Uppdrag: Bit den hand som föder dig

När jag läste och sedan deltog i diskussionen på Anna Serners blogg om journalistik och att “riktiga” journalister blir offer när ingen vill betala för grävande journalistik så fick jag en förflugen idé.

Varför anställer inte företag en grävande journalist? Uppgiften är att gräva, granska och genomlysa företaget. “Mission: Bite the hand that feeds you”.

Nu har en del skakat på huvudet och tänkt: “det går ju inte”

Varför inte? Självklart kommer få tro att det som kommer fram är det värsta, självklart kommer många att tänka att det bara är ett spel för gallerierna. I början. Men ju mer en visserligen “inbäddad” men kritiskt granskande journalist avslöjar – och desto mer företaget å sin sida visar att man lyssnar och gör något åt felen – desto större kommer tilliten bli från konsumenter och andra mottagare.

Självklart finns det stora problem i det. Dels att få företagen att a) våga ge journalisten så mycket space, så mycket frihet och samtidigt betala för det b) journalisten är anställd, och ofta tenderar vi människor att skaffa oss lojaliteter mot dem vi är anställa hos.

Samtidigt sker en snabb utveckling. Sociala medier och den nya mycket mer pr- och reklamlitterata människan tar inte företag som inte kommunicerar, försöker konversera och vägrar att visa på sina misstag och misshagligheter. Scott Monty, social media director på Ford förklarar i samband med releasen av Fiesta Movement att Ford inte på något sätt har för avsikt att censurera eller försöka att försköna verkligheten:

"if you think – for one second – that Ford is telling these people what to say or that we’re only looking for glowing reviews, I want some of what you’re smoking."

För varje försök till censur, varje försök att tysta innebär ännu värre bakslag. Det vet Däckhuset i Kalmar, det vet Hewal Företagspartner. Den första JK-anmälde en missnöjd kund som bloggade sitt missnöje och har nu hamnat i klorna på black hat SEO-konsulter och de senare fick rejält med smisk när de försökte hota en bloggare.

Så varför inte helt enkelt betala för att få pisk, för att få veta mycket mer än vad man egentligen vet – och på ett strukturerat sätt kunna hantera det.

För jag är inte säker på att objektiviteten hos en journalist anställd på ett tidningshus eller på en nyhetsredaktion är större än en hired gun som riktas mot sig själv. Alla vill göra ett bra jobb: den journalist som är hyrd för att hitta så mycket skräp som möjligt hos “sitt” företag kommer att göra det. Den journalist som är anställd på en tidning som är beroende av annonsintäkter kommer att tänka efter när det kommer ett saftigt avslöjande om den största annonsören.

Jag menar inte att det är den enda affärsmodellen för grävande journalistik – men det är en möjlig affärsmodell.

  • Pingback: Har inte försvunnit igen. « Ninas futtiga funderingar()

  • Pingback: Sagor från livbåten » Bloggarkiv » Axplock från veckan som gick()

  • Nu är jag inte den som sysslar med pr eller så, men ändå har jag gått i samma tankar som du, fast när det kommer till politiska partier. Tycker inte alls idén är dum eller grym. Man gör det ju för att saker ska fungera på ett bättre sätt.

  • Nu är jag inte den som sysslar med pr eller så, men ändå har jag gått i samma tankar som du, fast när det kommer till politiska partier. Tycker inte alls idén är dum eller grym. Man gör det ju för att saker ska fungera på ett bättre sätt.