Try it. Live it.

Anja Hirdman har gjort ett udda uttalande när det gäller de sociala medierna där hon menar att det är vissa grupper som har tillgång och andra som inte har. Alltså som traditionella medier. Problemet är att hon delvis har fel och delvis rätt:

  • Sverige har en bred internetpenetration. Bredbandsutbyggnaden är oerhört stor och datormognaden liksom tillgång till tekniken finns hos en stor majoritet. Om inte Hirdman anser att inget är bra innan 100 % av en befolkning verkligen har tillgång till allt så skulle jag vilja påstå att tekniken inte längre exkluderar fler än personer som ändå inte använder sig av det (beroende på ålder, potential etc.) eller att bortfallet nu inte längre är stort nog att förhindra att tekniken utvecklas.
  • Kunskapen om att använda, förståelsen av själva mediet kan självklart exkludera. Men då det inte finns någon som styr, ingen som släpper in eller ut: inga gatekeepers så blir frågan vad det är som faktiskt exkluderar enligt Anja Hirdman. Sociala medier är inte bara disruptiva vad gäller teknik och teknisk infrastruktur – de är det också när det gäller styrning och social tillgänglighet.

Alltså har vi idag en teknisk plattform som är tillgänglig till en majoritet. En plattform som ger alla möjligheten att publicera sig själva. Som skapar incitament att delta i såväl demokrati som i social interaktion med vänner eller personer som man vill konversera. Det är en social logik som ger makten till konsumenten snarare än till annonsören när det kommer till marknadsföring. I slutänden står vi alltså med en stor revolution som vänder upp och ner på allt: när traditionella mediekanaler de facto var minoritetens styrning av majoriteten så finns idag en i historien unik situation där majoriteten faktiskt har möjlighet att undvika minoritetens hållande i tolkningsgrinden.

Så nej, Anja Hirdman. Du har fel. Alla har tillgång till verktygen. Det är det som är annorlunda den här gången.

Faran är en annan. Det är två diken som måste undvikas:

  • Trivialiseringen: att sociala medier inte är så viktiga. Att det handlar om lek och glam utan nytta. Det är nördarnas paradis osv. Trivialisering handlar ofta om att den gamla världens styrespersoner väljer att slå undan benen på det som de vet kommer att slå undan deras maktpositioner. Men det finns också en fara i att early adopters snabbt trivialiserar de nätverk, de tjänster, som rör sig in i bredare folkliga kretsar.
  • För det andra diket är att göra sociala medier mycket svårare än vad de egentligen är. Early adopters är medvetna om sitt värde – fr a så länge en tjänst är exklusiv får early adopters mycket credd för allt det där nya som de håller på med. Det innebär att incitamentet för early adopters att dela med sig av sin kunskap blir liten. Man vill behålla sin position och ger inte vidare.

För min del är det solklart: vi måste våga berätta mer, vara inbjudande och missionera det som händer  – berätta om nyttan och glädjen. Ge verktyg och inspiration för att göra ”jobbet” själva. Som early adopter är det oerhört viktigt att faktiskt bjuda in andra mindre kunniga användare till konversation.

Så vi balanserar än en gång (förra gången var det bloggarna som var stora stygga) kanten mellan att göra saker för enkelt och mellan att göra dem för svåra.

Varje gång jag och Brit Stakston avslutar en kurs säger vi det som är viktigast av allt: Try it. Live it. Jag är rätt övertygad om att det är precis vad sociala medier handlar om: att våga prova, tålamod att testa och lära sig. Som företagare, politiker eller vad annars. Få möjlighet att tycka till om saker (något Anja Hirdman har problem med vad man förstår av hennes nedlåtande uttalanden om ”tyckarkultur”). Testa att tycka till – göra rösten hörd utan filter. Testa att hitta helt nya nätverk. Det handlar om att förändra sitt tänkesätt. Det handlar om att leva sociala medier utifrån sin individuella vilja.

Läs vad Hemliga Morsan och Kjellberg skrivit om det. Mary X också.