Instagram och vårt förändrade minne

Instagram har i grunden förändrat synen på fotograferande. Det handlar inte om själva tekniken, det handlar inte om filtren eller att ladda upp bilder i molnet.

Det handlar om hur vi väljer att använda bilderna.

Fotografering har alltid handlat om att berätta om något. Men förr, när vi hade film och framkallning tog vi bilder för att minnas. Berättelsen var först och främst för oss själva och våra närmaste, det var en berättelse som skulle stödja minnet av det som var. Bilder på födelsedagars, semestrar, fina höstdagar, flimriga bilder av den första matchen, den första nåt som sedan hamnade i en kartong.

Utvecklingen av mobilkameror, av digitalt foto, och av sociala tjänster som Bilddagboken/Dayviews, Facebook fotouppladdning, Twitpic och nu Instagram m fl innebär att bilder inte längre tas för att berätta om ett minne utan att berätta om ett skeende i närtid. Det vi förut visade efter middagen på släktmiddagar laddas nu upp direkt för våra sociala kontakter att se i realtid. De berättelser om speciella händelser som förut fastnade på film är idag bara en del av en bildsatt vardag, ett liv där varje bild är en del av en persons mosaik.

Den stora skillnaden är antagligen också att varje instagrammer, varje bild som laddas upp på Facebook eller Twitter är tagen för någon annans skull: inte för att stödja våra egna minnen utan för att berätta om mitt liv för andra.

Jean Paul Sartre menade att existentialismen förklarade vårt tillblivelse genom den Andres öga: vi finns bara till genom våra medmänniskor seende av oss, upplevelse av vår närvaro. Beteendet vi ser runt bilder är ett sorts existensialistiskt beteende där varje svampbild, varje dagens outfit, överblicksbild av staden eller bild på ett barn bevisar vår egen existens i relation till andra.

Hur påverkar det då oss som människor att vi snart 150 år efter att det första fotografiet togs förändrar grunden för fotograferande: från att dokumentera något som varit för att minnas det till att beskriva det som pågår?

Instagram pekar på att vi lever i ett ”just-nu”. Bilderna är inte stöd för vissa, som vissa sociologer kallar det, hack i tiden – speciella händelser, utan en del av vårt sätt att kommunicera i realtid. De hjälper oss inte längre att dela upp tiden utan förstärker bilden (!) av att livet hela tiden är en kontinuitet. Det innebär också att minnet förändras, vi själva väljer bort att skapa egna minnesbanker utan varje bild blir en del av ett gemensamt kollektivt realtidsminne.

Bra eller dåligt? Det är meningslöst att diskutera när det gäller grundläggande beteendeförändringar. Det kan vara så att tekniken och beteenden förändras asynkront: ibland drar det ena och ibland det andra. Vårt behov av att minnas med stöd av bilder kanske helt enkelt inte behövs då så många av oss kontant dokumenterar vår vardag i statusuppdateringar, bilder mm. Det gör att vi minns ändå. Vi kanske lever, genom det moderna samhällets utveckling, mer mot framtiden snarare än i ett bakåtblickande medan varje moment i ”just-nu” skapar ett spår av sociala noteringar av en historia.

Mer om instagram och bilden som bygger vår historia har jag skrivit om här:

Instagram skapar nya sociala möjligheter

Låt bilden bli en del av varumärkets historieberättelse

Läs också Sydsvenskans artikel om Instagram.

Vill du följa mitt realtidsflöde så hittar du mig på Instagram som Deeped.