Sociala medier och döden

Det är Halloween, Alla helgona och det är de dödas dag. Den här tiden är inte bara naturens årliga död utan också en tid för minnen av de som dött likväl som att flirta med densamma i samband med Halloween. På nätet pågår självklart detta samtidigt som i det vanliga livet. Både när det gäller instagrambilder på Halloweendräkter, memes med fina citat och ett ljus. (och sedvanlig diskussion om det är rätt att i Sverige fira den amerikanska högtiden Halloween…)

Drowning in Social Media

Sociala medier är en digital vardag av relationer. Idag är det folkligt på många sätt. Trots många forskares vilja att lyfta fram att vi ofta visar det välregisserade och positiva (och därmed gör oss olyckliga) i sociala medier så är det självklart så att döden alltid finns där. Ibland på det sätt att någon som man haft kontakt med på nätet dör, eller att historier om döden faktiskt blir närvarande.

Förr några helger sedan gick jag igenom mina länkar på bloggarna och hittade ett antal bloggar som skrivits av personer som dog. Några är kvar – och det sista inlägget har blivit minnesstenar över en älskad person; älskad av såväl de som träffat hen i köttvärlden eller av oss som lärt känna hen via nätet. Andra är försvunna, anhöriga har inte tyckt det varit värt att behålla domänen. Några domäner har blivit övertagna av SEO-företag som lagt upp betalda länkar på dem.

På samma sätt blir Facebook samma sak. Personer som gått bort har sina konton kvar. Ibland har man sett till att anhöriga har tillgång till dem, i andra fall så fortsätter människor att skriva på deras ”vägg” med minnen och hälsningar. Detta har Facebook också sett till att hantera genom att du kan anmäla att någon dött och Facebook gör då kontot till ett minneskonto. Twitter har inte samma funktion men istället har några forskare och entreprenörer skapat en tjänst där du kan fortsätta twittra som död utifrån en artificiell intelligens. Google har skapat ett verktyg som tar hand om ens olika konton utifrån en längre tids inaktivitet.

Senaste året har bloggen I kroppen min förändrat mångas villighet att prata om det svåra. Kristian Gidlunds val att berätta om sitt eget döende i bloggen och den stora uppmärksamhet det gav var självklart ett tecken på att det finns ett behov av att spegla sin egen rädsla, sin egen sorg och även kunna prata om de svåra sakerna på nätet (mer skrivet här). Många är de som kan vittna om hur sociala medier ibland är närmare och mer varma i sorgen än de kontakter man har i sin analoga sociala närhet. På samma sätt väljer vi idag att berätta om saker runt döden – taggar #funeral vid bilder på Instagram liksom att sociala medier inte bara är snabba nyhetsmedia i samband med katastrofer utan lika mycket hjälp att bearbeta det som hänt tillsammans med andra.

Sociala medier – och nätet generellt – behövs även i sorgen. Och fungerar väl i sorgearbete. Om man tillåter sig och andra att vara sig själva. Det är också lättare att lyssna när inte den fysiska närheten är så påtaglig; mötet mellan tankar och lyssnandet i det fysiska har så många fler parametrar på gott och ont. Vi människor går igenom sorg på individuella sätt även om varje sorg följer ett mönster av fyra faser.

Jag pratade i P4 Dalarna om det här. Lyssna på inslaget här.

Photocred: by CC MKhMarketing