#realconf Politik på 140 tecken

En svår panel att realtidsblogga. Följ #Realconf så försöker jag knyta ihop säcken.

Fyra sätt att jobba med politik på nätet – olika partier verkar välja olika strategier:

  • Att låta det hända och delta och stödja. Se vad som finns, vilka som pratar och försöka att hänga på.
  • Bygga egna strategier. Kommunikation är (i bästa fall) integrerat med allt annat, i sämsta fall sett som en kampanjkanal.
  • Bygga på det självklara att skapas via nätet. Målgruppen blir ganska klar och själva partiarbetet och valarbetet har nätet och sociala medier i centrum. (Piratpartiet)
  • Personer får bli partiernas viktigaste delar – och det är de som är mest netsavvy men bygger mycket på att inte göra som partiet vill.

Sociala medier kommer att slå sönder partiernas traditionella uppbyggnad. Det är bra, säger Federley. Det kommer att bli krockar med den analoga verkligheten.

Om nu lyssnande är viktigt – hur kommer faktiskt politiker klara av det om man inte svarar på frågor respektive att faktiskt lyssna? Magnus Ljungkvist visar på hur politiska twittrare är dåliga på konversation. Federley försvarar sig. Problemet kan vara att människor inte ens frågar parlamentarikerna – väljarna känner inte att de väljer en person, eller att man inte är van att det finns någon att fråga.

Det intressanta är kanske inte att bli medlem i ett parti utan att stödja och få välja sina frågor som man stödjer. Piratpartiet håller på att bli mer traditionella genom att först och främst prata om medlemmar? Anna Troberg förklarar dock deras möjlighet att faktiskt endast vara ”aktivist” utan att behöva vara medlem.

Politikerna påpekar att det lokala politiska livet är rätt trist och att sociala medier inte nödvändigtvis fungerar där. Förstår inte det – sociala medier är ju en del av det vardagliga livet: varför inte konstant se till att twittra från alla ”tråkiga” möten för att bygga transparensen.