Döda länkar – hur vi håller på att utarma nutidshistorien

broken_links_featured_image

När jag skrev min D-uppsats hade jag nästan 200 referenser. Min professor suckade roat och min opponent hatade mig. Att lära sig Oxford-systemet för att skriva fotnoter och referenser var en konst och mycket viktigt för att komma nånstans i akademiska världen. Jag var med om flera opponeringar under min tid vid universitetet där uppsatserna inte gick igenom på grund av för dåligt underlag i referenserna.

Helt enkelt: om du påstod något behövde du ha på fötterna.

Internet innebär en outsinlig möjlighet till referenser. Att använda sig av länkar till referenser oavsett om det är nyheter eller kunskap har genom bloggandet varit skillnaden mellan trovärdighet och att inte ha något större värde i tyckandet. På samma sätt har länkandet till och från bloggar varit viktig i sökmotorshänseende. Och gentemot andra som man tycker skrivit något bra: en inkommande länkping gör en alltid glad.

Inför att min andra blogg Deepedition fyller tio år så började jag kolla genom brutna länkar på både den och den här bloggen. Det gjorde mig deprimerad. Otroligt många länkar som var brutna, som inte hade någon vidarebefordran. Helt enkelt var det som jag refererade i min text borta. Mängder med smarta tankar, beskrivna känslor och viktig fakta – försvunnen.

Det kan diskuteras om allt behöver vara kvar i en tid där vi producerar mer innehåll på en dag än mänskligheten gjort på flera hundra år. Själva mängden data innebär ständigt ett problem för tjänster som ska härbärgera den; utvecklingen av smart lagringsteknik hinner inte med. Samtidigt har vårt sätt att skapa innehåll förändrats: från att i mångt och mycket vara till för minnen för oss själva, eller avgränsade texter om specifika ämnen så har inte minst sociala medier inneburit att vi skapar för att berätta om just nu – och skapa ett konstant beskrivande av vår bild av omvärlden som den är just nu.

tumblr_inline_moy8ndMnVc1qz4rgp

Frågan är om vi verkligen behöver allt det? Vi ser mer och mer former av disposable media: vi använder texter och bilder för att berätta saker som sedan ändå kan försvinna: vardagen är en konstant berättelse utan början och slut. Snapchat handlar om ett dygn oavsett om det är vi användare eller nyhetsbolagen i Discover, Facebook börjar att komprimera innehåll så att det är nästintill omöjligt att hitta saker längre tillbaka (och URLer känns inte av), Twitter har visserligen sett till att ge tillgång till alla tweets men pga av tidigare skakig indexering så är det ofta som sammanhang saknas.

Samtidigt: vi har aldrig vetat så mycket om människan (på gott och ont) som nu – och vi har aldrig haft så mycket möjlighet att faktiskt använda referenser. Om vi ser till att låta saker finnas kvar. När det gäller bloggar så har det funnits problem med bloggtjänster som lagt ner eller databaser som gått sönder, i andra fall har folk helt sonika glömt bort att betala sina domäner, eller känt att det som man skrivit inte är så viktigt – och raderat alltihop. För att inte tala om flera av de stora traditionella medierna som helt sonika bytt system och struntat i att vidarebefordra från de gamla URL-strukturerna eller där skribenter som bloggat slutat och efter det raderat (förlåt: avpublicerat) deras alster.

d0f5ce983bc345864e6bfded38e85958

Många av mina äldre bloggar kan idag kännas som en nedgången gruvstad i vilda västern. Texterna håller väl okej, men frånvaron av referenser gör dem ibland lite kontextuellt vaga, man kan inte gå tillbaka och kolla vad en person faktiskt skrivit eftersom hens text inte längre finns att tillgå.

Kanske är det därför som så många väljer att ändå skriva böcker – det är något som faktiskt är bestående hur man än väljer att göra med sitt innehåll. Men jag tror också det är viktigt att vi faktiskt funderar över det ansvar vi har som digitala skribenter och publicister: mot framtiden men också mot andra som vill kunna gå bakåt för att hitta det som refereras till. Människan är dömd att upprepa historien – men om vi åtminstone kan lära av folk som tänkt så kanske vi kan göra framtiden något bättre. Då måste det som tänkts faktiskt finnas kvar – sökbart och läsbart.

Jag oroar mig för att vi håller på att tappa bort den fantastiska möjlighet som det faktist är med nätet – den demokratiska aspekten att vem som helst faktiskt kan bli publicist. Istället kanske vi skapar ett sorts historiskt vacuum där saker som producerats inte längre är kvar – och framtidens människor kommer veta mindre om oss än vi vet om våra förfäder.

Så ta hand om ert innehåll, sköt om era bloggar, betala era domäner och fixa ompekningar om ni flyttar. Det är vi skyldiga vårt eget innehåll.

  • Jessica Parland

    Ja, en mycket viktig poäng, tack! Sysslar själv med historia och digitala material och skrev denna en gång, med hur jag tycker man bör göra om det är viktigt med referensen. Men bäst förstås om folk tänkte på att inte söndra länkar i onödan. http://essetter.blogspot.fi/2011/02/om-att-hanvisa-till-webbsidor.html#.VZp-AO2qqko

  • Tänkvärt.

    Tänker att faktiskt webbhotellen kan göra en samhällsinsats här. Tanken slog mig då jag nyligen flyttade min blogg doktorspinn.com (som tidigare låg på doktorspinn.se) till doctorspin.me. Flytten gick förvånansvärt bra, men så var det då dags att ”släcka” doktorspinn.com.

    Eftersom jag inte tog någon hjälp satte jag och läste på om 301 Redirect och hur man rent praktiskt gör en sådan. Men av en händelse hittade jag en enkel inställning hos mitt webbhotell (Loopia) där jag med bokstavligen två knapptryck kunde lösa det hela. Fick vänta på DNS en stund, men sedan fungerade allt.

    Min poäng:

    Skulle det inte kunna vara ne sorts ”CSR-arbete” om webbhotellen en masse gick in och tog mer aktivt ansvar att hålla liv i innehåll som kanske är tämligen värdelöst just nu och i morgon, men som kan bli värdefullt på sikt?

  • Mycket bra idé.