  • Åtgärd

    När det blev för uppenbart att kommentarsfälten inte längre handlade om att korrigera småfel i artiklarna utan kom att handla om att fakta i kommentarerna direkt bevisade att journalistens inkompetens och sociala fördomar inte höll i konfrontation med fakta så blev blev det enklare för propagandamakarna att stänga möjligheten att bemöta propagandan med fakta än att själva sluta med att sprida lögner och propaganda.

  • Åtgärd

    Praktiskt fungerar det inte så därför att journalisternas lögner och fabler bygger på att journalisten inte vill bli korrigerad med fakta utan vill leva kvar i sin värld av illusioner och faktaförnekelse.

    Journalister som trots fakta upprepar lögner är visst ett ”resursfrågan är den springande punkten”

    Uppenbart är det inte så. Inkompetenta kolumnister och kändisar gör sig bästas för att sprida sina lögner och sina fördomar. De vill inte bli bemötta av fakta, de vill hålla kvar vid sina fördomar. De vill inte ”förändra sig”. De tror att deras ideologiska karta håller vid en konfrontation med verkligheten.

    Sverige har 3 populistiska partier i riksdagen och ytterligare 2 som har större politiska ambitioner. Dessa heter Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Feministisk initiativ samt piratpartiet.

    Detta helt utan inbördes rangordning men de har alla organisationer där ingen kan nationalekonomi och fantasier och fabler ständig verkar vara den ideologiska grunden. Hur fablerna, fantasierna och fördomarna sedan ska implementeras är #någonannansproblem.

    Vad som i realiteten händer är att matematiken alltid vinner. Har man inte gjort sin matematiska hemläxa så blir det problem. Ja, samhällsmodeller är allihop matematiska modeller där ekvationer i slutändan ska gå ihop. De som gjort sin hemläxa konkurrerar ut de som inte gjort den och det är där nu Miljöpartiet och Vänsterpartiet befinner sig. Deras populism har förlorat mot populismen i Sverigedemokraterna. Vi ser detta i desperationen hos populisterna i de två aktuella partierna.

  • Grattis. Du har lyckats skriva en kommentar som faktiskt inte säger någonting. För att klargöra några saker: den här bloggen är politiskt ointresserad. Den handlar om marknadsföring, den handlar om digital utveckling och transformation. Politiken har mycket där att göra men det är inte den här bloggens fokus. Följaktligen: ointressant kommentar.

  • Åtgärd

    Ingen kost att skriva något som inget betyder. Det gör journalister varje dag. Den här bloggen verkar också verkar också vara ointresserad av det sakliga. Den verkar mest vara intresserad av att få sprida sin propaganda oemotsagd.

  • *LOL* Bloggen handlar uteslutande om marknadsföring och sociala medier. Propaganda? Ja kära nån. Du har inte ens orkat kolla den. *ROFL*

  • Åtgärd

    … det säger nog mer om nivån på din blogg än om mig som läsare …

  • Nej.

  • Åtgärd

    Nu ger du dig ett tolkningsföreträde som du inte kan ge dig själv. Inkompetens i kubik!

  • När det gäller min egen blogg så kan jag självklart göra det. Allt annat är oerhört korkad argumentation. Du kommer in och tjafsar om politik på en blogg som är helt fri från detsamma utan handlar endast om marknadsföring. Sen har du mage att fortsätta tjafsa. Stick härifrån.

  • callefriden

    En alldeles underbar, och förmodligen oavsiktlig, illustration till ämnet i posten